Det tysta våldet: Tungt men givande att vara jourkvinna

Barnmorskan Heli Vestlund har varit jourkvinna på Duvan i Trollhättans kommun i åtta år. Jourkvinnnorna, som tar emot kvinnor som lämnat våldsamma män, får obligatorisk utbildning och kunskap för sitt uppdrag.

Som barnmorska jobbar hon med kvinnor varje dag – en tillgång i rollen som jourkvinna. Många har till exempel frågor kring preventivmedel och graviditeter.

Heli Vestlund berättar om vilka som kommer till Duvan:

– Alla, från väldigt unga kvinnor till äldre. Från alla samhällsklasser. Kanske inte överklassens kvinnor lika mycket, trots att det säkert finns många som hade behövt det. 

Ofta är kvinnorna socioekonomiskt utsatta, utan jobb eller egen inkomst.

– Många utländska kvinnor vet heller inte vad som gäller här, vilka rättigheter de har. Därför är det extra modigt av dem att söka sig till oss för hjälp. Att de ändå vågar lämna.

Ofta är det barn inblandade och många av dem är traumatiserade. Klättrar på väggarna och bråkar och det blir livat, berättar Heli Vestlund.

Många av dem får inte vistas utomhus på grund av hotbilden, och det gör situationen ännu värre för både mamman och barnen. Det får stora konsekvenser för barnen att leva så.

– De som kommer till oss på Duvan har ju förstått att det de utsätts för inte är normalt, annars hade de inte kommit. Men att tala om det också på till exempel BB, att prata om rätten till ett eget liv och att om mannen börjar inkräkta på det och styra henne så är det inte bra eller normalt, är viktigt, säger Heli Vestlund.

Hon tycker att de som arbetar på kvinnokliniken har blivit mycket bättre på att fråga, och att fråga upprepade gånger. Alla har fått kunskap om hur man ställer frågor och det är många på hela Näl (Norra Älvsborgs sjukhus) som är engagerade i frågan.

Kvinnorna förnekar oftast till en början. Men till slut förstår de att detta är viktigt och att det de upplever inte är normalt. Många skäms för det de utsätts för och talar inte ens om för sina närmaste vad som pågår. Normaliseringsprocessen är i gång. 

Heli Vestlund menar att mäns våld mot kvinnor nedprioriteras just för att offren är kvinnor. Trots att det är ett samhällsproblem som kostar enorma pengar och lidande.

– Det är så konstigt att kvinnor som utsätts för våld är de som ska behöva flytta, att det är de som ska behöva lämna hela sin tillvaro bakom sig. 

Det är mannen som ska ta konsekvenserna av de brott han begår. Det ska inte krävas att kvinnan mördas för att det ska få konsekvenser, menar Heli Vestlund.

Att vara jourkvinna är tungt men givande. Ibland är Heli Vestlund helt slut efter några timmar, men hon känner att hon har gjort något bra och det väger upp för tröttheten.

Ibland kommer samma kvinnor tillbaka efter att de har återvänt till samma man. De hade hoppats på förändring, men av ekonomiska skäl, eller för att barnen ska få växa upp med både mamma och pappa, går de tillbaka.

Heli Vestlund beskriver hur det kan se ut. Ibland tror kvinnan att hon har en kärlek för den här mannen i grund och botten. Så börjar våldet igen. Mannen kan ha lovat att han ska ändra sig – och ofta är hans beteende först förändrat, med blommor och middagar – men sedan kommer nästa smäll. 

Kvinnojourens ansvar är inte att hitta en lösning på problemen, påpekar Heli Vestlund.

– Det är kommunens ansvar, men vi på jouren finns som stöd under processen. Vi finns inte där för att lägga oss i eller utreda. 

– Vi lagar mat tillsammans, vi tar hand om barnen så att mammorna ska kunna ta det lugnt ett tag och få lite egentid, vi finns där som vänner, för samtal och umgänge. Kvinnorna ska känna att de inte är ensamma i detta, avslutar Heli Vestlund.

Alexandra Nättedal Nylund
Marit Kalleson