“Vad händer sedan?” Den mycket enkla men tankeväckande frågan ställer advokat Linus Gardell som svar på frågan vilka samtal han saknar i Frida Strannes och Gustaf Skarsgårds podd “Samtal vi saknar”.
Det kan synas naivt men är en fråga vi alla behöver ställa oss, inte minst så här kort tid inför ett val.
När Kommunistiska Partiets ordförande Povel Johansson i förra veckans Proletären skriver att det går att vara både politisk och pragmatisk, så är det precis den frågan man behöver ställa.
De lama rödgröna partierna i Sveriges riksdag, som alla ställt sig bakom att våra skattepengar slussas till militär och krig, utgör ingen opposition.
Har Vänsterpartiet ställt sig frågan vad som händer sedan när man utan krusiduller ställer sig bakom så kallade “stödpaket” till Ukraina? Vem ska bära vapnen som skickas när den ukrainska staten nu tvångsmobiliserar och våldsamt griper män som gömmer sig i landet för att undvika bli kanonmat i det som i praktiken är ett proxykrig.
Vad tror Vänsterpartiet händer med svenskars tilltro till välfärden när vård, skola och omsorg befinner sig i ett alltmer utmärglat tillstånd och den ökande medlemsavgiften till EU ska betalas? För att inte tala om när militärutgifterna ska upp till fem procent av BNP, medlemsavgiften till Nato fortsätter att höjas. Har Vänsterpartiet ställt sig den frågan, ”vad händer sedan?”, när de nu avgjort fogar sig i krigsalliansen? Uppenbarligen inte.
För när Vänsterpartiets partiledare Nooshi Dadgostar i media uttalar sig om Natomedlemskapet som att “jag är ganska positiv till den utveckling vi ser där vi samarbetar med demokratier runt omkring oss och rustar upp vårt eget försvar och det europeiska försvaret”, så har hon bevisligen missat vem det är som styr Nato; Donald Trump och Mark Rutte med Ursula von der Leyen som ivrigaste hejarklacksledare. Föga demokratiska företrädare att sluta upp bakom.
Och när Vänsterpartiets försvarspolitiska talesperson, Hanna Gunnarsson, i en intervju nyligen i Göteborgs-Posten, nedlåtande uttrycker att “vi pratar inte försvarspolitik i valrörelsen, utan vi pratar skola och sjukvård, järnvägar, matpriser och sådant” så säger hon ju att det är ett ämne vi vanliga människor inte ska bry våra små huvuden med.
För de är nämligen “överens om försvarspolitiken”. Så mycket för fredsmärket, som Vänsterpartiet nu lämnat hemma när man ställer sig bakom vapenskramlet.
För Kommunistiska Partiet är det självklart. Vi accepterar varken Natomedlemskapet, krigshysterin, nedskärningarna, Tidöpartiernas ökade repression eller det pågående israeliska folkmordet.
Vi står stadigt på samma sida som fredsaktivister och Palestinavänner, stridbara arbetare och bostadsaktivister. Vi står för välfärd istället för vapen.
Så rösta på Kommunistiska Partiet i de lokalval vi ställer upp och känn att din röst är en genuin röst för förändring.
