Har kvinnor lägre löner bara för att de är kvinnor? Den frågan måste ställas när man tittar på lönestatistik.
Årtionde efter årtionde visar att lönegapet mellan kvinnor och män som grupp ligger ganska konstant på cirka 10 procent. Och när ålder, utbildning, arbetstid, yrke, och sektor räknats bort och lönerna räknats upp till heltidslöner återstår cirka 4,6 procent. I statistiken kallas denna skillnad för oförklarlig.
Då gäller det att förklara den. Vissa rapporter förklarar skillnaden med att kvinnor tar ut mer föräldraledighet än män och oftare är hemma för vård av sjukt barn. Förklaringar som sägs vara svåra att beräkna ekonomiskt.
Det mest sannolika är att det är den gamla normen som säger att det är mannen som ska försörja familjen som ligger kvar år ut och år in. Och att den uppenbarligen reproduceras hela tiden.
Det typiska är att yrken som domineras av kvinnor har lågt satta löner. Ta den skattefinansierade välfärden som exempel. Där produceras vård och omsorg om människor som är helt nödvändiga för att samhället ska fungera. Det mest grundläggande exemplen är omsorg om barn och äldre; förskola och fritidshem, hemtjänst och äldreboende måste fungera för att andra kvinnor ska kunna gå till sina jobb.
Har kvinnor lägre utgifter för hem och hushåll än män? Nej, naturligtvis inte men de låga kvinnolönerna, som är en samhällelig struktur, tvingar kvinnor till ett ekonomiskt beroende.
Välfärden styrs av politiker, så med ett enkelt penndrag kan politiken skjuta till mer pengar till höjda löner för välfärdsarbetare. Om den politiska viljan finns. Men det mesta talar för att den politiska viljan saknas. Då behövs påtryckningar från dem som arbetar i välfärden.
Börja med att avskaffa jobbskatteavdraget. Jobbskatteavdraget är en statligt finansierad skattereduktion på arbetsinkomster som bokförs i statens budget. Det infördes år 2007 av Alliansregeringen. Vissa justeringar har gjorts genom åren men avdraget är kvar. Det beräknas ha kostat staten cirka 200 miljarder kronor totalt. Bara årets jobbskatteavdrag går på lite drygt 17 miljarder kronor.
Men jobbskatteavdraget är bedrägligt. När det infördes var bedömningen från ansvariga politiker att det skulle bidra till dämpade löneökningar i takt med att nettolönerna ökar. Samt att det skulle ha en dämpande effekt på arbetslösheten. Idag säger forskningen att den dämpande effekten på arbetslösheten är försumbar. Men på löneökningarna har jobbskatteavdraget haft en dämpande effekt.
Bedrägeriet består i att för varje krona som betalas ut från statens kassa i jobbskatteavdrag minskas möjligheten till anslag till välfärden. Och kampen för höjda kvinnolöner för välfärdarbetare har i stort sett försvunnit.
Visst är det bra med extra pengar i lönekuvertet. Men priset är en försämrad välfärd. De extrapengarna ska betalas av arbetsköparna, inte genom dränering av statens budget.
