Från kanonbåtar till bordtennis – 50 år sedan Kina tog plats i FN

Det svänger fort. De senaste veckorna har vi matats med rapporter om stridsflygplansformationer i Taiwansundet och kinesisk aggression gentemot Taiwan. I den uppskruvade och USA-tillvända rapporteringen från det kinesiska nationaldagsfirandet är det lätt att glömma bort en del historiska fakta – som fram till att Donald Trump kastade fyra decennier av diplomatiska förhållningsregler överbord varit självklara för alla inblandade, inte minst USA.

I dagarna är det exakt 50 år sedan FN:s generalförsamling, den 25 oktober 1971, med stor majoritet röstade igenom resolution 2758, om att Folkrepubliken Kina skulle ta Republiken Kinas plats i såväl generalförsamlingen som säkerhetsrådet. Sedan dess har Taiwan inte haft någon representation i FN, och erkänns under namnet Republiken Kina bara av ett fåtal stater främst i Centralamerika och Karibien, några östater i Stilla havet samt Vatikanstaten – men inte av sin beskyddare USA.

Kina var som en av de allierade segrarmakterna i andra världskriget en av FN:s ursprungliga medlemsstater. En av ”de fyra poliserna”, som USA:s president Roosevelt uttryckte det, som tillsammans med USA, Storbritannien och Sovjetunionen skulle vaka över världsfreden.

Efter kriget var det nationalistpartiet Guomindang och dess ledare Chiang Kai-shek som ledde regeringen i Kina och hade representation i det nybildade FN. Men efter det följande klasskriget mot kommunisterna och Mao Zedongs bondearmé tog nationalistregeringen sin tillflykt till ön Taiwan, efter att Folkrepubliken Kina utropats den 1 oktober 1949. Omkring två miljoner soldater och civila ur den kinesiska överklassen evakuerades, och tog Kinas guldreserver med sig, till Taiwan.

Det unga kinesiska kommunistpartiet hade på uppmaning av den kommunistiska internationalen Komintern först ingått i Guomindang, för att under enad front kasta ut de japanska angriparna och besegra Japans marionettregering i Kina. Men efter Chiang Kai-sheks förräderi och slakten på fler än 5.000 kommunister under massakern i Shanghai i april 1927, utförd av Chiang Kai-sheks anhängare i Guomindangs högerfalang, litade kommunisterna aldrig mer på nationalisterna. 

Komintern fortsatte ändå att förespråka en allians mellan Guomindang och kommunistpartiet även efter andra världskriget, vilket Sovjetunionens ledare Stalin efter den kinesiska revolutionens seger erkände hade varit en felaktig linje och att Mao haft rätt i sin strategi. Kinas kommunistiska parti gjorde som bekant revolution med landets väldiga bondeklass, istället för att i allians med den nationella borgarklassen först genomföra en borgerlig-demokratisk revolution.

Trots sitt nederlag i inbördeskriget fortsatte Chiang Kai-sheks militärstyre på Taiwan göra anspråk på att representera inte bara Taiwan utan hela Kina, inklusive fastlandet. Den besegrade diktatorn fick dock inte mycket internationellt stöd, bara USA stod lojalt med Chiang Kai-sheks styre på Taiwan mot den revolutionära kinesiska regeringen på fastlandet.

Det är värt att påminna om idag – när Taiwan målas upp som demokratin som ska försvaras mot det ”auktoritära” Kina – att det bara är de senaste decennierna som Taiwan varit en borgerlig demokrati. Chiang Kai-sheks brutala regim, som hölls om armarna av USA, införde militärt undantagstillstånd på Taiwan som varade i 38 år, från 1949 till 1987.

Chiang Kai-shek

USA hade stött Chiang Kai-shek i kriget mot kommunisterna, men övergav honom under en kort period när hans nationalistarmé förlorat. Samtidigt inledde Folkrepubliken Kina diplomatiska relationer med en rad länder. 

