• Försökte stoppa kriget – dömd till döden.
• Krigsanstiftarna och torterarna går fria.
Lördag 12 oktober, 2002. Ett litet men högljutt demonstrationståg går genom centrala Bagdad. Det är nästan 40 grader varmt. Trafiken är livlig och avgaserna kvävande. Vi är fjorton svenskar som protesterar mot USA:s och Storbritanniens krigsplaner. Det är en liten viskning jämfört med de protester som komma skall över hela världen. Men det vet vi inte när vi demonstrerar i en stad som snart kommer att invaderas.
Inte långt därifrån befinner sig en man som precis som vi försöker stoppa kriget. Han är engelsktalande, väl verserad och tillhör den minoritet av irakierna som är kristna. Tariq Aziz, som han heter, är den irakiska regeringens ansikte utåt och sedan 1979 vice premiärminister.
Några dagar efter demonstrationen tar han på sitt kontor emot två journalister från USA. I New York Times spalter återupprepar han det budskap som han försökt få en hel värld att förstå:
”Vapeninspektörerna kommer att se att talet om att Irak lagrar massförstörelsevapen helt enkelt är en lögn, framlyft av Bush och Blair som en förevändning för att iscensätta ett krig.”
Åtta år senare är det allmänt känt att Tariq Aziz talade sanning. Och åtta år senare är de avskyvärda förbrytelser som begåtts under kriget kända, något som Wikileaks senaste avslöjande bidragit till.
Ändå är det inte Bush och inte eller heller hans vapenbroder Blair som ställts inför rätta – och dömts till döden genom hängning – utan Tariq Aziz.
Förklaringen är enkel. Domen som meddelades förra veckan är inte ett uttryck för rättvisa utan för den starkes rätt.
Att USA och Storbritanniens militära styrka i mars 2003 var överlägsen irakiernas var välkänt. Det angripna landet hade under ett årtionde utsatts för en omfattande ekonomisk blockad och gjorts näst intill försvarslöst.
I slutet av april 2003, en månad efter att invasionen inletts, överlämnade sig Tariq Aziz till ockupationsmakten. Han var en efterlyst man, nummer 43 på USA:s lista över de 55 mest efterspanade irakierna. Han insåg att han inte skulle kunna hålla sig på fri fot någon längre tid.
Den av USA instiftade ockupationsmyndigheten satte samman en tribunal för att åtala och döma Tariq Aziz och andra ledare från det tidigare styrande Baathpartiet. Tribunalens medlemmar handplockades och betalas av USA. Med facit i hand är dess uppgift uppenbar; att döma och avrätta ledarna, en efter en. Saddam Hussein hängdes som bekant i november 2006.
Tariq Aziz advokat, Badee Izzat Aref, erkänner varken domen eller tribunalen. Den inställningen är naturligtvis den enda rimliga. Vilken rätt har den makt som inlett ett angrepps-krig – den värsta av alla krigsförbrytelser – att döma någon i det angripna, underkuvade landet?
Den här artikeln skulle kunna sluta där. Men fallet Tariq Aziz och det brott han dömts för har kopplingar till både USA och dagens irakiska makthavare.
Först måste det sägas att det under Saddam Husseins styre 1979-2003 begicks många brott mot det irakiska folket. Hans regim har blod på sina händer. Men händelseutvecklingen i Irak måste sättas i sitt rätta sammanhang. I detta spelade en viss supermakt en central roll långt före det nuvarande kriget och ockupationen.
Tariq Aziz dömdes till döden för brott mot mänskligheten. Det konkreta fall som domen från den 26 oktober i år hänvisar till är den blodiga förföljelsen av shiamuslimska partier i början av 1980-talet. Den inleddes efter att Dawa-partiet försökt döda bland andra Tariq Aziz 1980. Två år senare genomfördes ett misslyckat mordförsök på Saddam Hussein.
Att regimens svar blev hårt hänger samma med det pågående kriget mellan Irak och Iran. Dawa-partiet hade då precis som nu nära relationer med de shiitiska mullorna i Iran.
Vilken roll Tariq Aziz spelade i händelserna på 1980-talet vet vi inte. Han själv förnekar att han begått några brottsliga handlingar. Om Tariq Aziz ska stämplas som skyldig för att han ingick i regeringen vid den tiden blir följdfrågan: Vilken skuld bär de som stödde och beväpnade den irakiska regimen under denna tid?
I dag talas det tyst om att Irak under hela 1980-talet backades upp av västvärlden, för att det skulle föra krig mot Iran och dess religiösa styre.
Det var för övrigt Tariq Aziz som i Bagdad i december 1983 tog emot sändebudet från USA:s president Ronald Reagan. Sändebudet var Donald Rumsfeld, den man som tjugo år senare innehade posten som USA:s försvarsminister och var en av de mest ivriga förespråkarna av ett militärt angrepp på Irak.
Rumsfeld uppgift på 1980-talet var att förse Irak med vapen. Huruvida en del av dessa användes mot inhemsk opposition var inget USA brydde sig om. Det var inte heller något som diskuterades när Ronald Reagan tog emot Tariq Aziz i Vita huset i Washington 1984.
Dödsdomen mot Tariq Aziz kom samtidigt som Wikileaks avslöjanden fick stort medieutrymme. Det kan synas som ett medvetet val av tidpunkt. De tidigare hemligstämplade dokumenten från USA:s krigsmakt avslöjar inte bara grova förbrytelser begångna av de egna soldaterna. De avslöjar också förbrytelser begångna av den irakiska regim som kommit till makten som ett direkt resultat av kriget och ockupationen. Vilket återknyter till de förföljelser som Tariz Aziz dömts för.
Dawa-partiets nuvarande generalsekreterare heter Nuri al-Maliki, för närvarande premiärminister i Irak. Dawa är ett av de shiitiska partier som dominerat irakisk politik efter Saddam Husseins fall.
Dessa shiitiska partiernas miliser anklagas för att med inrikesdepartementet som täckmantel ligga bakom den våg av mord och tortyr i Bagdad som främst drabbade stadens sunniter från 2005 och framåt.
Att inrikesdepartementet i folkmun döpts om till ”borrmaskinsministeriet”, det kunde Proletären berätta fyra år innan avslöjandet från Wikileaks. De offentliggjorda dokumenten visar att USA-soldater känt till att irakiska säkerhetsstyrkor använt just borrmaskiner som tortyrredskap.
Om förföljelserna på 1980-talet var ett brott, vad är då terrorn och tortyren under 2000-talets ockupation?
När Tariq Aziz intervjuades av brittiska The Guardian i augusti i år, den första intervjun med utländska journalister sedan han greps, uttryckte han bitterhet över utvecklingen.
”Det finns ingenting här längre…Det finns fler sjuka än tidigare, fler hungriga. Folk har inte tillgång till någon service. Människor dödas varje dag i tiotal, om inte hundratal. Vi är alla offer för Amerika och Storbritannien. De dödade vårt land”, sa han.
Snart är också han själv, om inget sensationellt händer, ett bland över en miljon offer för det krig som han och vi som demonstrerade i Bagdad och på andra platser över hela världen försökte stoppa.
Patrik Paulov
Proletären nr 44, 2010
