Arbetsplatsreportage: Sammanhållning och frihet på LSS-boendet

På LSS-boendet i västra Umeå bor totalt sex personer. Proletären träffar tre av de anställda, Tilde Kåreland, Jonas Adolfsson och Rebecca Lagerstedt, för att prata om det slitiga, men ofta givande, jobbet.

Tilde Kåreland har precis visat runt oss på det kommunala boendet målat i klassiskt falu rödfärg. De flesta boende är på daglig verksamhet och vi sitter nu med personalen runt matbordet, pratar och dricker kaffe. 

– Det är roligt och omväxlande men också vårdtungt och psykiskt påfrestande. När folk hör att man är boendehandledare tror de ofta att vi följer med på bussen, följer med på aktiviteter, och är som en glorifierad personlig assistent. Men det är ganska vårdtungt och många jobbar här utan utbildning. Vi jobbar med människor som har diagnoser och funktionsnedsättningar och det krävs kunskaper om hur det funkar, säger Rebecca Lagerfeldt, som också är skyddsombud.

Jobbet på ett LSS-boende innebär allt från personlig hygien och matlagning – allt för att stötta personer med intellektuella och fysiska funktionsnedsättningar att leva ett så bra liv som möjligt. Det är en verksamhet som hålls igång dygnet runt, och arbetet är förlagt dag, kväll och natt. Men en stor del av jobbet är att planera och pussla ihop scheman och de boendes aktiviteter. 

– Det är mycket logistik. Allt ska matcha i tid och planering men det känns som man blir konstant avbruten också, säger Tilde Kåreland. 

När boendet öppnades var planen att alla boende skulle laga mat i sina egna lägenheter. Men det fanns inte tillräckligt med personal för att stötta sex boende i deras matlagning. Nu lagar de all mat i det allmänna köket.

– Kommunen vill gärna spara in på saker men de tänker inte framåt. I det här köket lagar vi mat åt sex personer och matlådor för när de ska på daglig verksamhet, säger Rebecca Lagerstedt. 

Här lägger personalen sitt eget schema enligt ett önskeschema, något som är väldigt uppskattat hos de anställda. För vissa är det systemet avgörande för att de ska trivas på arbetet.

– Vi ska inte ha hjälp av någon tjänsteman på kommunen utan gör det som arbetsplats helt själva, säger Rebecca Lagerstedt. 

– Det är en stor frihet att kunna planera sin egen tid. Man kan lägga schemat utifrån sin vardag. Man kan gå på en kurs, åka någonstans, eller bara att kunna vara ledig en torsdag och åka och handla på dagen. 

Arbetspassen inom LSS är ofta väldigt långa. Här är nattpassen mellan 16 och 25 timmar.

– Jag har jobbat 25-timmarspass, det är alldeles för långt, säger Rebecca Lagerstedt. Ibland kan det vara okej, om man har längre ledighet efteråt. Men om man jobbar ett 25-timmarspass och ett arbetspass därpå, då blir man helt knäpp i huvudet.

 – Det som får en att orka jobba långa pass är ju brukarna. De är det absolut bästa med jobbet, säger Tilde Kåreland.

Jonas Adolfsson är just nu inne på ett 25-timmarspass. Han började klockan åtta och kommer sluta klockan nio imorgon. Boendet har ett personalrum med en säng för de som jobbar sovande jour. 

– Det är riktigt tungt. Om man orkar jobba så går det att få ett luftigt schema eftersom man är ledig flera dagar efter. Gör man två pass har man sitt veckoschema klart. Men å andra sidan är man så trött dagarna därpå att man inte orkar göra något.

Alla trivs bra med jobbet på LSS-boendet och upplever att de gör skillnad i brukarnas liv. De jämför alla med tidigare arbeten. Både Jonas Adolfsson och Rebecca Lagerstedt har jobbat som personliga assistenter men uppskattar jobbet som boendehandledare på LSS-boendet mer. Inte minst för att de har kollegor som de värdesätter i jobbet. 

– Jag jobbade som vikarierande personlig assistent. Jag visste aldrig vem jag skulle till. Man är bara händer och har ingen agens. Det var lite tråkigt att inte ha en fast plats att vara på. Men nu har man alltid någon att bolla med, säger Rebecca Lagerstedt. 

En nackdel med jobbet är lönen, menar de. Det är väldigt låg lön och lönen för boendehandledare är lägre i Västerbotten än övriga Sverige. Lön för boendehandledare brukar ligga på 27.000, men ligger i Västerbotten på 22.000 innan skatt.

