Ledare: Vem sydde ihop Gudrun Sjödéns karriär?

Lagom till Internationella kvinnodagen gjorde Svenska Dagbladet i helgen ett porträtt på klädskaparen Gudrun Sjödén. Entreprenören som mer än någon annan satt stilen för den svenska kulturtanten. Stormönstrade och löst sittande plagg i starka färger, gärna med en multikulturell touch.

Gudrun Sjödén beskrivs som en pionjär. En ung konstnärlig begåvning som genom att bryta med könsrollsmönster kunde bygga upp sitt framgångsrika företag.

Men istället för att hylla 1960-talets kollektiva kvinnliga frigörelse och välfärdsstatens möjligheter väljer Gudrun Sjödén att föraktfullt se ner på de kvinnor som aldrig satsat på sin karriär.

”De som klagar på att de inte kommer någon vart och att de inte får högre lön eller någon vidare pension, de sitter ju där de gör eftersom de har valt något annat än att satsa på sitt yrke.”

Intervjun med Gudrun Sjödén är en studie i klassförakt och en påminnelse om varför feminismen behöver socialismen. Det handlar om värdet av kvinnors arbete och om vem som ska stå för fostran och försörjning av den uppväxande generationen.

Ett exempel.

Gudrun Sjödén skördade glatt frukterna av den sociala kamp som hennes generationskamrater förde på 60- och 70-talet. När hon ville göra karriär kunde hon, tack vare denna kamp, lämna in sin son på ett offentligt  finansierat dagis medan hon ritade sina tunikor. 

"Vi butiksanställda måste skrika lite högre"

Om nu kvinnorna på dagis följt Gudrun Sjödéns råd och satsat på en karriär, vem skulle då ta hand om hennes son?

Ett annat exempel.

Gudrun Sjödén tecknar inte kollektivavtal för sina 350 anställda. Hon tycker att hon kan komma överens med dem själv utan inblandning från någon annan. Däremot är hon generös nog att ge sina ”kvinnliga medarbetare på ledningsnivå en rimlig arbetsbörda under småbarnsåren, så att de kan behålla sin position i karriären. Och så småningom en pension som de kan leva bra på”.

Hur blir det då med de kvinnor som inte befinner sig på ”ledningsnivå” men som med nödvändighet måste finnas för att världen, och även Gudrun Sjödéns företag, ska gå runt? Lokalvårdare och receptionister, till exempel. Varför ska inte de ha en pension att leva bra på, eller tryggheten av ett kollektivavtal om de blir sjuka eller skadade i jobbet?

Högern och överklassen erkänner gärna att hemarbete är arbete, så länge det sker i deras egna hem och utförs av en rut-arbetare.

Ett tredje exempel.

Gudrun Sjödén tycker att kvinnor har gjort en massa annat än att satsa på sina karriärer. ”Det har varit ett himla bullbakande under årens lopp.” När reportern frågar varför kvinnor väljer så, tror Gudrun Sjödén att kvinnor är bekväma. ”Att gå hem klockan fyra är väl ganska skönt.”

Men allt det kvinnor gör efter klockan fyra, är inte det arbete? Handla, laga mat och hänga tvätt samtidigt som ungarna pockar på uppmärksamhet. 

Högern och överklassen erkänner gärna att hemarbete är arbete, så länge det sker i deras egna hem och utförs av rut-arbetare. Då kräver de till och med statliga bidrag för lönekostnaderna. 

Men när hemarbetet utförs av en vanlig kvinna i hennes helt vanliga hem, då är det inte arbete utan en privatsak.

Detta är hyckleriet i högerns feminism.

De kan inte erkänna att kvinnokamp, precis som all annan social kamp, handlar om makten över resurserna. Den handlar om att hemarbetet och omvårdnaden om barnen (det vill säga reproduktionen) ska värderas på samma sätt som produktionen.

Ska kvinnorna göra hemarbetet och omsorgsarbetet gratis på sin fritid, eller är reproduktionen ett samhälleligt ansvar som i större utsträckning borde finansieras gemensamt?

Detta är anledningen till den offentliga sektorns enorma betydelse för den relativa jämställdheten i Sverige. 

När barnomsorg och äldreomsorg byggdes ut blev kvinnors traditionella arbetsuppgifter avlönat arbete samtidigt som andra kvinnor fick möjligheten att ta sig in på de delar av arbetsmarknaden som tidigare reserverats för män.

Därför behöver feminismen den socialistiska tanken om det gemensamma ansvaret för reproduktionen.

När näringslivets tankesmedja Timbro i förra veckan krävde en halvering av föräldraledigheten klädde de in sina resonemang i feministisk retorik.  De säger att föräldraledigheten hämmar kvinnors löneutveckling och karriär. 

Men näringslivet är inte intresserade av feminism. De är intresserade av att göra så mycket pengar som möjligt på människors arbete. Därför vill de inte heller att samhället står för reproduktionskostnaderna, det får kvinnorna göra. 

Högavlönade kvinnor kan köpa sig en rut-arbetare, medan arbetarklassens kvinnor får göra jobbet själv. Gratis.

”Har du den ekonomiska makten är du stark, då kan ingen sätta sig på dig”, säger Gudrun Sjödén i Svenska Dagbladet. 

Det är naturligtvis helt riktigt. Kvinnor måste få större ekonomisk makt för att bli friare. Men för alla oss som inte äger framgångsrika företag kommer styrkan bara genom ökad kollektiv ekonomisk makt.