När folkhälsa blev till privata vinster – del 4

Först med nedskärningar av avdelningar på sjukhus och andra verksamheter enligt osthyvelprincipen. Senare infördes också köp-säljsystem vilket är ett allvarligt av-steg från den humanitära principen att vård och omsorg ska tilldelas resurser efter befolkningens behov av omvårdnad och service.

Pengapåsen med skatte-kronor till varje verksamhet ersattes med NPM, New Public Management, ett system som växt fram i Margaret Thatchers nyliberala bakåtrevolution som gör patienten till kund på vårdmarknaden. Låt vara först som kund hos offentligt finansierad vård, men i förlängningen eroderar köp-säljsystemen alla möjligheter till en behovsstyrd lika sjukvård för alla.

I den ekonomiska krisen under 1990-talets första år bytte makten ut osthyveln mot slaktkniven. Stora stycken välfärd skars bort ur samhällskroppen. Borgarregeringen under ledning av Carl Bildt åren 1991-94 gav fem avgörande förändringar som blommade ut när EU-medlemskapet var ett faktum 1995.

• Lagen skrevs om så att dörrarna öppnades för offentlig finansiering av så kallade privata välfärdstjänster.
• Lag om offentlig upphandling som också förenklade privatisering.
• Införandet av skolpeng och offentlig finansiering av friskolor.
• Bolagisering och utförsäljning av statliga företag och liknade förändringar av landstings- och kommunägd verksamhet.
• Utförsäljning av allmännyttans hyresrätter påbörjas.

En sjätte förändring av vikt var husläkarlagen som syftade till privatisering av hela primärvården. Men den avskaffades efter maktskiftet 1994.

Under 1990-talet försvann 140.000 statliga jobb och 180.000 kommunala. Ungefär lika många under borgerligt som socialdemokratiskt regeringsstyre.

Under detta decennium skapades en mångmiljardmarknad för privata tjänster som tidigare skötts i offentlig regi. Omväxlande baserad på skattefinansiering och brukaravgifter.

Totalt hade de så kallade entreprenaderna växt från ingenting till 12 procent av kommunernas och landstingens välfärdstjänster. Inom kollektivtrafiken var privatiseringen nära nog total från noll till 90 procent.

Mellan 1988 och 2001 kördes mer än var tredje sjukhussäng ut från de svenska akutsjukhusen. Att minskningen från 36.323 sängplatser till 23.631 lett till ökade vårdköer och ökat lidande för patienter och personal det vet alla som satt sin fot på ett svenskt sjukhus. Sedan dess har minskningen fortsatt så att antalet sjukhussängar idag understiger 20.000.

Missförhållandena leder till minskat förtroende för sjukvården. Särskilt inom den allt rikare medel- och överklassen skapas ett tryck på privatisering. Som politikerna utnyttjar. Historien om S:t Görans sjukhus i Stockholm är belysande.

Från det att borgarregeringen med moderaten Bildt som statsminister och folkpartisten Bo Könberg som socialminister införde husläkarlagen 1992 hade det fram till valet på hösten 1994 startats drygt 100 företag i Stockholms län som drev privat vårdverksamhet.

Den borgerligt styrda landstingsledningen i Stockholm beslutade också att bolagisera S:t Görans sjukhus som liksom alla svenska sjukhus på den tiden hittills drivits i förvaltningsform. Bolagiseringen var ett minst sagt kontroversiellt första steg mot privatisering av sjukhuset. Men Socialdemokraterna i Stockholm med landstingsrådet Bosse Ringholm i spetsen lovade i valrörelsen 1994 att avbryta bolagiseringen och återföra S:t Göran under landstingets direkta ledning.

Valet 1994 blev en framgång för Socialdemokraterna och Ingvar Carlsson återtog regeringsmakten. Som en av ytterst få återställare efter den borgerliga regimens privatiseringsraseri avskaffade riksdagen husläkarlagen. Utåt presenterade Socialdemokraterna detta som en avgörande seger för offentligt driven vård över privatvården.

Men i mycket var detta en läpparnas bekännelse. Utanför den egentliga lagtexten kunde man i regeringen Carlssons proposition läsa bland annat följande:

Landstingen och kommunerna ska ”samverka med samhällsorgan, organisationer, enskilda. […] Denna samverkansskyldighet ska alltid omfatta privata vårdgivare.”

Fullt logiskt bröt sossarna i Stockholms landsting, där de också fått makten, vallöftet att återställa bolagiseringen av S:t Göran.

– Om alla sjukhus var så effektiva som S:t Göran skulle vi inte ha några problem att spara pengar. Ett sätt att få sjukhusen att spara mer kan vara att driva dem i bolagsform, som S:t Görans sjukhus, förklarade landstingsrådet Bosse Ringholm efter valsegern 1994.

Bosse Ringholms omvändelse var inte unik under dessa år. Göran Persson blev statsminister och till socialminister utsåg han Margot Wallström som öppet drev på privatiseringarna: ”Jag vill inte ha något skyttegravskrig när det gäller privat eller offentlig vård. Låt oss istället koppla ihop privat och offentlig vård på ett förtroendefullt och realistiskt sätt”, sade hon i december 1997 i tidningen Dagens Medicin.

Men först tillbaka till det tidiga 1990-talets privatiseringsyra som födde investmentbolaget Bure, finansierat av löntagarfondspengar. Staten var från början stor-ägare och som vd tillsattes Roger Holtback, som tjänat sina lagrar som chef i Volvo och vd i SEB. En i sammanhanget pikant detalj är att Roger Holtback är uppväxt i en socialdemokratisk familj och är bror till Jan Eliasson (S) som sedermera blev utrikesminister.

Bure blev storaktör i den under 1990-talet snabbt växande privata vårdsektorn och när Stockholms landsting beslutade sälja ut S:t Görans sjukhus så var Bure det enda kapitalistiska vårdbolag som var stort nog att våga sig på att som första privata företag ta över driften av ett av landets stora akutsjukhus.

Som av en tillfällighet hade Bosse Ringholm utsetts till Sveriges finansminister när landstinget i Stockholm 1999 sålde S:t Görans sjukhus med 1300 anställda för 300 miljoner kronor, i sammanhanget en struntsumma.

En enorm framgång för Bure och särskilt dess vd Per Båtelsson som på mindre än tio år byggt ett vårdbolag med kapitalistiska muskler med ett grundkapital bestående av svenska arbetares pensionspengar och med samma arbetares och tjänstemäns skattepengar som i stort sett enda inkomstkälla.

Vid millennieskiftet ett år senare bytte Bure namn till Capio AB och samtidigt introducerades det snabbt växande vårdbolag på börsen. Till den fortsatta utvecklingen av den kapitalistiska vinstmaskinen Capio återkommer vi i kommande artiklar.