Kommentar: Räntehöjningarna löser inte krisen

På lite mindre än ett år har Riksbanken höjt styrräntan från noll procent till dagens 3,5. Förra veckan kom också amerikanska Federal Reserve och Europeiska centralbanken med sina räntehöjningar på 0,25 procent. 

Inflationen och de höjda räntorna gröper ur hushållens plånböcker – och bland kapitalisterna börjar vi se vinnare och förlorare på utvecklingen. Banker och exportindustri gör storvinster, medan fastighetsbolag, byggbolag och detaljhandeln backar.  

I dagarna kunde vi läsa om hur omsättningen i detaljhandeln rasat med tolv procent. Värst såg det ut för byggvaruhandeln och möbelhandeln – där försäljningen minskade med 20 procent.

Men värre ska det bli. Under året löper sju av tio fasta bolån ut, och i en ny undersökning som Novus gjort svarar en femtedel av hushållen att de inte klarar en ränta på över fyra procent – en gräns som alltså redan passerat.

– Räntan höjs troligen ytterligare 25 punkter i juni eller i september men, och det är ett viktigt men, inkommande information kommer vara avgörande för penningpolitiken. Skulle den indikera högre inflation kommer Riksbanken höja räntan mer, sa riksbankschefen Erik Thedéen vid presskonferensen efter att han framfört beslutet om räntehöjning. 

Det är inte bara hushåll som tagit billiga lån under nollränteperioden. Företag i Sverige och globalt är högt belånade.

Tidigare var räntekostnaderna för företagen försumbara, men nu ökar de i takt med att räntan går upp. När företagen inte längre kan föra över kostnaderna på hushållen – eftersom vi inte har råd med hur höga prisökningar som helst – faller vinsterna.

Dagens industri gjorde nyligen en sammanställning av ett antal börsnoterade svenska bolag. Den visade att räntekostnaderna hade ökat med 150 procent under de första tre månaderna 2023 och utgjorde tolv procent av de granskade företagens vinster. 

Inte för att det på något sätt är synd om företagen, som under tiden med minusränta täljt guld med smörkniv, utan för att fallande vinster och konkurser kommer betalas av Sveriges arbetare genom massavsked och arbetslöshet. 

Räntehöjningar är ett trubbigt verktyg för att komma tillrätta med inflationen. Istället för att politiken reglerar dem som faktiskt höjer priserna – kapitalisterna – så ska hushållen bli fattigare och på så sätt pressa ner priserna. 

Teorin bakom att räntehöjningar skulle sänka priserna är att efterfrågan i ekonomin sjunker. Delvis ska räntehöjningarna göra så att hushållen har mindre pengar att konsumera för, vilket ska tvinga företagen att konkurrera om kunder genom att sänka sina priser.

Den andra sidan av myntet är att svagare företag går i konkurs, arbetslösheten ökar och i den ökade konkurrensen om jobben sjunker lönerna – vilket i borgerlig ekonomisk logik innebär att inflationen faller.

Teorin är alltså att inflationen ska dämpas genom att straffa hushållen. En cynisk teori som inte håller – fler och fler internationella studier pekar på att det varken är kraftigt ökad köpkraft eller låg arbetslöshet som gjort att priserna ökat.

Inflationen beror istället på utbudsbrist, till följd av att kapitalister investerat mer i finansiell spekulation än i den ”riktiga ekonomin” under perioden av nollränta och stödköp som följde finanskrisen 2008. Och den beror på sjunkande profiter före och under coronapandemin – som kapitalister i mer eller mindre monopoliserade branscher återupprättat genom att att höja priserna. 

Eftersom Riksbanken inte förstår vad inflationen beror på, har deras prognoser kring inflationen hela tiden slagit fel. Den skulle ju vara övergående, trodde Stefan Ingves när han satt vid rodret.

Istället för att undersöka vad som varit fel i deras teoretiska modeller har de gett upp och antagit inställningen att ”reagera på inkommande data”. Nuvarande riksbankschef Erik Thedéen erkände själv i Ekots lördagsintervju att han ”inte litar på att vår prognos ett år framåt kommer att hålla”.

Det borde krävas mer av en riksbanksdirektion där ledamöterna sitter med en lön på 269.000 kronor i månaden. Eller ännu hellre: sätt myndigheten under demokratisk kontroll – penningpolitik är just politik. 

Enligt de senaste inflationssiffrorna har inflationen fallit från 12,3 till 10,6 procent mellan februari och mars. Men har priserna sänkts? Nej.

Inflation mäter hur mycket priserna ökat jämfört med för ett år sedan, och i februari och mars 2022 var prisökningstakten 4,3 respektive 6 procent. Priserna har alltså ökat med 10,6 procent ovanpå de sex procenten förra året!

Nu kanske inflationen dämpas i alla fall. Eller borde göra det. De globala fraktpriserna, energipriserna och livsmedelspriserna är tillbaka på mer eller mindre samma nivå som 2021. 

Bankerna har tjänat på räntehöjningarna och industribolagen på att kronan är svag – vilket gör det lättare för dem att exportera. Men för andra delar av kapitalismen börjar räntehöjningarna kännas av.

Fastighetsbolagen ligger illa till och antalet nybyggda fastigheter har minskat kraftigt – vilket redan orsakat varsel om avsked och konkurser bland byggbolag och projektutvecklare. Bankerna, pensionsförvaltare och hela Sveriges finansiella sektor är starkt knutna till fastigheter, såväl privata hushåll som fastighetsbolag.

Vad händer med fastighetspriserna – och i förlängningen det finansiella systemet –  om exempelvis det krisande SBB tvingas rea ut sina 13.000 lägenheter? 

Det är både fegt och dumt av politikerna att lämpa över inflationsbekämpningen på tjänstemännen på Riksbanken. Men regeringen saknar alternativ eftersom det inte finns någon inomkapitalistisk lösning på den rävsax som kapitalismen står inför 2023.

Det kommer bli kris – frågan är bara hur djup och hur stort lidande den kommer orsaka den här gången.