Ledare: Kampen för tågvärdarna angår oss alla

Som så många gånger de senaste åren är järnvägen återigen en arena för arbetarkamp i Sverige. Nu är det på pendeltågen i Stockholm som striden står. 

Redan sommaren 2021 meddelade MTR, det Hongkong-ägda tågbolag som vunnit upphandlingen av pendeltågstrafiken, sina anställda att tågvärdarna på pendeltågen skulle fasas ut och ersättas med kameror.

MTR och trafikhuvudmannen SL har bedyrat att halveringen av personalen ombord till en ensam förare inte kommer ha någon inverkan på säkerheten. De utredningar som gjorts av externa konsulter har med rätta dömts ut från fackligt håll, eftersom de helt saknar perspektiv och erfarenheter från skyddsorganisationen på arbetsplatsen. 

Enligt MTR är det möjligt för en ensam lokförare att garantera säkerheten ombord på ett pendeltåg med 1.800 resenärer. Det är tåg som är 200 meter långa och består av två sammankopplade motorvagnar. 

Föraren kan få svårt att nå och hjälpa alla resenärer vid en nödsituation. Resenärer riskerar också att bli strandade i strömlösa vagnar utan möjlighet att kontakta personalen. 

Till detta kommer det arbete som tågvärdarna på pendeltågen utför, som nu ska överföras på föraren. Det handlar om att stänga dörrar och kontrollera att ingen resenär kläms, men också se till att de människor som inte kan ta sig ombord eller kliva av på egen hand får hjälp. När MTR de senaste veckorna börjat genomföra skiftet till så kallat DOO (Driver Only Operations) är det rullstolsburna och andra rörelsehindrade som får det svårast att fortsätta resa på lika villkor.

Tågvärdarnas möjlighet att hjälpa rörelsehindrade som åker i kollektivtrafiken ersätts med ett system som inte kan klassas som annat än diskriminerande. På flera stationer kommer rullstolsburna behöva föranmäla sin resa minst 30 minuter innan för att personal ska hinna skickas till platsen. Glädjande nog har både funktionsrättsorganisationer och MTR-anställda anmält arbetsköparen till Diskrimineringsombudsmannen, DO.

Förarna vittnar om att många känner sig osäkra och obekväma med att köra tågen utan någon kollega ombord. Många har sjukskrivit sig eller helt enkelt vägrat att köra för att de inte kan garantera resenärernas säkerhet.

Att MTR är en bedrövlig arbetsköpare vittnar många före detta anställda om, bland annat i Proletären. Men trots det – och trots att tågbolaget skadeglatt bejakat beslutet – är det inte i första hand hos MTR som frågan ligger. Arbetet och ansvaret för att ersätta tågvärdarna med kameror ligger hos regionens politiker. 

Det var det förra blågröna styret i regionen som initierade frågan för två år sedan. Sedan dess har många tågvärdar och lokförare satt sitt hopp till det socialdemokratiska valfläsket. Både Socialdemokraterna och Miljöpartiet lovade nämligen att stoppa planerna på att ta bort tågvärdarna på pendeln.

Men sveket kom omgående när det nya röd-gröna regionstyret bestående av S, MP och C gick vidare med beslutet som drevs igenom på trafiknämndens möte 22 mars i år.

Varför är politikerna (oavsett partifärg) så måna om att bli av med pendelns tågvärdar? Svaret finns i det fullständiga haveri som är den regionala och kommunala ekonomin. 

Redan i somras aviserade Sveriges kommuner och regioner, SKR, att 17 av landets regioner inte kunde hålla budget. Sedan dess har inflationen fortsatt till rekordnivåer. När det offentliga blöder pengar kommer ansvariga politiker vända på varje sten för att hitta sparåtgärder och ”effektiviseringar”.

Tillsammans sätter upphandlingarna och avregleringarna ständig press på lönekostnader och villkor. Precis som i vård och omsorg ska säkerheten i tågtrafiken kosta så lite som möjligt. Resultatet riskerar att bli en bokstavligt talat dödlig kombination när färre personal finns på tågen vid brand, evakueringar eller andra olyckor.

Skulle planerna på att skrota tågvärdarna bli verklighet på pendeltågen i Stockholm finns det inget som hindrar att den utvecklingen inte sprider sig till övriga länstrafikbolag. Om region Stockholm anser att det är säkerhetsmässigt rimligt att köra pendeltåg med 1.800 resenärer med enbart en förare, varför skulle inte andra – betydligt mindre fullsatta – regionaltåg över landet också kunna köras på samma sätt? Det är på sikt en hel yrkeskår som hotas att utraderas.

Planerna har mött massivt motstånd bland de anställda hos MTR men också väckt frågan till liv i hela branschen. Stöduttalanden från fackklubbar på andra järnvägsföretag har strömmat in och frågan har gjorts till en av de centrala frågorna i årets avtalsrörelse. 

Seko har ställt som krav att inga tåg med resenärer ska köras med enbart lokförare, och att tågvärdarnas arbete ska skyddas i spårtrafikens centrala kollektivavtal. Så ska säkerheten för resenärerna upprätthållas och skyddas från nedskärningskåta politiker. 

Kravet är rätt och har stort stöd hos både medlemmarna och allmänheten. Att skydda tågvärdarna kommer att bli en ödesfråga för Seko när avtalet går ut sista april. Strejken ligger i luften. 

Frågan är hur mycket de anställda kan lita på att socialdemokratiska fackföreningars ord och löften väger tyngre än det socialdemokratiska partiets. Än är i alla fall ingen seger vunnen, och bara för att facket driver frågan är det knappast tid att slå sig till ro.

Marknadskaoset, som tvingar fram nedskärningar och skapar otrygghet på järnvägen, måste få ett slut. Om Seko inte tar striden för att skydda sina medlemmarnas arbete och resenärernas säkerhet måste de som arbetar i yrket själva fortsätta sin kamp. Med eller utan socialdemokratiska partier och fackföreningar i ryggen.

Ni har allt vårt stöd!