Svekfullt av Transport

I söndags godkände Transports avtalsdelegation ett nytt riksavtal för Sveriges hamnarbetare. Ordföranden Per Winberg förklarade sig ”mycket nöjd” (G-P 15/6), trots att Transport inte nådde någon vart i den avgörande stridsfrågan, den om makten över arbetstiden. Det skall visserligen tillsättas en partsammansatt grupp, som skall fortsätta diskussionerna om arbetstidens förläggning, men fortsatt gäller avtalet §4b och Sveriges hamnars nytolkning av den, vilket ger arbetsgivarna  företrädesrätt.

Det är något av tuta och kör, som med MBL, men i modifierad form: Tuta, tuta och kör.

Understödda av Svenskt Näringsliv var Sveriges hamnar benhårda vad  gäller arbetstidsfrågan, så det är möjligt att det inte gick att driva igenom den omformulering som Transport krävde och gick till konflikt för, efter begäran understödda av Hamnarbetarförbundet. Men likväl lämnar avtalet och den nu avslutade konflikten en bitter eftersmak, framförallt på grund av Transports självsvåldiga och bitvis övermaga agerande.

Arbetsgivarnas hårdnackade attityd krävde största möjliga enighet bland hamnarbetarna, varför det var glädjande att Hamnarbetarförbundet, som organiserar flertalet hamnarbetare, inbjöds att delta i de inledande förhandlingarna. Men snart nog började minoritetsförbundet Transport, som äger avtalsrätten, att agera självsvåldigt, anförda av ordföranden Per Winberg. Självsvåldigheten gäller inte minst de vidtagna konfliktåtgärderna, som vidtogs utan konsultation med Hamnarbetarförbundet, som bara uppmanades att vidta sympatiåtgärder. Det gav olyckliga följder i till exempel Göteborg, där blockaden mot nyanställningar ställde extraanställda arbetare i en svår situation.

I ett fall var stridsåtgärderna närmast provokativa. Det var när Per Winberg och Transport varslade om strejk i Stockholms hamn, som helt domineras av Hamnarbetarförbundet. Varslet lades återigen utan konsultation, trots att Hamnarbetarförbundets medlemmar förväntades delta, och framförallt utan motivation, då något blockadbryteri inte uppdagats i Stockholm, till skillnad från i Varberg och Wallhamn.

Att ett förbund som Hamnarbetarförbundet, som fattar beslut om strejk på medlemsmöte, skulle svara positivt på Transports begäran om sympatistrejk, under sådana premisser, var inte att förvänta eller ens rimligt. Medlemmar måste veta varför de strejkar och de måste se en framkomlig strategi bakom ett strejkvarsel. Men Per Winberg bara körde på, i alltför vanlig ordning sig själv nock och utan respekt för det förbund som organiserar det stora flertalet hamnarbetare i Stockholm. Ett så ansvarslöst agerande främjar inte den arbetarenhet som är förutsättningen för seger, utan splittrar den.

Detsamma måste sägas om turerna kring själva avtalet, som undertecknades utan konsultation med eller ens information till Hamnarbetarförbudet. Vilket betyder att en majoritet av Sveriges hamnarbetare saknar inflytande över de avtal de nu förväntas arbeta under i 39 månader. Må vara att Transport äger avtalsrätten, men den som vill maximal enhet bland hamnarbetarna, och maximal styrka i den kamp som långtifrån är slut, agerar inte på ett sådant sätt.

Det är detta som ger den bittra eftersmaken. Själva avtalet är inte mycket att yvas över, det öppnar rentav för en fortsatt arbetsgivar-offensiv i den så avgörande arbetstidsfrågan. Men kanske gick det inte att komma så mycket längre just nu.

Men för framtiden hade hamn-arbetarna varit betjänta av den trevande enhet som etablerades i konfliktens inledningsskede, en enhet som Per Winberg och Transports ledning nu kört över genom sitt självsvåldiga och svekfulla agerande.

Låt oss hoppas att enheten kan bibehållas eller återupprättas på basplanet. Den behövs i den fortsatta kampen, tillsammans med den strejkrätt som Hamnarbetarförbundet fortsatt förfogar över.  

Proletären 25, 2008