Kommentar: Varför så tyst om Natos kärnvapenövning?

Den senaste veckan har vi översköljts av rubriker om att Ryssland övar med kärnvapen. ”Rysk raketövning – 10 mil från Norge”, skriver Aftonbladet, som också likt flera andra tidningar har TT-artikeln ”Putin övervakade kärnvapenövning”.

Gott så. Naturligtvis ska det uppmärksammas när militärmakter skramlar med de allra farligaste vapen som världen känner. Men varför är det samtidigt så mycket tystare om Natos stora årliga kärnvapenövning Steadfast Noon, som pågått de senaste två veckorna i Europa?

I Steadfast Noon deltar upp till 60 flygplan från 14 Natoländer, enligt Natos egen kommunikation. Övningen utgår från flygbasen Kleine Brogel i Belgien, som är en av sex baser i Europa som härbärgerar USA:s kärnvapen på europeisk mark.

Bland annat används i övningen amerikanska F-16 och F-35 som kan bära taktiska kärnvapen (med kortare räckvidd än strategiska kärnvapen), men också USA:s ökända strategiska bombplan B-52, som lyfter från flygbasen Minot i North Dakota, USA.

Det skrivs också mycket om Putins och Rysslands kärnvapenhot, efter att den ryske presidenten upprepade gånger talat om att vara beredd att använda ”alla medel” för att försvara Ryssland från vad man ser som ett existentiellt hot från Nato och västmakterna.

Men när han talade på en säkerhetskonferens i Moskva i torsdags sade Putin åtminstone explicit att Ryssland inte har några intentioner att använda kärnvapen i Ukraina. Han förklarade sina tidigare uttalanden som svar på bland annat när Storbritanniens extremt kortlivade premiärminister Liz Truss i augusti i år sade att hon var beredd att använda kärnvapen om hon blev premiärminister, vilket togs emot som ett hot i Moskva.

I torsdags kom också en nyhet från USA som inte uppmärksammats i Sverige. Men bland annat amerikanska Bloomberg rapporterar om hur Pentagons nya nationella försvarsstrategi inte utesluter att använda kärnvapen först, även mot ett icke-kärnvapenhot.

Bloomberg påpekar att USA:s president Biden gick till val på motsatsen 2020, då han lovade att som president proklamera att USA endast skulle använda kärnvapen för att stoppa eller vedergälla en kärnvapenattack. En linje som Biden nu officiellt övergett, då försvarsstrategin är framtagen i samarbete med Vita huset.

Fullständigt tyst har det ändå inte varit om Natos kärnvapenövning Steadfast Noon. Men istället för att de fördöms får vi lära oss i Sveriges Radio att övningarna (till skillnad från de ryska då) är ett nödvändigt ont.

– Om man har en allians som ytterst är baserad på kärnvapenavskräckning, då måste man tyvärr ha en trovärdig förmåga att genomföra en kärnvapeninsats, säger Albin Aronsson, säkerhetspolitisk analytiker på Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, i Studio Ett.

Steadfast Noon sker samtidigt som Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg aviserat att han åker till Ankara för att övertala Turkiets president Erdogan att släppa in Sverige i kärnvapenalliansen. Och den nytillträdde statsministern Ulf Kristersson meddelade i samband med att han träffade Finlands statsminister Sanna Marin i Helsingfors att också han kommer att bjudas in av Erdogan i samma syfte.

Det är samme Erdogan som påminner inte så lite om Putin i det auktoritära styret på hemmaplan och som hotar med att ännu en gång invadera norra Syrien. Men där Sverige fördömer Rysslands invasion och skickar vapen till Ukraina, fjäskar samma regering istället för Erdogan – och redan den förra regeringen öppnade för att åter exportera vapen till invasionsmakten Turkiet.

Men den stora skillnaden är naturligtvis att Erdogan tillhör rätt lag, och att det i slutändan är USA som bestämmer vilka som är Sveriges vänner och fiender.

Vi kommer inte få höra det på nyheterna i Sverige, men propagandan om att motsättningarna i världen mellan USA och dess fiender skulle handla om demokrati mot diktatur motsades till och med av EU:s utrikeschef Josep Borrell häromveckan.

I invigningstalet till EU-ambassadörernas årliga konferens sade Borrell om världsläget och kraftmätningen mellan USA och Kina: 

”De två stormakterna – stora, stora, stora, mycket stora – tävlar och denna tävling kommer att omstrukturera världen. Och detta kommer att samexistera med en bredare ”demokratier mot auktoritära”, en stor klyfta. Jag skulle inte insistera mycket på det, för på vår sida finns det många auktoritära regimer. Vi kan inte säga ’vi är demokratierna’, och de som följer oss är också demokratier – det är inte sant, det är inte sant.”

Oaktat en sällsynt sanning i Bryssel fortsätter det nordiska fjäskandet för Erdogan och Nato, för att få göra världen ännu osäkrare. 

Finlands statsminister Sanna Marin sade på lördagen till finska Yle att hon inte utesluter kärnvapenbaser i Finland. Och i juli i år skrev dåvarande utrikesminister Ann Linde (S) ett brev till Natochefen som säger att Sverige ”accepterar Natos inställning till säkerhet och försvar, vilket inkluderar den avgörande roll som kärnvapen spelar”.

Medan Borrell kan undslippa sig några sanningar inför rätt publik, är propagandan i Sverige desto mer enkelriktad och fullständigt USA-tillvänd. I en tid när fred och avspänning behövs mer än någonsin gör den svenska regeringen allt för att få komma med i kärnvapenalliansen Nato så fort det bara går, till olycka för alla som vill fred och nedrustning.