Efter två år av ett anfallskrig och folkmord av en illegal ockupant tycks väst och dess frontstat Israel ha lyckats i att erövra Gaza. Sedan dag ett har närmare 100 procent av svenska intellektuella och politiker ansett att Israel, den decennier långa illegala ockupanten, har rätt till “självförsvar” mot dem de ockuperar, men inte på ett alltför pr-skadligt sätt. Detta står i kontrast till palestinierna, som saknar all rätt att försvara sig.
Sedan de första veckorna av Israels invasion har Hamas erbjudit sig att avväpna sig själv, frige alla gisslan, erkänna Israel och dess säkerhet, långvarig fred, vilket också upprepats i otaliga resolutioner från FN:s säkerhetsråd. Var och en av dessa har avfärdats av USA och Israel, såsom noggrant dokumenterats.
Omvärlden röstade igenom Resolution 2803 vid Säkerhetsrådet: ett skolboksexempel på ett kapitulationsdokument påtvingats på de besegrade och försvarslösa palestinierna – som är helt exkluderade i planen, förstås – av segrarna. Palestinierna ska avväpnas – inte angriparna, Washington och Tel Aviv – och Israels ockupation kommer fortgå.
Segrarna ska regera över sin egendom Gaza med bland andra Trump och krigsbrottslingen Tony Blair i rodret för det framtida styret, “Board of Peace” (Orwell hade svimmat). Inte ens i sina vildaste drömmar kunde Hitler i Belgien, eller Putin i östra Ukraina, ha drömt om att kunna åstadkomma denna västvärldens ultimata succé.
Allt detta baseras på Trumps 20-punktsplan, det kapitulationsultimatum som Palestinierna tvingats acceptera. Reaktionerna i Sverige på dessa prestationer i internationell terror och aggression lär oss en hel del om vår kultur.
Utan undantag accepterar svensk press att “fredsförslaget” från Trump varit den “bästa” utsikten för fred hittills. Sedan går man över till taktisk kritik om huruvida den kan upprättas.
“Donald Trump måste hyllas för avtalet […] Mycket kan fortfarande gå fel – kommer Hamas till exempel verkligen att gå med på att avväpnas?”, förklarade Expressens Patrik Kronqvist. “Om avtalet håller borde Donald Trump vara en självklar kandidat till Nobels fredspris”, fortsatte han och undrade varför så få “Palestinaaktivister firar”.
Säkert hade någon vulgär moskvapropagandist också svalt sin heder och frågat sig varför så få “jublar” över “freden” ifall Moskva ockuperat Kiev, etniskt rensat befolkningen och sedan pådyvlat Ukraina kapitulation, som skulle ha gjort Vladimir Putin till ”en självklar kandidat till Nobels fredspris”.
Detta “ger hopp om att det ändå skall vara möjligt att nå viss framgång”, i GP:s Britt-Marie Mattssons ord.
På SvD kunde vi utan minsta uns ironi läsa: “Det är en god nyhet. Nu gäller bara att president Trump kan behålla sitt fokus för att det verkligen ska kunna bli fred”, i Jesper Sundéns ord. “Får Trump till en varaktig lösning i Gaza ska det mycket till för att fredspriset ska gå till någon annan nästa år”, som hans kollega Therese Larsson Hultin skrev.
Samma tidnings ledarredaktion – som tidigare förklarat att palestiniernas “lidande” är “väsentligen självförvållat” – jublade att “fönstret mot en bättre framtid står på glänt”. “Utsikterna för fred och utveckling i Mellanöstern ser därför ljusare ut än på länge […] just i dag går det bara att känna tacksamhet”.
Hamas och Säkerhetsrådets propositioner, däremot, är inte värdiga “fredspriset” (eller ens att nämnas över huvud taget, för den delen).
Lyckligtvis ställde historien upp ett kontrollerat experiment för oss att beskåda det totala hyckleri som råder i väst kring dessa uttalanden. Samtidigt som resolution 2803 klubbades igenom föreslog tydligen USA att Ukraina och Ryssland når en fred baserad på ömsesidiga uppoffring – “Trumps 28-punktsplan”.
“Trumps fredsplan är ‘made in Moscow’” och försöker “tvinga Ukraina att svälja en fredsplan som är helt på Kremls villkor”, i DN:s ord. Att Gazas kapitulation är “Made in Washington” eller “tvingad” på en utsvulten och massakrerad, värnlös befolkning, är inget problem, däremot.
“Fredsplanen är inte en kompromiss. Det är en kapitulation”, förklarade Expressen: “Att det är den stat som försvarar sig mot en invasion som ska tvingas rusta ned […] både moraliskt bankrutt och farligt”. “Ukraina befinner sig i ett utsatt läge”, fortsatte de, varför “Europa måste ge Zelenskyj uppbackning – politiskt, ekonomiskt och militärt. Den enda hållbara freden är den som sker på Ukrainas villkor”.
Så lät det inte när palestinierna tvingades acceptera “fred”. Förresten är palestinierna heller inte värdiga “militärt” stöd, en tanke så exotisk att den inte ens kan psykologiskt uppfattas.
Kort sagt: alla klagomål över fred, förhandlingar på offrets villkor och så vidare som ekar på alla ledarsidor och huvudstäder i Europa betyder precis ingenting. Det är inget mer än ren hyckleri, helt enkelt transparent psykologisk krigföring med påstådda principer som man bryter mot när det gäller de offer vi attackerar och etniskt rensar.
