Hoppa till huvudinnehåll

Städuppror för säkrare anställningar och bättre villkor

Marie Vasponi Björkman och Berith Hedlund tycker att städare ska höras och synas mycket mer än vad de gör. Därför startade de Städupproret.

Lokalvårdarna och arbetskamraterna Berith Hedlund och Marie Vasponi Björkman.
Privat

Marie Vasponi Björkman och Berith Hedlund är lokalvårdare och arbetskamrater i Forshaga kommun i Värmland. Lågavlönade som alla andra i branschen.

Och förbannade.

Med en debattartikel i tidningen Kommunalarbetaren startade de Städupproret, för att uppmärksamma de dåliga villkoren och den osäkra marknaden. Initiativet togs av en lokalvårdare i Västerås. Det första resultatet är en grupp på facebook där problemen kan dryftas gemensamt.

Nu börjar upproret ta fart:

– Här i Forshaga har vi fått väldigt bra respons, säger Marie Vasponi Björkman till Proletären. Folk förstår oss och tycker att vi har helt rätt. Men det är ingen enmansshow; fler måste våga göra sina röster hörda. Vi måste göra det tillsammans.

 
Marie Vasponi Björkman och Berith Hedund hoppas nu att upproret ska sprida sig genom landet. Kanske via deras fackliga organisation Kommunalarbetarförbundet. 

– De (facket) borde kunna gå ut och trycka på i de här frågorna. Det är så tråkigt att höra att folk i vårt yrke inte blir respekterade för den insats de gör, säger Marie Vasponi Björkman. Att folk känner sig i vägen och att de inte blir uppskattade… det är fruktansvärt. Det känns som om folk tänker att det är fult att vara städerska. Men vi ska vara stolta över det vi gör; vi har ett väldigt viktigt yrke.

Vi jobbade som vanligt under pandemin, fast med fler arbetsuppgifter. Och tacken för det? För det mesta ingenting!

Det märktes inte minst under coronapandemin då lokalvårdarnas insatser var extremt viktiga. Tillsammans med undersköterskor och sjukvårdspersonal gjorde lokalvårdarna ett stort jobb för att bekämpa pandemin.

– Vi slet som tokar, men vi fick aldrig någon uppskattning för det, konstaterar Berith Hedlund. Det vi gjorde och vår yrkesroll blev inte uppmärksammad på samma sätt som den insats vårdbiträden och andra gjorde; men alla vi på golvet slet ju i pandemin. Precis som alla andra kunde vi inte heller hålla avstånd om vi skulle kunna göra vårt jobb ordentligt.

– Det är väl enkelt att tänka att ”alla kan städa”, men det är inte så enkelt, menar Marie Vasponi Björkman. Man måste veta hur, känna till olika kemikalier och kunna materialet. Vi jobbade som vanligt under pandemin, fast med fler arbetsuppgifter.

Och tacken för det?

För det mesta ingenting!

I en kommun (Herrljunga) fick städpersonalen ersättning för arbetet under pandemin. Det togs med i den kommunala lönesatsningen och städarna kunde räkna in 1000 kronor mer i lönekuvertet, före skatt.

– Det här borde andra kunna ta efter; problemen finns inte bara här i Forshaga, det är ett gemensamt problem i hela Sverige, säger Marie Vasponi Björkman.

Det finns cirka 70 000 lokalvårdare i Sverige. De har ett viktigt jobb. Men lite uppskattat. Och lågavlönat. Enligt Statistiska Centralbyrån (SCB) är medellönen för en städerska 24 400 kronor. Medellönen i Sverige är 36 100 kronor.

Lönen är ett problem. Kommunernas allt större privatiseringsiver ett annat – när kommunerna handlar upp tjänster och tar in entreprenörer så är det ofta inom städningen.

– Att lönen är så pass låg lockar ju inte folk till yrket, konstaterar Berith Hedlund. Dels måste lönerna upp, dels måste vi se till att det inte är lokalvårdarna som få gå först när jobben läggs ut på entreprenad.