– Jag jobbar inte nätter längre och jobbar 80 procent, så jag får ut kanske 14.000 den här månaden. Hade jag inte varit sambo hade jag behövt jobba heltid och bränt ut mig, säger Tilde Kåreland. 

– Man lever ju typ på ob från att jobba helger, kvällar och nätter, fortsätter Rebecca Lagerstedt.

Vad är det bästa med jobbet?

– Friheten under ansvar. Jag upplever mig inte styrd av chefen, utan kan planera min egen tid. Sen har jag jättebra kollegor som gör allt mycket lättare. Det går inte att vara på ett sånt här jobb utan så bra kollegor, då skulle man bara må skit, säger Rebecca Lagerstedt. 

Enligt Arbetsmiljöverket är LSS-boenden de arbetsplatser där det sker mest hot och våld. På det här LSS-boendet förekommer dock inget hot och våld. Det beror väldigt mycket på vilka brukare som bor på boendet, menar de anställda.

– Man kan ju få in fall där man inte vet hela bakgrundshistorien. Det kanske verkar vara en person som inte har så mycket problem, men de visar sig när de kommer hit och ibland skjutsar de folk direkt från psykakuten till LSS-boenden. Jag tycker ofta vi får väldigt dålig handledning, säger Rebecca Lagerstedt.

– Det är mycket attityd. Man får lära sig att det bara är att ”bita ihop”. Jag personligen hade nog behövt mer handledning än vad jag fick när jag började jobba här, säger Tilde Kåreland.

Det är nästan ofrånkomligt att hot och våld kan förekomma när man jobbar med människor med olika diagnoser och funktionsnedsättningar. Frågan är hur arbetsgivaren stöttar de anställda i att hantera det. Alla tre upplever att de skulle behövt mer kurser och utbildningar. 

– Jag hade behövt mer utbildning i det psykiska. Men också HLR hade varit bra att lära sig. Under pandemin var det inga utbildningar alls, säger Tilde Kåreland.

Behovet av kunskap och information är ofta stort inom vård och omsorg. Rebecca Lagerstedt berättar om när hon jobbade inom äldreomsorgen som 19-åring och kunde möta brukare som betedde sig illa, utan adekvat stöd från chefer.

– Jag gick hem och grät varje dag. Jag hade inte fått någon kurs. Ingenting! Det finns ingen handledning till psykiskt våld eller utåtagerande människor. Det man lär sig är att jag har en gräns och den gränsen får du inte gå över. Eller så stänger man bara av, säger hon.

– I sådana fall blir man blir helt apatisk och slutar känna. Det går ut över allt det andra. Det hade varit jättebra om vi hade mer utbildning, säger Tilde Kåreland.

Rebecca Lagerstedt menar att det hade varit värdefullt att få handledning första halvåret man börjar jobba kring hur man som anställd bemöter olika situationer.

– Man måste våga säga till sina kollegor att man tycker det är jobbigt. Det hade hjälpt jättemycket. Men när man är ung och ny vågar man inte alltid säga till, säger Rebecca Lagerstedt. 

Bristen på vikarier gör att de anställda ofta behöver jobba övertid eller blir inbeordrade.

– Jag har jobbat mycket extra och övertid. Det är slitigt att jobba ett extrapass. Det är som om jag skulle behöva stanna hela dagen imorgon när jag då redan jobbat ett dygn, säger Jonas Adolfsson.

– Det blir mycket kaffe, energidryck och socker, fyller Rebecca Lagerstedt i.

Om ni skulle få önska något som förbättrade er arbetsplats, vad skulle ni önska då?

– En personal per brukare. Så man kunde åka iväg och göra saker per brukare. Det går inte att göra saker spontant. Nu är vi ofta tre personal på sex brukare, säger Rebecca Lagerstedt.

– Bättre lön. Jag orkar inte jobba heltid men känner ändå att jag vill ha ut mer än 14.000 i månaden när jag jobbar 80 procent, säger Tilde Kåreland.

– Jag vill ha en trygghet att jag får åka hem på morgonen. Ofta måste man stanna för det finns inga vikarier. Då kan jag redan ha jobbat ett dygn. Arbetstidslagen gäller liksom inte då. Det är väl nackdelen med det här jobbet, man vet aldrig riktigt när man slutar, avslutar Jonas Adolfsson.