Kommentar: Storpolitik och business när Xi besökte Putin

Det var ett minst sagt uppmärksammat möte på högsta nivå när Kinas president Xi Jinping förra veckan besökte sin ryska motpart Vladimir Putin under fyra dagar i Moskva. 

Mycket har skrivits om det kinesiska statsöverhuvudets första utlandsbesök sedan han valdes om som president på folkkongressen i mitten av mars. Såväl av de som ser Kinas och Rysslands utmärkta relationer som ett hot mot sin omhuldade USA-ledda ”regelbaserade” världsordning (där USA sätter spelreglerna), och de som vill se dem som ett viktigt steg på vägen mot en mer multipolär världsordning, där USA inte ensamt kan styra och ställa som man vill längre.

Utan att stämma in i alla av de ofta mer än lovligt hoppfulla framtidsspaningar som kommer från den sistnämnda sidan, är det tydligt att Pekings och Moskvas relationer är så goda som de någonsin varit. Det är också tydligt att det kinesiska inflytandet på Ryssland, liksom på sina många andra affärspartners i världen, är klart fredligare än USA:s vapendiplomati, som vi förutom alla vapensändningar till Ukraina senast fick prov på i och med utspelet om Aukus häromveckan.

Det har upprepade gånger påståtts från Washington och i västmedia att den kinesiska regeringen å sin sida överväger att hjälpa Ryssland i kriget i Ukraina med vapen och ammunition. Inför Xi Jinpings besök i Moskva var det också flera kommentatorer som spekulerade i att det skulle bli utgången av mötet.

Lite förvånande var det faktiskt när en av de första TT-rubrikerna från statsbesöket istället handlade om det gemensamma uttalandet från Xi och Putin om att kärnvapenkrig aldrig får utspelas. (Tyvärr verkar den insikten inte alls självklar på Natosidan, och sedan dess har Storbritanniens vägran att avstå från att skicka ammunition med utarmat uran till Ukraina fått Ryssland att göra motdraget att placera taktiska kärnvapen i Vitryssland.)

Kina har också flera gånger dementerat att man skulle vara på väg att stötta Ryssland med vapen. Istället har Peking tagit fram en tolvpunkters fredsplan för Ukraina, som välkomnas av Putin. Det ska dock sägas att det är högst oklart hur den första punkten i planen – om att FN-stadgan och alla länders territoriella integritet ska respekteras – går ihop med Rysslands annektering av de fyra ukrainska regioner som under sämsta möjliga förhållanden genomfört ryskkontrollerade folkomröstningar om att uppgå i Ryska federationen.

Men oavsett detaljerna och de stora frågetecken som kvarstår är det kinesiska initiativet en välkommen fredsröst i motsats till den ständiga krigspropagandan vi får lyssna till i Sverige. Samtidigt som USA ytterligare utökar sin militära närvaro runt Kina, är regeringen i Peking också mån om att framhålla att man inte är den aggressiva parten i det nya kalla kriget mellan USA och Kina.

I det ”gemensamma uttalandet av Folkrepubliken Kina och den Ryska federationen om fördjupandet av det omfattande strategiska partnerskapet av koordinering för den nya eran”, påpekas att relationerna mellan Ryssland och Kina ”inte är en militär-politisk allians likt dem under kalla kriget, utan går utöver den typen av mellanstatliga relationer och har karaktären av ”icke-allians och icke-konfrontation och utan att attackera en tredje part”.

Det vill säga raka motsatsen till Natos senaste så kallade strategiska koncept från i somras, där Kina pekas ut som den stora strategiska utmaningen och Ryssland som ett akut hot mot den västliga militäralliansen och den ”regelbaserade världsordningen”.

Vad gäller Ukraina är Kina och Ryssland överens om att alla länders legitima säkerhetsintressen måste respekteras och att ansvarsfull dialog är bästa sättet att hitta lösningar, istället för hälla bensin på elden. Båda är också motståndare till ensidiga sanktioner som inte auktoriserats av FN:s säkerhetsråd.

Men det var inte bara Ukraina som dryftades mellan de båda ledarna under avslappnade förhållanden förra veckan. Xi Jinping var också i Moskva för att prata business – även om det inte handlade om vapenaffärer. 

Medan USA:s president Biden presenterade jätteaffären där USA ska sälja atomdrivna ubåtar till Australien, numera militärt allierad med USA och Storbritannien genom pakten Aukus, kom Rysslands och Kinas ledare istället överens om fortsatt och utvidgad energihandel.

Sedan den ryska invasionen av Ukraina, och USA:s och EU:s sanktioner mot Ryssland, har Moskva till stor del fått rikta om sina gas- och oljeleveranser. Kina har åtminstone kortsiktigt tjänat ekonomiskt på kriget i Ukraina då man kunnat köpa subventionerad rysk olja, och Ryssland har det senaste året gått om Saudiarabien som Kinas största leverantör av olja.

När gasledningarna Nord Stream saboterats – av USA med hjälp av Norge, enligt den legendariske grävande journalisten Seymour Hersh – behöver Ryssland sälja sin gas österut istället. Då passar det bra att Kina istället för att spränga den bygger ny infrastruktur, för att underlätta för den regionala utvecklingen i Asien genom landets jätteprojekt BRI, den nya sidenvägen.

Ett av projekten är Power of Siberia 2, en gasledning som ska gå från Ryssland via Mongoliet till Kina. Under Xi Jinpings besök i Moskva gjorde de båda länderna också ett gemensamt uttalande om att man tillsammans kommer att fortsätta planera för ledningen.

I ljuset av tidigare uttalanden i år från USA:s allierade Saudiarabien om att man inte längre nödvändigtvis kommer göra sina oljeaffärer i dollar – Irak är ett annat land som för en månad sedan godkände att ta betalt i yuan istället för i dollar – är det lätt att förstå att det finns de som spår USA-imperialismens snara kollaps när USA uppenbart tappar inflytande på sina håll i Asien och Mellanöstern.

Samtidigt är Europa åtminstone på ytan mer enat under USA-imperialismen än på länge, efter invasionen av Ukraina och den febriga krigsstämning som råder i Natopropagandan sedan dess. Klart är att vi i dessa mörka tider av krigsmuller såväl i Europa som runt Kina också ser gamla allianser ifrågasättas och nya bildas, och handelsvägar ritas om.

Den som lever får se. Under tiden är det bara positivt att Kina utmanar USA i världspolitiken, och tar initiativ till fred istället för mera krig.