Den fascistiska traditionen

Inför detta faktum snurrar det i huvudet på etikettsättarna. Hur ska partierna etiketteras? Fascister, rasister, högerextremister, främlingsfientliga eller bara missnöjespartier.

Etikettproblemet blir inte mindre av att dessa partier själva gör allt för att inte klumpas ihop. Norska Fremskrittspartiet försöker vinna acceptans genom att hävda att de inte är som Sverigedemokraterna. SD och franska Front National vill inte släppa in ungerska Jobbik i den EU-parlamentsgrupp de håller på att bilda, uniformerade paramilitärer fungerar dåligt för en västerländsk publik.

Jobbik å sin sida markerar mot Gyllene Gryning för att tvätta bort naziststämpeln från sitt eget parti.

Det är bara att konstatera att etiketter och stela formler är dåliga verktyg för att analysera verkligheten. Men frågan kvarstår: hur ska den reaktionära vågen bedömas? Går det att ta ett samlat grepp om det som händer?

Ja, det som händer i Europa är att den fascistiska traditionen inom borgerligheten växer till sig eller i varje fall lyckas samla sig i partier som ger det röstmässiga underlaget för att komma in i parlamenten.

Det betyder inte att alla partier eller rörelser rakt av kan stämplas som fascistiska. Men de utgör den yttersta flanken av borgerligheten, de utgör den mest reaktionära delen i den reaktion över hela linjen som rasat i årtionden. Ju längre reaktionen får hålla på, desto mer suddas gränsen ut mellan den borgerliga mittfåran och dess högerflank.

Det är mycket som skiljer partierna åt. Även om man inte rakt av ska köpa deras egna försök att avskilja sig från sina broderpartier i andra länder. Ofta handlar sådant distanserande om taktik inför den egna hemmaopinionen, men på internationella konferenser och baler är de du och bror med varandra.

Skillnaden mellan partierna låter sig oftast förklaras av de olika ländernas historia. I länder där borgerligheten historiskt varit präglad av konservatismen – som Sverige, Ungern, Grekland, Frankrike och Tyskland – får dessa partier en starkare socialkonservativ framtoning. Medan i länder vars borgerlighet varit liberalt färgad – som Danmark, Norge, Holland och USA – färgar liberalismen även den yttersta högerkanten.

Olikheten mellan partier i den fascistiska traditionen är inget nytt. Under 1920- och 1930-talen fanns fascistiska rörelser i de flesta europeiska länder, rörelser med sina egna varianter på samma tema.

Dagens historieskrivning om 1930- och 40-talen riskerar att göra oss blinda inför detta faktum. Dåtidens fascistiska partier var inga blåkopior av det hitleristiska NSDAP.

Först under andra världskriget och framför allt i dess slutskede blev de kvarvarande rena marionetter till tredje riket, medan majoriteten vände kappan efter vinden och började kalla sig goda demokrater.

Som alltid måste man se bortom orden. Den fascistiska traditionen har alltid varit genomopportunistisk när det gäller form och ordval. På 1920- och 30-talen klädde de sitt budskap i ord som socialism och revolution, nu pratar de om frihet och demokrati.

I frihetens namn vill man förbjuda moskébyggen och muslimska attribut. I demokratins namn ska kommunismen och dess symboler förbjudas.

Att klä den nyfascistiska politiken i antinazistisk språkdräkt är en mycket medveten omläggning. Men det är inget nytt och innebär inte på något vis att de därmed inte skulle ingå i den fascistiska traditionen.

Redan 1935 konstaterade Georgi Dimitrov om fascismen i USA att den ”uppträder i form av opposition mot fascismen såsom en ’icke-amerikansk’, från utlandet importerad strömning. Till skillnad från den tyska fascismen, som uppträdde med författningsfientliga paroller, försöker den amerikanska fascismen att framställa sig som förkämpe för författningen och den ’amerikanska demokratin’.”

Genom att framträda som antinazister och antikommunister kommer partierna in i värmen. De har anpassat sig till den borgerliga historierevisionism som skriver om 1900-talshistorien till en kamp mellan demokrati och totalitarismen, dvs nazism och kommunism.

Även om det som sagt finns många skillnader mellan partierna i den fascistiska traditionen, så finns det ett gemensamt tankegods som förenar.

• Demokratisynen: folkstyret bygger på etnicitet och kultur. Demokratin omfattar de människor som dessa partier bedömer som ingående i det egna folket.

• Korporativism: klasser finns inte och klasskamp är ett hot mot nationen. Inom det egna folket råder jämlikhet, eftersom alla är en del av samma folk. Arbetare ska fogligt underordna sig kapitalisterna, men dessa ska i sin tur visa faderlig omsorg om de underställda.

• Nationalism: värnandet och hyllandet av den egna nationen, en uråldrig enhet som hotas av multikulturalismen. För att vara medlem i nationen är första kravet lojalitet, den som inte är lojal utesluts ur nationen.

• Rasism: istället för ras talar man om kultur, en nedärvd essens i folksjälen som skiljer olika folk åt. Blandning, både kulturellt och genetiskt, försvagar och utarmar folket.

• Biologism: istället för människan som en förnuftig varelse poängteras den biologiska människan, styrd av nedärvda känslor, instinkter och drifter. För att skapa starka och sunda människor ska samhället stödja och upprätthålla normer, moral, lagar, sedvänjor som kan kanalisera den nedärvda mänskliga naturen.

• Moralisk reaktion: kristendomens försvagade ställning, skilsmässor, hotet mot kärnfamiljen, homoäktenskap, fri abort etc. undergräver samhällsmoralen.

• Familjekonservatism: grunden för samhället är kärnfamiljen och det är i den patriarkala familjen som fostrandet av ett sunt folk börjar. Kvinnans viktigaste uppgift är att föda och fostra barn. Politikens uppgift är att stärka familjen.

• Motupplysning: man vänder sig mot upplysningens idétradition som satte människan i framsätet istället för traditionella institutioner (kyrkan, gud, kungamakten, fosterlandet). Människor ska underordna sig makten, inte ifrågasätta den. Istället för kritiskt tänkande gäller okritisk underdånighet.

• Antielitism: Hotet mot nationen och folket utgörs främst av eliten – journalister, genusvetare, pk-maffia, kulturmarxister etc – som undergräver folkets och nationens styrka, upplöser moralen, ifrågasätter normer och sedvänjor och banar väg för den egna kulturens undergång, inte minst genom att stödja islamiseringen.

Det är olika hur framträdande de olika delarna är och mot vem rasismen riktar sig. Så är tex antisemitismen obrukbar i västra Europa, här är det islamofobin som gäller, medan antisemitismen fortfarande står högt i kurs i flera länder i östra Europa. Rasismen riktad mot romer gäller för hela kontinenten.

Frågan om fascismen är på väg tillbaka går inte att besvara med ett enkelt ja eller nej. Partierna ur den fascistiska traditionen, och i dessa ingår Sverigedemokraterna, innehåller alla de delar som utgör ett fascistiskt hot.

Men om de ska växa till sig såpass att de kan överta makten så måste de vinna stöd hos den ägande klassen, hos borgarklassen i sina respektive länder. Idag har de inte detta, utöver enskilda kapitalister.

Det europeiska storkapitalets huvudfåra är ännu EU och den fundamentalistiska nyliberalismen. Men förhållandet mellan partierna på yttersta högerkanten och storkapitalen är dialektiskt.