Hoppa till huvudinnehåll
Av
Industriarbetare

RKU-krönikan: Våga vara obekväm

Unga ska inte behöva stå med mössan i handen, men gamla gubbar på arbetsplatserna ska heller inte bekvämt bara prata bakom våra ryggar. Vi måste våga vara obekväma.


Var tredje vecka går larmet på min mobiltelefon kl 05.00 på morgonen. Detta för att jag i god tid ska ta mig iväg till jobbet och komma i tid till skiftöverlämningen.

Jag jobbar i en verkstad där vi arbetar med detaljtillverkning i serieproduktion. Viktigt med tider och sömlösa övergångar.

Runt tjugo i sex brukar de flesta i skiftlaget redan vara på plats, för att se till att överlämningen blir så utförlig och genomgående som möjligt och fortfarande ha lite lugn och ro innan arbetsdagen börjar klockan sex. Det är bekvämt att veta att när man kommer in till jobbet så är det mesta redan uppdukat och klart för en att bara börja arbeta. Det är ungefär samma känsla som när man på söndagskvällen innan redan förberett hela veckan med matlådor eller mackor.

När man är ung och nyexaminerad inom industrin är det väldigt lätt att ta alla sina rättigheter med en nypa salt. Vad gör det om min ingångslön ligger på strax över 20.000, jag har ju åtminstone ett jobb? Vad gör det om min anställningsform är en visstidsanställning med ett slutdatum, ser jag bara till att sköta mig och arbeta hårt så är det bara en tidsfråga tills jag får en fast anställning!

Det kan vara väldigt bekvämt med en sådan inställning. Inget ifrågasättande, bara att tacka och ta emot med mössan i handen.

De äldre kollegorna tycker ingångslönen är för låg och menar att den bidrar till att dra ner allas löner. De pekar ut oss ungdomar och nyanställda som ansvariga. Vi håller ner löneutvecklingen när den årliga höjningen kommer och när vi ständigt jobbar övertid. Det är nog väldigt bekvämt för gubbarna att klaga på oss och prata sinsemellan, istället för att faktiskt prata med oss ungdomar.

Vi stöter på den här bekvämligheten lite överallt. I den fackliga klubben är det bekvämare att följa arbetsledningens taktpinne än att utmana och ta fajten. För avdelningen är det lättare att följa LO-ledningen, eller den socialdemokratiska politiska apparaten, än att säga emot och stå upp för medlemmarnas intressen.

Det är lätt att vara bekväm, oavsett om man är ung eller gammal. Men för oss unga med strävan att bli rättvist behandlade räcker det inte att följa de gamla gubbarnas bekväma inställning. Om vi ska kunna frigöra oss själva krävs det självinsikt och att vi ser våra egna brister och vågar göra oss obekväma.

Obekväma för kollegorna och arbetsledningen, och obekväma vid klubbstyrelsens fikabord. Vi måste börja svära i den socialdemokratiska kyrkan. Våga säga något uppseendeväckande eller göra något oväntat.

Maktens män och kvinnor är rädda för oss ungdomar. Därför kan vi på kultursidorna läsa om oss, höra gubbarna på arbetsplatsen prata bakom våra ryggar och se högerns megafoner angripa oss.

Vi ungdomar har potentialen att skapa något nytt. Vi är radikala i jämförelse med det gamla, det konservativa. Det gäller bara att vi organiserar oss – och vågar vara obekväma.