Bokrecension: Sakligt och utredande om den 7 oktober

Vad var det som faktiskt hände den 7 oktober förra året, när Hamas och andra palestinska motståndsorganisationer bröt sig igenom barriären som inhägnar världens största utomhusfängelse Gaza och attackerade israeliska militärposteringar och kibbutzer? 

Hur var anfallet på det genommilitariserade Israel överhuvudtaget möjligt, och vilka var det egentligen som dödade många av offren som tagits som intäkt för Israels pågående folkmord i Gaza? 

Katzenstein ger sig inte minst i kast med frågan om vilka det var som stod för dödandet. Han radar upp vad som framstår som tydliga exempel på den israeliska armén IDF:s så kallade Hannibaldirektiv, att det är bättre att döda en möjlig gisslan än att låta soldaten tillfångatas av fienden – en taktik som applicerades också på civila den 7 oktober.

Hur många av de israeliska offren som träffades av militärens egen eld från helikoptrar och stridsvagnar lär vi aldrig få veta, eftersom myndigheterna inte vill ta reda på det.

Begrunda följande citat: ”Människor dödades och sårades av egen eld den 7 oktober, men IDF tror att utöver den operationella utredningen av händelserna, skulle det inte vara moraliskt sunt att utreda dessa incidenter på grund av det enorma och komplexa antalet av dessa fall som ägde rum på kibbutzerna och i israeliska samhällen i söder som en följd av de utmanande situationer som soldaterna befann sig i.” 

Det är en ganska fantastisk formulering, att det inte skulle vara moraliskt sunt att utreda hur många israeler som föll offer för IDF:s eld – ”på grund av det enorma och komplexa antalet av dessa fall”. 

Den långa meningen publicerades först i den engelskspråkiga versionen av den israeliska dagstidningen Yedioth Ahronoth i december förra året, i en artikel som annars handlar om att en femtedel av de israeliska soldaterna som dödats i Gaza sedan den 7 oktober förra året dött av så kallad friendly fire. 

Det är en av otaliga nyhetsartiklar som citeras i Ernesto Katzenstein bok, och en som författaren med rätta stannar upp vid. För här ligger en nyckel till varför vi inte vet mer om vad som faktiskt hände, den israeliska staten vill inte att vi – och den israeliska allmänheten – ska veta.

Katzenstein skriver också om påstått systematiskt sexuellt våld i samband med attacken, där den israeliska polisen saknar fysiska bevis för att det ska ha hänt. Ordföranden för The Civil Commission on October 7 Crimes by Hamas against Women and Children verkar i intervjuer mest ondgöra sig över att andra länder, myndigheter och organisationer vill se bevis på de allmänna anklagelser som hon kastar ur sig.

Boken går annars hårt åt media och andra som omedelbart tagit Israels uppgifter för fakta. Katzenstein påpekar att det ”är anmärkningsvärt hur även seriösa organisationer skyndade sig att fördöma Hamas för att ha dödat 1.400 civila och begått brott som våldtäkt innan man ens hade bevis på antalet döda eller vem som hade dödat dem, samtidigt som det inte med ett ord nämndes de kanske uppemot tre tusen människor från Gaza, varav långt ifrån alla var medlemmar i al-Qassam-brigaderna (Hamas väpnade gren), som dödades den dagen”.

Katzenstein – som i boken också bland annat skriver om sitt eget judiska ursprung, bakgrunden till staten Israels bildande och resonerar kring synen på martyrskap i motståndsorganisationer – är i inledningen noga med hur han vill förhålla sig neutralt och varken kommer att fördöma Hamas på varje sida, eller för den delen Israels bombningar i Gaza. 

Men i beskrivningen av vad staten Israel är och gör glömmer författaren sig kanske något, och kommer med ett råd som det är svårt att inte stämma in i. Man skulle till och med kunna kalla det för moraliskt sunt:

”I själva verket är det enkelt. Glöm dumheterna om Guds utvalda folk, lämna herrefolksmentaliteten och bete dig som folk.”

7 oktober – Hamas mot Israel: Myterna, propagandan, sanningen

Ernesto Katzenstein

Vaktel förlag (2024)