Sovjetunionen och de nya folkrepublikerna i Europa och norra Korea erkände Folkrepubliken Kina omgående. Sverige var inte långt efter och erkände som första västerländska land Folkrepubliken Kina den 9 maj 1950. Därefter följde de övriga nordiska länderna, tillsammans med en lång rad stater i Asien och Afrika – men inte USA, som såg kommunismen som det största hotet mot sin nya och självpåtagna roll som världsledare. 

Som en parentes kan nämnas att Storbritannien ville upprätta diplomatiska relationer med Folkrepubliken Kina redan 1950, men fick kalla handen. Inte så konstigt efter det brittiska imperiets härjningar i Kina under opiumkrigen i mitten av 1800-talet då man också gjorde Hongkong till en brittisk koloni.

USA började istället åter att aktivt stödja militärdiktaturen i Taiwan när Koreakriget bröt ut på sommaren 1950. Att USA överhuvudtaget fick med sig FN:s säkerhetsråd på att amerikanska trupper (som utgjorde 90 procent av FN-styrkorna) skulle gå in i norra Korea under FN-flagg berodde på att Sovjetunionen bojkottade FN vid den här tiden, just på grund av att organisationen lät Chiang Kai-sheks diktatur i Taiwan representera Kina i FN.

Både kommunistregeringen på fastlandet och de besegrade nationalisterna på Taiwan var dock helt överens om en sak: att Kina är ett, och att Taiwan tillhör Kina. Vilken som var den legitima regeringen var man däremot oense om.

Med tiden, och med de ökande spänningarna mellan Peking och Moskva på 1960-talet, kom USA:s hållning till Kina att svänga, samtidigt som Pekings alltmer antisovjetiska politik i slutet av 1960-talet bäddade för ett närmande till Washington.

Det kom också – under antikommunisten Nixon, tillsammans med sin nationella säkerhetsrådgivare och senare utrikesminister Henry Kissinger. Samma team som låg bakom USA:s terrorbombningar i Vietnam, och två år senare hjälpte fascisten Pinochet störta Salvador Allende i Chile, värmde 1971 upp för diplomatiska relationer med det socialistiska Kina. 

Öppningen? En pingismatch. 

Under VM i bordtennis i Japan 1971 missade amerikanen Glenn Cowan bussen från träningsanläggningen till turneringen och kom istället på det kinesiska lagets buss. De kinesiska spelarna mötte först Cowan – en tonårig amerikansk hippie – med stenansikten. Då gick lagets bäste spelare, den trefaldige singelvärldsmästaren Zhuang Zedong, glatt fram och hälsade, och överräckte ett silkesporträtt av Huangshanbergen i östra Kina som present. 

Zhuang Zedong och Glenn Cowan.

Kissinger har senare påstått att de kinesiska spelarna fått instruktioner att vara inställsamma mot de amerikanska, medan Zhuang Zedong intygat att det inte var planerat, att spelarna tvärtom var instruerade att vara trevliga mot alla förutom amerikanerna. Hur som helst blev det ändå inledningen på den så kallade pingpongdiplomatin.

Bordtennis-VM avslutades i april. Samma månad kom några av de amerikanska spelarna på besök till Peking och blev några av de allra första från USA som besökte Folkrepubliken Kina. 

I juli samma år fejkade Kissinger sjukdom när han var på statsbesök i Pakistan och åkte på ett hemligt möte med Kinas premiärminister Zhou Enlai i Peking, och i februari 1972 åkte Nixon på sin berömda resa till Kina och träffade Mao och Zhou Enlai. 

Zhou Enlai och Richard Nixon vid bordet.

Från resan kom den första av de så kallade tre kommunikéerna, som ligger till grund för Kinas och USA:s diplomatiska relationer. I Shanghaikommunikén erkänner USA att ”alla kineser på båda sidor av Taiwansundet vidhåller att det bara finns ett Kina”. 

