Lissabon ett hot mot arbetsrätten

I domen underkänner EU rätten att strejka och blockera avtal som dumpar löne- och anställningsvillkoren i Sverige. Tror katten att kapitalägare som familjen Wallenberg och aktieklippare som Christer Gardell, den senare aktuell för att ha plockat till sig Volvo lastvagnars miljardvinster, gnuggar händerna inför utsikten att fritt kunna importera billig arbetskraft i syfte att tjäna mer pengar genom att kraftigt pressa ner svenska löner. Med EU:s nya grundlag Lissabonfördraget får dessa figurer och deras klassbröder ännu mer makt.

Lissabon permanentar den fria rörligheten för varor, tjänster, arbete och kapital, vilket är den nyliberala EU-dogm som ska garantera kapitalister oinskränkt rätt att köpa och sälja allt som köpas och säljas kan på en ”fri” och öppen EU-marknad. Värst hotas arbetsrätten, för här finns mest pengar och makt att tjäna för den härskande klassen.

Vem bestämmer din lön?
Vem bestämmer storleken på din lön och hur länge du ska jobba varje dag för att klara livhanken? Vem avgör hur arbetet ska läggas upp, vilka arbetsredskap du ska använda, hur långa raster du ska ta?

Dessa och andra livsavgörande frågor som anställningstrygghet, föräldraledighet, semesterersättning och den kanske viktigaste av alla strejkrätten är inte en gång för alla givna.

Demokratin till trots så är arbetarklassens rättigheter skrivna i vatten i ett kapitalistiskt samhälle. Det vet varje arbetare. Men de lite äldre vet också att dessa rättigheter kan varierar över tid.

Arbetarrätten är en kampfråga som avgörs av arbetarklassens kollektiva styrka. Så var de vilda strejkerna på 1970- och 1980-talet, när arbetare varje år i tusental vände ryggen till LO:s och sossarnas följsamma klassamarbete, själva förutsättningen för hyggliga arbetsrättslagar om anställningsskydd, medbestämmande i arbetslivet, föräldraförsäkring och inte minst Lex Britannia som ger arbetarna rätten att strejka och blockera arbetsköpare som betalar löner under kollektivavtalens nivå. Detta oavsett om en enda anställd på det lönedumpande företaget är med i facket.

Kollektivavtal
Det här är viktigt. För avgörande i Sverige är och har varit att det är i kollektivavtalen slutna mellan arbetsmarknadens parter, fackföreningarna och kapitalisternas föreningar, som löner och arbetsförhållanden regleras.

Det har gett arbetarklassen ett avgörande inflytande på sina arbetsvillkor och därmed ett bättre löneläge för de flesta, jämfört med de länder där minimilöner avgörs genom lagstiftning.

Men med EU:s dom i Vaxholmsmålet och andra domar i EU-domstolen blir Lex Britannia vingklippt. Lagen blir i praktiken helt verkningslös när svenska makthavare i Lissabonfördragets namn anpassar EU:s utstationeringsdirektiv till svenska lagar.

Mer makt
Så ser vi att EU i dessa frågor ger kapitalet mer makt på de arbetandes bekostnad. Precis så som vi kommunister alltid hävdat att EU:s verkliga syfte är att vara kapitalets verktyg i en nyliberal omvandling.

EU har gett klassfienden ny luft under vingarna. Det är inte heller en tillfällighet att införande av EU:s skärpta grundlag Lissabon-avtalet, som ger mer makt till kapitalet, sammanfaller med Svenskt Näringslivs invit till fackföreningarna att skriva ett nytt huvudavtal som syftar till att ytterligare inskränka arbetarrätten.

Att LO och de andra fackföreningarna ens ställer upp i dessa samtal är mycket olycksbådande. Men det är fullt logiskt mot bakgrund av att de socialdemokratiska fackliga ledarna med Wanja Lundby-Wedin i spetsen lägger sig platt och accepterar EU-maktens Lissabonavtal.

LARS ROTHELIUS
Proletären 46, 2008