PENSIONSSVEKET: ATP - en viktig klasstrid

Folkpensionen som infördes 1937 var principiellt en viktig reform. Till skillnad från de flesta andra industriländer gavs i Sverige hela folket rätt till denna socialförsäkring. Men den allmänna folkpensionen var för liten för att garantera arbetarklassen ett hyggligt liv på ålderdomen. Ännu 1947 hade var tredje pensionär understöd från fattigvården.

Ur pensionärernas sociala misär växte kravet på och behovet av en rejäl pensionsreform. Stora tjänstemannagrupper löste problemet genom avtalsförsäkringar, en lösning som inte stod öppen för arbetarklassen, särskilt inte för lågavlönade. Arbetarpartierna tog tag i saken och efter kommunisternas stora framgångsval 1944 beslutade riksdagen tillsätta en utredning om allmän tjänstepension.

Starkt motstånd
Men motståndet från borgarpartierna och Svenska Arbetsgivarföreningen var starkt och fler utredningar följde under 1950-talet. Då mobiliserades de arbetande på bred front genom bildandet av lokala ATP-kommittéer som studerade, arrangerade möten och propagerade för pensionsreformen.

ATP-frågan stod tydligt klass mot klass. Snart sagt varje svensk arbetare hade fattigpensionärer bland släkt och vänner. Här fanns den materiella grunden för det breda folkliga engagemang som gjorde pensionsfrågan till den överskuggande politiska frågan i vårt land under senare delen av 1950-talet.

Men det blev också en politisk kampfråga på högsta nivå. Socialdemokratin styrde landet i koalition med Bondeförbundet som 1957 bytte namn till Centerpartiet. Regeringen Erlander var splittrad i pensionsfrågan, vilket löstes genom beslut om en rådgivande folkomröstning 1957. Folket hade tre linjer att välja på.

Linje 1: En allmän och obligatorisk tjänstepension som stöddes av Kommunisterna, Socialdemokraterna och LO.
 
Linje 2: Höjd folkpension med frivillig tilläggsförsäkring som stöddes av Centerpartiet.

Linje 3: Arbetsmarknadens parter sluter avtal om fonder som förvaltas av företagen, som stöddes av SAF, Högerpartiet (Moderaterna) och Folkpartiet.

Högt valdeltagande
Hela 72,4 procent av de röstberättigade deltog. I tidigare folkomröstningar om spritförbud och högertrafik var valdeltagandet nästan 20 procentenheter lägre. Men med tre linjer gav inte folkomröstningen ett entydigt besked till riksdagen.

Linje 1 segrade med 45,8 procent. Linje 3 samlade 35,3 procent och linje 2 fick 15,0 procent. Dessa två linjer, som förenades i ett närmast hatiskt motstånd mot principen om en allmän tilläggspension som gäller alla arbetande, samlade alltså sammantaget en absolut majoritet av de avgivna rösterna.

Som ett resultat av folkomröstningen upplöstes regeringskoalitionen. I det följande nyvalet till andra kammaren backade Högerpartiet något och Folkpartiet förlorade en tredjedel av sina väljare, en historisk näsbränna som partiet aldrig hämtat sig från. Centern och Socialdemokraterna gick fram. Men i riksdagen uppstod ett dödläge med 110 Socialdemokrater och 5 Kommunister mot 115 borgerliga ledamöter.

Majoritet för ATP
Tage Erlander bildade en minoritetsregering som lade fram förslaget om ATP enligt linje 1. I en nervkittlande historisk riksdags-omröstning segrade ATP-förslaget med rösterna 115-114 sedan folkpartisten Ture Königson lagt ner sin röst. Königson var arbetare på Götaverken i Göteborg och han förklarade sig inte kunna rösta mot sin klass.

Arbetsgivarföreningen och Högern förklarade att de fortsatt skulle bekämpa ATP. Men Centern och Folkpartiet, med den stora valförlusten i färskt minne, förklarade sig acceptera ATP-beslutet. Därmed var pensionsstriden avförd från svensk politik.

För evigt trodde nog många. Men det tog bara trettiofem år i det korta århundradet innan den liberaliserade socialdemokratin tog steget över till borgerligheten för att riva upp den klassreform som företrädarna varit så stolta över.

LARS ROTHELIUS
Proletären nr 9, 2010

Så fungerade ATP
• ATP, som trädde i kraft den 1 januari 1960, innebar full pension efter trettio arbetande år mellan 16 och 64 år.
 De femton bästa åren blev grunden för en garanterad pension på ungefär 75 procent av lönen. Detta gynnade kvinnor som på den tiden oftast kom sent in i arbetslivet efter barnafödande.

Pensionen betalades in helt genom avgifter som administrerades via arbetsgivaravgiften. Även änkepension och förtidspension reglerades via ATP-systemet.

Endast årsinkomster över ett basbelopp och upp till 7,5 gånger basbeloppet räknades. Detta innebar att vanliga arbetare- och tjänstemannalöner gav ATP-poäng medan högavlönade inte fick tillgodoräkna sig hela lönen som ATP-grundande.
I grunden var ATP ett mycket hållbart pensionssystem som med ytterst små förändringar skulle ha hållit långt in på detta sekel.