Israel och al-Qaida förenas mot Syrien

Den gångna veckan blev ännu ett tragiskt kapitel i den syriska konflikten, med hundratals nya offer och utbredd förstörelse. Den inleddes med en serie förödande bilbomber i Damaskus och avslutades på söndagen med ett massivt israeliskt flyg-anfall i huvudstadens nordvästra utkanter mot det militära forskningscentret Jamraya, vapendepåer och andra militära och civila mål. Men redan på fredagen skedde de första israeliska bombningarna, om än i mindre skala.

Israels inledningsvis försiktiga hållning till utvecklingen i Syrien är nu definitivt över. Efter upprepade bombanfall – det första genomfördes redan 30 januari mot Jamraya – och krav på en militär invasion av Syrien har Israel anslutit sig till de västländer och Gulfstater som öppet stödjer rebellernas krig mot president Bashar al-Assad och den syriska regeringen.

Varför bombade Israel Syrien? Enligt den israeliska regeringen handlar det om självförsvar, om att säkra Israel för framtiden. Angriparstaten hävdar nämligen att den gjorde slut på vapen som skulle sändas till libanesiska Hizbollah.

Både Hizbollah och Syrien menar att ovanstående inte är sant. Men även om det handlat om vapenförsändelser så ger det inte Israel någon rätt att bomba ett grannland. Det är som bekant många länder i världen som handlar med vapen utan att flygbombas.

Dessutom är Hizbollah ett folkligt förankrat regeringsparti i Libanon som leder en legitim försvarsstyrka för att skydda landet mot Israel. För det är den israeliska krigsmakten som upprepade gånger angripit och fortfarande ockuperar en liten del av Libanon, inte tvärtom.

Israels senaste kränkning av libanesiskt territorium skedde för övrigt natten mot söndag. De plan som angrep mål i Syrien flög nämligen först över Libanon.

Ett angrepp mot den ena parten i ett pågående krig är, oavsett vilka skäl som ligger bakom, samtidigt ett ställningstagande i konflikten. Bombningen av Syrien ligger i linje med en serie uttalande från de israeliska ledarnas sida.

En av de tydligaste deklarationerna av Israels ståndpunkt gjordes i mars i år av president Shimon Peres. I sitt tal inför EU-parlamentarikerna i Strasbourg argumenterade han för en invasion av Syrien. Det var uppenbart att Peres är missnöjd med att de europeiska staterna och dess allierade i arabvärlden ännu inte gjort något militärt ingripande till stöd för de som krigar mot den syriska regeringen.

Därför gjorde israelerna själva en insats och bombade flera av den syriska arméns anläggningar. Valet av tidpunkt är också viktigt för att se israelernas motiv. Den syriska arméns pågående offensiv mot de utlandsstödda rebellerna har nämligen varit framgångsrik, vilket också noterats av västmedier.

Vilka krafter är det då som Israel ger sitt stöd genom att bomba?

Runt om i världen börjar det som syrierna hävdat i snart två års tid bli uppenbart. ”Inte någonstans i det rebellkontrollerade Syrien finns det en sekulär väpnad styrka att tala om”, skrev New York Times utsände efter att ha rest runt i norra Syrien.

Vad denne reporter liksom många andra västjournalister sett med egna ögon är att bakom det väpnade upproret står den syriska grenen av al-Qaida, Jabhat al-Nusra, och liknande religiösa extremistgrupper.

Men är det verkligen så att Israel vill att al-Qaidaextremister ska ta makten i Syrien?

Naturligtvis inte. Men i ett läge när den syriska armén får ett allt större övertag har Israel – liksom USA och västmakterna – ett intresse av att stärka ”fiendens fiende” för att se till att kriget, kaoset och förödelsen fortsätter. Med målet att den västliga imperialismen på sikt ska kunna handplocka lämpliga ledare för att svagt, splittrat och osjälvständigt Syrien.

Det måste dock påpekas att Syrien endast är ett delmål. Bortom horisonten väntar den stora erövringen, Iran. Men för att inta Teheran måste imperialismen först neutralisera Damaskus.