Teslakonflikten fick ett abrupt slut när Tesla efter tre års konflikt köpte ut de sista strejkande medlemmarna i IF Metall. Trots nederlaget finns det viktiga lärdomar att bygga vidare på när vi försöker förstå den näst längsta strejken i svensk historia. Inte minst vad gäller den fackliga byråkratins natur.
Redan från första start visade IF Metall vad nästan 40 år av passivitet har gjort med den svenska arbetarrörelsen. En hel generation arbetare (och deras ombudsmän) saknar erfarenheter av konkret kollektiv kamp. De har varken strejkat eller arrangerat stormöten.
Fackliga segrar bygger på kollektiv kamp. Genom beslut som både fattas och genomförs av arbetarna själva.
I de allt mer centraliserade LO-förbunden har medlemmarna blivit något farligt. Deras inflytande ska undvikas till varje pris. Istället för att mobilisera människor till gemensam kamp vill LO utkämpa sina strider med ombudsmän och jurister.
Denna centraliserade och konflikträdda syn på fackligt arbete är centralt för det som kallas den svenska modellen. En politisk idé som fungerat som fotboja för Sveriges arbetare i snart hundra år.
Redan från början presenterades den som en kompromiss mellan kapitalets vinstintressen och dåtidens krav på sociala reformer. Tanken var och är en maktbalans som bygger på samförstånd. Där löner och arbetslivsfrågor ska lösas av “arbetsmarknadens parter” genom förhandlingar, utan statlig inblandning, men framför allt över huvudet på medlemmarna.
Detta var ingången när Metallordföranden Marie Nilsson försökte lösa konflikten. “Många svenska arbetsgivare kan intyga att IF Metall är ett konstruktivt och lösningsorienterat fackförbund”, skrev Nilsson i ett personligt brev till Elon Musk för att få honom att förstå det svenska fackets roll.
Förutsättningen för den svenska modellen var att arbetarrörelsen skulle acceptera kapitalismen som grunden för samhällsutvecklingen och profiten som drivkraften för industrin. Det finns konkretiserat genom industriavtalets allra första mening som slår fast det gemensamma ansvaret för “parterna” att stärka industrins konkurrenskraft.
Med modellen följer även Arbetsdomstolen som träder in när frågor mellan fack och arbetsköpare inte kan lösas genom förhandlingar. Då ska arbetarna hållas borta och processen lämnas över till jurister och förhandlare.
Arbetsdomstolen är ingen neutral instans. Något sådant existerar inte. Den agerar utifrån lagar och bestämmelser som är stiftade i ett samhälle där en klass har herraväldet och den dömer därefter. Det blev IF Metall varse under konflikten när man stämde Tesla men själva blev betalningsskyldiga.
Den maktbalans som den svenska modellen eftersträvar var alltså redan från början skev. Kollektivavtalens påtvingade fredsplikt gäller bara arbetarna. Under skydd av fredsplikten försöker kapitalet ständigt nagga avtalen i kanten genom ökat tempo och försämrade arbetsvillkor.
Under många år pågick en parallell maktkamp som svar på kapitalets offensiv. Arbetare runt om i landet snackade ihop sig. I lunchrum och på verkstadsgolv fanns en självständig och levande arbetarrörelse som tog strid för höjda löner och förbättrade arbetsvillkor alldeles oavsett vad ombudsmännen tyckte.
Den fackliga centraliseringen och nyliberalismens segertåg där massarbetslösheten gjordes permanent tömde den svenska arbetarrörelsen på kraft. Fackliga aktivister har marginaliserats och kämpande arbetarkollektiv lämnats ensamma. Den svenska modellen har blivit en tvångströja, som ett skyddsombud vid ett av matjätten Icas lager beskrev det för Proletären.
När IF Metall utlyste strejk mot en av världens rikaste kapitalister gjorde de det i en tid där fackföreningsrörelsen i Sverige knappt bedrivit en stor arbetsmarknadskonflikt på flera decennier. En hel generation arbetare har i princip aldrig strejkat och ombudsmännen är livrädda för att ens visa sig ute på arbetsplatserna.
Det är något som den pensionerade LO-veteranden K-G Wanngård vittnar om i veckans Proletären. Under konflikten har han varje vecka organiserat demonstrationer utanför Teslas svenska huvudkontor i Stockholm.
Flera gånger har han och de andra demonstranterna trakasserats av väktare och polis men inte en enda gång har de fått besök eller stöd av LO-förbunden själva. På en direkt fråga till LO om de inte borde skicka de som går spetsutbildningen för ombudsmän att delta i protesterna och prata med strejkbrytare blev svaret nej.
IF Metalls nederlag visar att maktbalansen i den svenska modellen inte bara är rubbad, den har helt kapsejsat. Att Tesla nu öppet visat att de vägrar skriva under kollektivavtal är början på slutet för den svenska modellen. Ett naturligt steg där decennier av nyliberala attacker på välfärd, på arbetsrätt och strejkrätt har punkterat den svenska fackföreningsrörelsen.
Kapitalet är inte längre intresserade av att kompromissa. Varken politiskt eller fackligt.
Under Teslakonflikten agerade IF Metall som de brukar. Toppstyrt och odemokratiskt. De strejkande arbetarna fick inte delta i de beslut som rörde dem.
Direktiven och strategierna togs inte fram på stormöten utan diskuterades i mötesrum på LO-borgen. Framtagna av ombudsmän som inte själva besökt arbetsplatserna. En sådan strejk är dömd att misslyckas.
Sveriges arbetarklass måste inte bara återupptäcka strejkvapnet, utan också återupptäcka sig själva som politisk kraft. Det finns ingen framtid för LO-facken och deras politiska företrädare.
Alternativet för arbetarklassen är samma nu som alltid, oavsett om den vill kämpa mot nedskärningar eller för bättre arbetsvillkor: att gå samman och agera självständigt. Det finns ingen anledning att vänta på att ombudsmännen på LO-borgen eller Sveavägen 68 hörsammar kraven.
Nog med samförstånd – det är dags för motstånd!
