Ledare: Testa fler och planera mer

Coronapandemins andra våg sköljer nu över Sverige. Med brutal hastighet. Alltfler insjuknar i sjukdomen och såväl antalet intagna för intensivvård som antalet avlidna med covid-19 närmar sig rekordsiffrorna från april.

Situationen är definitivt allvarlig. Det finns risk för att den offentliga vårdens kapacitet slår i taket och att sjuka människor därför inte får den vård de har rätt till. Och då handlar det inte bara om patienter med covid-19, utan om en sedan många år uppbyggd vårdskuld.

Budskapet från regeringen och Folkhälsomyndigheten är det gamla vanliga. Allt ansvar läggs över på alltmer coronatrötta individer, som med bröstton förmanas att göra sin plikt och vars möjlighet att träffas begränsas ytterligare. Men någon övergripande plan för regeringens egna åtgärder lyser med sin frånvaro. 

I våras upphöjdes Folkhälsomyndigheten och framförallt statsepidemiolog Anders Tegnell till nationens frälsare och hjälte för dagen. I höst har Tegnells gloria hamnat på sned. Han är inte bara ifrågasatt av en högröstad opposition inom sitt eget gebit, som förespråkar en drastisk nedstängning av samhället, utan dessutom av en växande skara besserwissers på sociala medier.

Vad gäller detta fenomen säger vi som i våras: När självutnämnda epidemiologer gör sig breda i debatten kan det vara klokt att överlämna epidemiologin åt sakkunskapen.

Med detta markerat finns det åtskilligt att säga om den hittillsvarande krishanteringen i Sverige, som vad gäller detta med otillräckliga coronatester och närmast obefintlig smittspårning.

Här intog Folkhälsomyndigheten och Anders Tegnell initialt en skeptisk attityd till masstestningens effektivitet. I april anslog regeringen därför bara 1 miljard kronor till coronatester.

Attityden mjuknade snabbt. Den 11 juni slöts en uppgörelse mellan staten och Sveriges Kommuner och Regioner, SKR, där regeringen anslog ytterligare 5,9 miljarder kronor till storskalig testning. Och i slutet av oktober damp det ner ytterligare 3 miljarder till testverksamheten. Sammanlagt har alltså den offentliga vården tilldelats 9,9 miljarder kronor till coronatester. Det är en summa som med råge räcker till att testa hela befolkningen.

Ändå gick det långsamt. Enligt socialminister Lena Hallengren uppgick testkapaciteten i våras till 100.000 prov i veckan och målet sades vara att komma upp till den nivån redan i maj. Det misslyckades. I maj testades bara drygt 30.000 personer i veckan. Först i september, då en andra våg redan kunde anas bakom hörnet, uppnåddes målet. För att i november vara passerat dubbelt upp. I vecka 45 testades 230.000 personer.

Gott så, kan tyckas. Men frågan är vad senfärdigheten betytt för pandemins snabba utveckling under hösten. Hade en mer utbredd testverksamhet gett underlag för en mer effektiv bekämpning av smittspridningen?

På denna fråga svarar den samlade expertisen ja och därför skyller nu de inblandade parterna på varandra. Lena Hallengren tvår sina händer och lägger över hela ansvaret på regionerna, inte minst de M-ledda, som enligt henne agerat oförlåtligt långsamt. Medan regionerna hänvisar till oklarheter i Folkhälsomyndighetens rekommendationer och i regeringens löfte om full kostnadsersättning.

Vi ger oss inte in i detta kattrakande. Utan nöjer oss med konstaterandet att ju fler kockar, desto sämre soppa. I en kris av detta slag är inte delat ansvar den optimala lösningen, utan det behövs en instans som pekar med hela handen, en enhetlig vilja, rentav ett mått av ministerstyre, där alla resurser samlas under en hatt.

Detta gäller alldeles särskilt i det delprivatiserade Sverige. För det är inte så att all testverksamhet sorterar under det offentliga, utan det finns också privata vårdkoncerner och laboratorium, som bjuder ut tester till god betalning. Så beslutade Scania i Södertälje i förra veckan att testa sina anställda i egen regi, detta för att inte en okontrollerad smitta ska lamslå produktionen. Det är naturligtvis bra att arbetare testas. Men så länge testkapaciteten är begränsad ska den fördelas efter behov, inte efter betalningsförmåga och då rakt inte efter Scanias profitintresse. 

Vi efterlyser helt sonika en enhetlig plan, där alla tillgängliga resurser, såväl offentliga som privata, under den akuta krisen sätts under statlig förvaltning. Bara så kan pandemin bekämpas med full kraft.

Här bör en markering göras. Redan innan pandemin har det höjts röster om en administrativ reform, där staten ska ta över ansvaret för sjukvården från regionerna. Ovanstående utgör inget ställningstagande i denna fråga, som är betydligt mer komplicerad. Vi säger bara att i en svår kris, som den nuvarande, krävs undantagsåtgärder.

Låt oss avslutningsvis ta upp också frågan om kollektivtrafiken. Folkhälsomyndigheten uppmanar oss alla att så långt som möjligt undvika överfulla tåg, spårvagnar och bussar och helst ska vi arbeta hemifrån. Vilket som bekant inte är möjligt för oss alla. Med den uppmaningen ljudande i skallen upprörs många med rätta över att ändå mötas av trängsel i kollektivtrafiken på väg till och från jobbet. Varvid ilskan som regel riktas mot trafikbolagen.

Men också denna fråga är mer komplicerad. I till exempel Göteborg finns en gräns för spårvägsnätets kapacitet – tekniskt, materiellt och personellt. Det går inte att köra fler vagnar på rälsen. I den situationen måste man vända på steken. Om det inte går att utöka antalet vagnar får man se till att minska antalet passagerare. Genom att sträcka ut rusningstrafiken över tid.

Arbetstiderna måste helt enkelt anpassas efter kollektivtrafikens kapacitet, där några får en timma sovmorgon och andra får stiga upp en timma tidigare. Eller varför inte införa sex timmars arbetsdag med bibehållen lön. Det ger möjlighet till mer flexibla arbetstider.

Detta må framförallt vara ett storstadsproblem, men också här krävs en enhetlig plan, där AB Volvo, Volvo Cars och andra stora arbetsköpare helt sonika anmodas att coronaanpassa sina arbetstider. Ibland måste man tänka utanför den kapitalistiska boxen.