Från oss som bygger landet: Strejker och starkt kaffe

Långsamt stiger solen över en ännu istäckt Siljan, vi har just avgått från Mora. 

Det är slutet av april, men rimfrosten gnistrar i dagens första ljus. Kaffet i koppen av papp är varmt, lite för starkt skulle säkert gemene resenär invända, men morgonpendlarna köper sällan kaffe såhär tidigt ändå. Så jag har främst bryggt det åt mig själv och lokföraren och vi är överens om hur det ska vara. Effekten främst, smaken sekundär.

Denna morgon smakar kaffet extra bra, jäkligt bra till och med! Kamraterna i Stockholm strejkar! Under den gångna natten hade de låtit tågen stå, eftersom tågvärdarna tagits bort.

Alla som jobbar med detta förstår det vansinniga med att ta bort en sån säkerhetsfunktion, men om några kronor kortsiktigt kan sparas så skiter de styrande och profitörerna givetvis i säkerheten. MTR och de styrande politikerna anser att kameror är en fullgod lösning.

Nu har kamraterna växlat upp sin kamp och inlett en vild strejk, det rätar även ryggarna på oss som kuskar runt på rälsen här i dalaskogarna.

För det är inte bara trafiken i sig som lider under effekterna av privatiseringar och upphandlingar.

Jag sveper det sista kaffet och ropar ut att vi snart är framme i Rättvik. För några veckor sedan fick jag avvisa en man som ofredade en annan resenär just här.

Kanske kan tågbolagen hitta någon teknisk lösning även för sådana situationer, någon sorts robot som kan upprätthålla säkerheten ombord och som dessutom inte brygger för starkt kaffe? Denna måndagsmorgon bjuder i alla fall inte på någon dramatik, jag stänger dörrarna och snart är vi i Tällberg. En småsömnig liten by mellan bergen och Siljan.

I somras klev en resenär på här med sin hund. Precis innan dörrarna stängdes kom dock jycken på andra tankar och hoppade ut på plattformen med sin ägare kvar ombord. Hunden var kopplad, och vad som hänt om tåget börjat rullat är inte trevligt att tänka på.

Nu kunde jag skicka rätt signaler åt föraren som direkt öppnade dörrarna igen. Fast topparna på MTR kanske inte har hund, husdjur måste ju ses som en onödig kostnad? Hur man än räknar.

Jag har sett liknande händelser med små barn som gjort samma manöver som den där taxen i Tällberg. I de fallen kanske man gjorde sig förtjänt av sin lön, eller så är människoliv inte svårare att räkna på än eventuell minskad biljettförsäljning till följd av mediebevakningen efteråt?

Exemplen är oändliga på de situationer där samarbetet mellan lokförare och tågvärd varit avgörande för resenärers hälsa, inte minst vid plötsliga sjukdomsfall ombord. Andra gånger kanske det handlar om att se till att någon som hamnat på fel tåg ändå till slut kommer rätt, eller att anslutningar hinns med. 

Nästa station Leksand och några minuters uppehåll. Jag ringer och frågar föraren om han vill ha en kopp kaffe. 

– Har du gjort det starkt nog då? får jag tillbaka med ett skratt.

– Kan du lita på! Förresten, har du swishat strejkkassan än? 

– Kan du lita på!

Joakim Karlsson
Tågvärd