Ledare: Staten tvingar kommunerna till nedskärningar

Nedmonteringen av ”välfärdssamhället” sker i en rasande takt.

Stora sjukhus sparkar vårdpersonal trots att vårdköerna bara ökar och personalen går på knäna. Samma öde drabbar de flesta kommuner. Livsviktig verksamhet läggs ned, personal sägs upp och det tänjs på begreppen värdig vård och skolkvalitet.

De så kallade icke-obligatoriska verksamheterna i kommunerna slaktas på löpande band.

Kommuner i kris stänger viktiga mötesplatser och sociala verksamheter vilket skapar förtvivlan hos människor. Detta har varit följetong på TV senaste tiden och symboliserar det allt mer cyniska samhället som växer fram.

Samtidigt läggs Arbetsförmedlingen ned i kommun efter kommun och staten lämnar över verksamheten allt mer till privat drift och kommunal finansiering.

Allt detta måste mötas med ett organiserat motstånd.

Protesterna växer men är spretiga och splittrade, och måste betecknas som väldigt måttliga med tanke på vad som står på spel. Detta till trots så tvingar protesterna ansvariga politiker upp på banan.

Statsministern mötte bekymrade kommunpolitiker på Sveriges Kommuner och Regioners (SKR) kongress i Linköping, förra veckan.

”Jag ser er verklighet. Jag hör vad många av er säger”, sa Stefan Löfven.

När det gällde det ekonomiska stödet från stat till kommun var hans budskap. ”De är i vissa fall helt nödvändiga, men det måste till mera. Effektiviseringar behövs men det får aldrig betyda att medarbetarna i välfärden ska springa snabbare, att värmen hos de äldre ska stängas av eller att hemtjänstbilarna ska köra ännu snabbare.”

Men det är ju precis det som sker ute i kommunerna, och mer därtill. De ekonomiskt svagaste grupperna får betala med försämringar när social service förvandlas till privata vinstintressen eller helt försvinner.

De ekonomiskt svagaste grupperna får betala med försämringar när social service förvandlas till privata vinstintressen eller helt försvinner.

Den moderate riksdagsmannen Lars-Arne Staxäng var betydligt ärligare när han som sista insats som kommunpolitiker i Lysekil beskrev förhållandet mellan stat och kommun: ”Det är inte bra att staten tillför kommunerna mer pengar, det förhindrar nödvändiga strukturförändringar”.

Vad han beskrev var just den övervältring av lagstadgade uppgifter på kommunerna som bara delvis eller tillfälligt finansierats av statliga skattemedel. Som i sin tur ytterligare pressade kommunerna att rensa bort allt som inte är ”kärnverksamhet”. Men som också är smörjmedel för att driva på privatisering av verksamheter som idag sker i regional och kommunal regi.

EU har här inte bara ett finger med i spelet, de håller i båda tömmarna.

En bärande formulering i Kommunistiska Partiets ”kommunupprop” är: ”Det är en grov missuppfattning att krav om ökade ekonomiska resurser från stat till kommun skall ses som externt bidrag till kommunen. Där landets värde bokförs och konsumeras är inte liktydigt med var, när och vem som skapat dem.

Det är regering och riksdag som har den avgörande beskattningsrätten och möjligheten, inte kommunerna”.

Att kommunpolitiker från hela landet nu ställt sig i kö för att få prata med Löfven om problemen i deras kommun eller region skall inte överskattas.

Enligt en kartläggning av SVT planerar åtta av tio av landets kommuner stora besparingar inom kommunernas kärnverksamheter som äldreomsorg och utbildning. Särskilt när det gäller personalen. Ja då vore det märkligt om inte till och med en inbiten förvaltarsosse med guldmedalj i lydnadsprov skulle räcka upp handen och be om ordet.

Men det är inte samma sak som att på ärliga grunder ta strid mot de intressen som tar eller fördelar samhällets resurser allt mer orättvist. Eller att de skulle vara beredda att ta strid mot miljardsvindel, skattesmitning och skattebefrielse för överklassen som dränerar den offentliga ekonomin.

Det är mer en fråga om politisk överlevnad för den enskilde kommunpolitikern som är oärlig men inte nödvändigtvis korkad.

Kommunernas kris skärps nu ytterligare av en misslyckad integrationspolitik. Som vi beskriver i kommunuppropet:

”Fattiga kommuner med sviktande befolkningsunderlag och brist på arbetstillfällen har tagit störst ansvar medan rika kommuner utan kostnader förhandlat sig fria.

I ett längre perspektiv blir fattiga kommuner trots kommunalskattens begränsningar ansvariga för hela kostnaden för grupper med stor risk att hamna utanför arbetsmarknaden.”

Vi är där nu, risken för utanförskap är mer än bekräftad.

Naturligtvis blir det problem när människor skall integreras, det vill säga bli delaktiga i ett samhälle som absolut inte strävar efter ”full sysselsättning”, utan tvärtom har permanent hög arbetslöshet som medel att hålla nere löner och uppe profiten.

Frågan om integration och dess misslyckande är en större fråga, men i ett kommunalt perspektiv säger vi: ”Det är orimligt och inhumant att flyktingmottagandet inte fullt ut garanteras ekonomiskt av staten, hela vägen.” Vilket inte betyder bidrag livet ut. Det betyder arbete och delaktighet så fort som möjligt.

Det behövs mer opinion och fler protester mot välfärdsslakten som drabbar område efter område. Men om inte protesterna samordnas finns en risk att det inte blir den kraft som behövs för att på allvar påbörja kampen för ett verkligt systemskifte.