Val i Colombia: ”Vi hoppas på starkare arbetsrätt med Petro”

Från valmöte för att lyssna på Gustavo Petro och Francia Marquez, till fackmöte för att kämpa mot det senaste försöket att privatisera Bogotas telebolag ETB. För Alejandra Wilches, som sitter i styrelsen för facket Sintratelefonos, är det bråda dagar.

Samtidigt som Colombia går till presidentval pågår ännu ett försök att sälja ut delar av ETB, som bildades redan 1884 och som är ett av få offentligägda företag i landet som inte privatiserats.

– Tack vare såväl det fackliga som folkliga motståndet har vi lyckats stå emot 14 försök att privatisera. Men nu behöver vi välja en ny fackstyrelse, för det finns krafter i den nuvarande som är på företagsledningens sida om privatiseringen och som förhalar att hålla nya val.

Alejandra Wilches hoppas att den nuvarande senatorn Gustavo Petro blir president, men är från sin fackliga horisont ambivalent till hans tid som borgmästare i Bogota 2012-2015.

– Han gjorde viktiga saker för ETB, som att se till att utbyggnaden av fibernätet kom igång, men det var inte lika bra på personalsidan. Det var när Petro var borgmästare som systemet med underleverantörer började. I alla stadsstyren sedan dess har ETB inte anställt en enda arbetare. De kontrakteras av underleverantörer eller anlitas som egenanställda.

Men samtidigt genomfördes viktiga satsningar på Bogotas allra mest utsatta arbetare, säger Alejandra Wilches. Fler än 4.000 sophanterare i både den privatiserade och den informella sektorn, bland dem sådana som gick på gatorna på nätterna och plockade kartong och annat skräp för att återvinna, anställdes av staden och fick riktiga kontrakt och löner.

– Viktiga saker, precis som att han fick ner såväl antalet tonårsgraviditeter som undernärda barn.

Med Petro som borgmästare dog inte längre barn i Bogota av undernäring eller diarré som tidigare. Det inrättades ett mobilt sjukvårdssystem som sökte upp minderåriga i de fattigaste områdena, liksom att socialassistenter gick till marknaderna där barn arbetar för att få tillbaka dem till skolan.

– Sociala satsningar som vi behöver för att få till en verklig förändring i Colombia, men tyvärr rapporterades inte det i vår högervridna media, utan istället bara sådant som var till nackdel för honom. Men samtidigt som vi kämpade mot smygprivatiseringen av ETB kunde vi i fackrörelsen se de här positiva sociala satsningarna och det är det vi hoppas på nu också om han blir president.

Upphandlingar, underleverantörer och visstidsanställningar är de största problemen för arbetare i Colombia idag, säger hon, och därför är det bra att Petro vill stärka arbetsrätten.

– Nuförtiden existerar knappt tillsvidareanställningar längre. Kontrakten sträcker sig över en månad eller två. Unga idag har inte en tanke på att en dag kunna få pension, vilket är en fundamental rättighet som ska komma med ett arbete.

Ett annat problem är att få arbetare att gå med i facket, i ett land där det är notoriskt livsfarligt att engagera sig för mänskliga rättigheter. 

– Den fackliga organisationsgraden i Colombia är lägre än fyra procent, och mer än 50 procent av alla arbetare är i den informella sektorn. Det är arbetare som inte bara inte är med i facket utan som inte har någon minimilön eller något socialt skyddsnät.

För ett drygt år sedan utbröt stora strejker och demonstrationer i Colombia, som möttes av brutal repression med dussintals dödade och försvunna bara de första dagarna. 

– En del av vad som utlöste de stora protesterna var de så kallade nolltimmarskontrakten. En annan del i det paketet, som protesterna lyckades stoppa, var att införa minimilöner på regional nivå, så att de skulle vara ännu lägre i de fattigaste och mest övergivna departementen i Colombia, som lider mest av hunger.

– Men droppen som fick bägaren att rinna över var att politikerna ville ta bort momsundantaget på dagligvaror som bröd, ägg och mjölk. Vilket är vad de som inte har några pengar överlever på. Och inget har lösts i grunden, vi kommer få se fler sådana sociala explosioner.

Kvinnliga demonstranter våldtogs också av polisen, med 69 rapporterade fall bara den första månaden. Kvinnor är alltid extra utsatta i Colombia, på många olika nivåer, säger Alejandra Wilches.

– I den fackliga rörelsen väljs vi förvisso in i styrelserna, men väl där motarbetas vi. Jag håller till exempel kurser för kvinnor, men styrelsen godkänner dem aldrig. Så istället för på arbetstid får jag hålla dem på kvällar och helger, för att uppfylla mitt fackliga uppdrag som studieansvarig.

I huvudstaden Bogota är det inte lika dödligt som i andra delar av landet att strida för sociala eller fackliga rättigheter.

– Här använder de andra taktiker, de har gjort flygblad mot mig och kampanjat mot mig i media, ljugit om att jag skulle ha en massa förmåner. Och attackerna kommer inte ens från företagsledningen utan från dem i facket som står på företagets sida.

– Medan en kamrat till oss i Valle del Cauca blev hotad och fick lämna landet. För du vet att i Colombia dödar de ofta direkt, men ibland hotar de först och dödar sedan. Man kan inte tänka att det bara är tomma hot.

Alejandra Wilches motståndare i fackstyrelsen delar inte hennes syn på att facket ska vara klasskampsorienterat istället för klassamarbetande. De vill inte heller kroka arm med sociala rörelser för att stoppa privatiseringen. Men det är nödvändigt, säger hon. 

– Många tänker att eftersom de inte har tillgång till vissa tjänster, eller för att de fungerar dåligt, så spelar det ingen roll om det är offentligt eller privat. Då måste vi ut i bostadsområdena och förklara att det visst är viktigt, och att varje gång de säljer ut ett statligt företag försvinner våra gemensamma resurser.