Strukturella löneskillnader mellan kvinnor och män består. De kvinnodominerade yrkena värderas lägst.
Enligt SNS Konjunkturrådsrapport 2026 har Sverige det största negativa lönegapet i Europa mellan välfärdsyrken och övriga arbetsmarknaden. Vad säger det om jämställdheten och fördelningen av samhällets resurser?
Ett steg för att minska osakliga löneskillnader är genom lönetransparens. EU:s lönetransparensdirektiv kräver ökad löneinsyn för arbetssökande och anställda, jämförelser mellan könen och starkare skydd vid lönediskriminering. Direktivet antogs 2023 och ska vara genomfört i medlemsstaterna senast den 7 juni 2026.
När regeringen presenterade sitt förslag den 15 januari hävdade jämställdhetsminister Nina Larsson att man har “flyttat fram positioner för att utplåna lönegapet mellan män och kvinnor”. Men regeringens hantering pekar i motsatt riktning.
Fackliga organisationer och Sveriges kvinnoorganisationer har riktat kritik mot både den statliga utredningen och regeringens förslag. Kritiken handlar om att regelverket är för svagt och inte lever upp till direktivets syfte.
Lönekartläggningen är central, men det saknas tillförlitliga verktyg och riktlinjer för att identifiera och åtgärda osakliga löneskillnader. Dessutom begränsas kravet på lönekartläggning till arbetsgivare med minst 25 anställda, till skillnad från utredningens förslag om 10 anställda. Enligt Sveriges kvinnoorganisationer innebär det att drygt en halv miljon arbetare går miste om skydd mot osakliga löneskillnader.
Arbetsgivarna har klagat på ökad administrativ börda och att direktivet utgår från års- och timlön i stället för månadslön. Enligt Mikael Smeds, chefsjurist vid Akademikerförbundet, är detta relativt enkla frågor att hantera. Men regeringen har gått arbetsgivarna till mötes och meddelade den 26 mars att man vill omförhandla direktivet med EU och inte avser lägga fram någon proposition. Det är ett steg bakåt för jämställdheten.
Utvecklingen sker samtidigt som välfärden pressas av nedskärningar och ökad arbetsbelastning, medan miljarder satsas på militären och allt fler repressiva lagar införs. Då är det svårt att hävda att jämställdhet och kvinnors rättigheter prioriteras. Mot denna bakgrund framstår hanteringen av lönetransparensdirektivet som en rökridå som riskerar att försvaga jämställdheten.
Direktivet har potential att synliggöra löneskillnader och förebygga diskriminering men det kan inte ensamt stänga lönegapet. För verklig jämställdhet krävs strukturella åtgärder: höj lönerna för arbetarkvinnor, förbättra arbetsvillkoren i välfärdssektorn och lagstifta om arbetstidsförkortning.
Införandet av direktivet får gärna vara obekvämt för arbetsgivarna, det är kvitto på att åtgärderna är systemförändrande.
