Vid halvårsskiftet var 344.357 personer inskrivna som heltidsarbetslösa hos Arbetsförmedlingen. Till detta kommer alla deltidsarbetslösa. Denna massarbetslöshet har vi haft i över 30 år, den kom med EU-inträdet.
Massarbetslösheten är ett av de tydligaste tecknen på att det inte står rätt till i samhället, att fler än 400.000 människor som vill arbeta inte får arbeta är ett enormt slöseri. Både för den enskilde, som får sämre ekonomi och mår dåligt, och för samhället som har stora kostnader här.
Men hade inte någon tjänat på arbetslösheten hade vi inte haft den. För aktieägare och företagare är en hög arbetslöshet en garanti för mer pengar i fickorna.
Konkurrens om jobben håller nere lönerna och arbetare höjer inte sina röster lika mycket när det finns risk att jobben går till någon annan. Arbetslöshet är helt enkelt bra för kapitalisterna, men dåligt för arbetare och för samhället i stort.
Det är ingen naturlag att det måste finnas arbetslöshet, men det är en kapitalistisk lag att den bör finnas. Under de 30 år som föregick Sveriges ansökan om medlemskap i EU var arbetslösheten aldrig över fyra procent.
Efter det svenska EU-medlemskapet har arbetslösheten endast en gång, en kort tid före finanskrisen 2008, varit under sex procent. Den genomsnittliga arbetslösheten under våra 30 år före EU-inträdet var 3,0 procent. Snittet som EU-medlem ligger för oss på 7,5 procent.
Arbetslösheten är skapad, den är en av byggstenarna i EU-projektet. EU är ett högerprojekt helt på kapitalisternas villkor. Det bygger på lagstadgad nyliberalism, konkurrensutsättning och privatiseringar av välfärden samt kraftigt beskurna offentliga utgifter.
Pliktskyldigt talar politikerna om arbetslösheten, men inget görs. År efter år tillåts detta enorma slöseri med mänskliga resurser pågå.
I sina Almedalstal hade partistrategerna skrivit in ordet arbetslöshet för partiledarna att nämna, men ingen av dem hade det som tema eller kom med några förslag för att vända utvecklingen. De vet att det inte går att ändra inriktningen under nuvarande samhällssystem och EU-dikterade lagar.
Massarbetslösheten är här för att stanna.
I valrörelsen för 20 år sedan försökte Moderaterna göra ett stort nummer av arbetslösheten och lanserade Arbetslinjen och Nya Moderaterna. Åtgärdspaketet som fick väljarnas gillande handlade om sänkta skatter i form av jobbskatteavdrag, försämrad a-kassa och sänkta ersättningar.
Vi har facit på denna politik. Den är ett fullständigt fiasko, ett haveri.
Arbetslösheten är idag högre än för 20 år sedan. Jobbskatteavdrag och jagande av arbetslösa är kontraproduktivt när det gäller att få folk i arbete. Det främsta jobbskatteavdragen bidragit till är hål i statens finanser till följd av minskade inkomster samt högre vinster i företagen när staten istället för företagen fått betala det lilla extra arbetarna fått i plånboken.
Ersättningsnivåerna i a-kassan borde i stället höjas och villkoren förbättras så att a-kassan blir den omställningskassa den är tänkt att vara. Att dela på jobben är en central åtgärd för att bekämpa arbetslösheten. En sådan reform skulle även bidra till förbättrad folkhälsa och ökad livskvalitet samt att arbetsplatsolyckorna skulle bli färre.
Sex timmars arbetsdag borde vara en valfråga högt upp på dagordningen. Men i stället är den bortsopad och nedtystad. Att utmana det kapitalistiska systemet genom kräva en större del av företagens enorma vinster till att få fler i jobb går inte för sig i dagens EU-Sverige.
Men det går ju i andra länder. Det är över 25 år sedan Frankrike lagstiftade om 35 timmars arbetsvecka med bibehållen lön. I Spanien är planerna långt gångna på att införa 37,5 timmars vecka. På Island och i Tyskland har man inte gått genom lagstiftning utan via kollektivavtal. I Tyskland är 35 timmarsvecka inom industrin normen sedan 1990-talet. På Island har flera omfattande försök och reformer resulterat i att 90 procent av de yrkesverksamma islänningarna har 36 timmars arbetsvecka, och skiftarbetare ner mot 32 timmar.
Samtliga länder ovan är kapitalistiska länder. Det går att utmana kapitalet om bara den politiska viljan finns. Tyvärr saknas den i Sverige, men genom att lyfta goda exempel från andra länder och lyckade exempel här hemma, för flera sådana finns, kan medvetenheten i samhället öka och därmed kan större kraft läggas i opinionsarbetet.
De flesta skulle vinna på en arbetstidsförkortning. Förutom att fler kommer i arbete visar den isländska erfarenheten att folkhälsan blivit bättre när sjukfrånvaron och stressnivåerna tydligt minskat. Fler valde att gå upp från deltid till heltid när man ansåg sig orka med ett heltidsarbete. Produktivitetsnivåerna var oförändrade och i flera fall även förbättrade.
Förutom arbetstidsförkortning är oförändrad pensionsålder ett viktigt krav för att bekämpa arbetslösheten. När 344.000 svenskar vill komma in på en arbetsplats, de deltidsarbetslösa oräknade, kan samhället inte pressa arbetare att stanna kvar på sina arbetsplatser allt högre upp i åldern. Alla har rätt till en trygg ålderdom efter avslutat arbetsliv, man ska inte behöva sitta utsliten och ha svårt att klara sig. Pengar finns i samhället både till att sänka arbetstiden, till att bibehålla pensionsåldern och att höja pensionerna.
Det är ute på arbetsplatserna folk ska träffas, inte på jobbsökarkurser hos Arbetsförmedlingen. Ett är dock säkert. Ska försöken med arbetstidsförkortning resultera i att normalarbetstiden blir 30 timmars arbetsvecka krävs det att vi lämnar EU och dess lagstadgade högerpolitik. Därför måste kravet på sänkt arbetstid och höjda pensioner gå hand i hand med kravet att Sverige ska lämna EU.
