Vi har möjlighet och makt att säga emot

Den politiska strejken är en alltför sällan använd rättighet i Sverige. Men historiskt finns flera exempel på betydelsefulla markeringar från arbetarklassen.

Storstrejken 1902 för allmän rösträtt mobiliserade över 100.000 arbetare bakom det socialdemokratiska partiets upprop. Det partiets första och sista uppmaning till politisk strejk.

1928 gick åter över 100.000 arbetare ut i politiska proteststrejker mot den dåvarande högerregeringens Kollektivavtalslag. LO:s ledning var från början emot arbetsfredslagstiftningen. Men när lagarna klubbats svängde LO snabbt över till förmån för lagarna om arbetsfred och begränsning av fackens handlingsutrymme.

På 1980-talet gick tusentals LO-medlemmar ut i vilda politiska strejker mot den borgerliga regeringens planer på ytterligare två karensdagar i sjukersättningen.

1990 tvingades den socialdemokratiska regeringen att backa från sitt krispaket som bland annat innehöll två års strejkförbud och lönestopp. Genom kraftiga protester, uttalanden, demonstrationer och politiska strejker slogs attackerna tillbaka och regeringen avgick.

Hamnarbetarförbundet har på senare år strejkat mot EU:s hamndirektiv tillsammans med hamnarbetarfack i hela Europa, även Transportarbetarförbundet inom LO. Men utöver det har inte rösterna från landets arbetsplatser hörts så tydligt. Trots försämringar och ständiga attacker mot både fackliga och sociala rättigheter.

Politiska strejker är tillåtna trots fredsplikten. De tillhör den grundlagsskyddade rätten att vidta fackliga stridsåtgärder. Enligt Arbetsdomstolen ska dock politiska strejker vara begränsade i tid och utlösas av fackförbundens ledningar.

Här uppstår ett problem. Dessa ledningar framstår ofta som konflikträdda och motarbetar medlemmarnas önskemål om mer kamp för gemensamma krav. Oviljan att utmana den politiska makten maskeras som ”respekt för demokratiska spelregler”. Men det är nonsens.

Vare sig den höjda pensionsåldern eller utredningen som hotar strejkrätten har presenterats inför ett val eller varit föremål för ett demokratiskt samtal.

Vare sig den höjda pensionsåldern eller utredningen som hotar strejkrätten har presenterats inför ett val eller varit föremål för ett demokratiskt samtal. Däremot har näringslivets lobbyister påverkat besluten.

Är demokrati för oss andra bara att rösta vart fjärde år? Ingår inte också yttrandefrihet, tryckfrihet och andra friheter att uttrycka sin mening och påverka samhället i demokratin?

Den politiska strejken är en rättighet och en möjlighet. Rent av en demokratiskt plikt för att stoppa elitens ensidiga politiska strävan i landet. Alla beslut går sedan länge i en riktning som gynnar kapitalägarna.

I våra grannländer Norge och Finland vädras det politiska strejkvapnet. I Norge 2015 mot förändringar i arbetsmiljölagen och 2017 för ett förbud mot bemanningsföretagen. I Finland, just nu, när över 200.000 arbetare strejkat mot försämringar för de arbetslösa.

Majoriteten av LO:s förbund har uttalat sig både mot höjningen av pensionsåldern och mot inskränkt strejkrätt. Men det krävs tryck underifrån för att få dem att gå från ord till handling och utlysa politiska strejker. Det är värt ett försök. Vi måste inte acceptera och ständigt  överrumplas av orimliga politisk beslut. Vi har både möjlighet, kraft och makt att säga emot.