Ledarkrönika: Vänsterliberaler sviker Palestina

Är det vänsterns uppgift att fördöma och moralisera kring de förtrycktas våld?

”Hamas är palestiniernas värsta fiende”, skrev Dagens ETC:s ledarskribent Andreas Gustavsson redan dagen efter attackerna mot Israel den 7 oktober, när Israel just börjat bomba i Gaza. 

Palestinier har fördrivits, mördats, bombats och lemlästats av Israel i decennier – men det är alltså inte Israels ockupation som är palestiniernas värsta problem?

Gustavsson fortsätter med att låta två israeliska ockupationssoldater (!) komma till tals. James, som påstås vara ”kritisk mot den konflikthöjande bosättarpolitiken” men nu gör sig redo för krig, och Lydia som säger att hon inte bryr sig om hur många palestinier som dör – de måste straffas för sitt stöd till Hamas. Är det sådana israeler som är Dagens ETC:s källor i Israel?

Veckorna efter attacken har Dagens ETC fortsatt att kritisera den palestinska sidan. När svenska artister skrev ett gemensamt upprop mot Israels bomber mot civila ”och våldet på båda sidor”, var det enligt Gustavsson ”moraliskt sladdrigt” – eftersom den inte också benämner Israel som offer och inte kräver att Hamas omedelbart släpper gisslan.

Som om det vore två jämbördiga och lika dåliga parter i konflikten – och inte en kolonialistisk ockupationsmakt som i 75 år fördrivit ett folk.

Dagens ETC är inte ensamma. I vänsterliberala Flamman skriver kulturredaktör Paulina Sokolow om hur synd det är om henne som ”vänsterjude” som utkämpar ett ”tvåfrontskrig”. Ett rent hån mot de Gazabor som just nu attackeras från alla håll. 

Tusentals barn dör i Gaza – men Sokolow genomgår en svår och smärtsamm kamp för att få slippa se ”ickejudiska kamrater rida ut till Hamas försvar” eller ”hyllningar av den palestinska ’frihetskampen’” (inom citationstecken!) när israeliska civila dödats.

Flammans chefredaktör Leonidas Aretakis vill inte vara sämre. I ett inlägg på X (före detta Twitter) ger han ett ”välvilligt råd” till alla som demonstrerar för Palestina – att också ha paroller som fördömer Hamas. 

Själv har Aretakis sagt sig stå för ”sann antiimperialism” eftersom han engagerat sig mot Rysslands ockupation av Ukraina. När får vi höra Aretakis kräva att alla som stödjer Ukraina också måste fördöma Azovbataljonen och den ukrainska nazismen? 

Nej, Aretakis ”sanna antiimperialism” tycks mer handla om att slippa smutsa ner sig. Att ta ställning mot USA:s fiende Ryssland, för Nato- och västallierade Ukraina är enkelt. Men att försvara förtrycktas rätt att med vapen i hand bekämpa västerländsk kolonialism och imperialism är uppenbarligen svårare.

I Gustavssons, Sokolows och Aretakis värld förtjänar palestinierna solidaritet och handhjärtan när de lider, dör eller tvingas på flykt – men ska fördömas när de gör motstånd.

Den som kan sin antikoloniala historia vet att de förtrycktas befrielsekrig inte direkt var några tebjudningar. Upproren och våldet riktades även mot civila, mot bosättare, vita farmare och kollaboratörer.

Det råder ingen tvekan om att den palestinska attacken den 7 oktober var brutal – många oskyldiga civila fick sätta livet till. Men en antikolonial och antiimperialistisk vänster kan inte fastna i fördömanden, moraliseranden eller kålsuparteorier.