Det här var en tid när den blivande svenske kungen, en ung Carl XVI Gustaf, i en intervju i Damernas Värld samma år fick frågan om vilken människa som gjort störst intryck på honom och – utan några följdfrågor – svarade: ”Mao Tse-tung! En otrolig man. Tänk, när han och alla hans anhängare bara vandrade omkring dag och natt i Kina och kämpade för att nå sitt mål. Vilken insats. Dessutom har han skrivit fin prosa och utmärkta dikter.”

Oavsett kungens eventuella förtjänster som litteraturkritiker är det klart att det socialistiska Kina stod i ett helt annat ljus än idag – delvis på grund av att studentvänstern dyrkade Mao och Kina, men i kungens fall lär det snarare haft att göra med USA:s acceptans av Kina, som en gemensam motståndare till Sovjetunionen.

Det skulle dock dröja sju år till innan USA inledde diplomatiska relationer med Folkrepubliken Kina och i den andra av de tre kommunikéerna – från den 1 januari 1979, när Jimmy Carter var president – erkänner att Folkrepubliken Kinas regering är den enda legitima regeringen i Kina. USA deklarerade också att man avslutade formella politiska relationer med Taiwan, men fortsatte med de ekonomiska banden, inte minst vapenexporten.

Men några öppna politiska relationer hade USA inte med Taiwan på nästan fyra decennier – fram till att Donald Trump valdes till president 2016 och tog emot ett gratulationssamtal från den taiwanesiska presidenten Tsai Ing-wen. Det har senare kommit fram att ett idogt lobbyarbete från pro-taiwanesiska grupper föregick telefonsamtalet, som i media främst visades upp som ett exempel på den nyvalde presidentens aningslöshet och brist på respekt för det diplomatiska protokollet.

Bland det allra sista Trumps utrikesminister Mike Pompeo gjorde innan Trumpadministrationen lämnade Vita huset i januari i år var att skrota regeringsreglerna som förbjöd interagerande mellan amerikanska och taiwanesiska diplomater. När Trump var president ökade också USA:s vapenförsäljning till Taiwan ytterligare. Under Trumps tid i Vita huset sålde USA vapen för 18 miljarder dollar till Taiwan, under Barack Obama uppgick den till 14 miljarder dollar.

Washingtons upptrappning av det nya kalla kriget mot Kina har som bekant fortsatt med Joe Biden som president. Det senaste krigsskramlet är skapandet av militärpakten AUKUS mellan USA, Storbritannien och Australien, som innebär en uppenbar risk för kärnvapenkapprustning. Både USA och Storbritannien har också skickat krigsfartyg till Sydkinesiska havet.

Pingpongdiplomatin har begravts till förmån för samma gamla kanonbåtsdiplomati som när Storbritannien genom opiumkrigen tvingade Kina att gå med på att köpa opium av britterna trots att det förstörde befolkningen. 

Pingpongdiplomatin var för övrigt inte den enda idrottsliga kopplingen till konflikten mellan Peking och Taipei. Under öppningsceremonin i OS i Rom 1960 gick den taiwanesiska delegationen bakom en skylt med texten ”Under protest”, på grund av att de fick tävla under det europeiska namnet på ön, Formosa. Senare bojkottade Taiwan spelen.

Samtidigt bojkottade Folkrepubliken Kina OS på grund av att Taiwan inte stoppades från att vara med. Folkrepubliken deltog i OS 1952 i Helsingfors, därefter dröjde det till OS i Los Angeles 1984 innan Kina deltog i spelen på nytt. 1980 i Moskva bojkottade både USA och Kina, vilket Sovjetunionen återgäldade 1984 då inga sovjetiska idrottare deltog.

I februari börjar vinter-OS i Peking. Räkna med att få höra mycket anklagelser om brott mot mänskliga rättigheter i Kina då, och också om Taiwan. Att samma medier som lydigt hetsar mot Kina ska påminna om att det under decennier varit en självklarhet att Taiwan egentligen är en del av Kina är däremot mindre troligt.