Bildens mästare avslutar trilogi med en strimma ljus
Efter Sånger från andra våningen och Du levande är det nu dags för den avslutande delen i Roy Anderssons trilogi. Vi får se människor som stretar på under pressen från den obarmhärtiga kapitalismen. Det är grådaskigt och nattsvart men också oerhört komiskt, och inte alls så svårt som många tror.
1954 omskrevs auteurteorin i den franska filmtidningen Cahiers du Cinéma. Det var kretsen av kritiker och regissörer kring den franska nya vågen, Francois Truffaut, Jean-Luc Godard och andra, som ville höja filmens status till konstens nivå.
För att en film skulle kunna vara ett konstverk var man tvungen att ha en konstnär som upphovsperson. Att det är regissören som är konstnären bakom en film känns självklart för de flesta idag, men det skulle egentligen lika gärna kunnat vara manusförfattaren eller producenten.
För att en regissör ska kunna kallas för en auteur krävs att hen har stor konstnärlig kontroll över sitt verk, och att verket har tydliga drag av regissörens speciella personliga stil.
Auteurteorin har uppenbara brister. Det kollektiva arbetet bakom en film hamnar i skymundan och ersätts av bilden av ”det skapande geniet”.
När det kommer till Roy Anderssons filmer är auteurteorin dock högst relevant. Efter en tjugofem år lång paus från långfilmen återkom han år 2000 med den kritikerhyllade och minst sagt annorlunda Sånger från andra våningen, som var första delen i en trilogi vars andra del var Du levande, och som nu avslutas med En duva satt på en gren och funderade på tillvaron.
Man känner snabbt igen sig i Anderssonland. Grådaskiga färger, vitsminkade amatörskådespelare och obefintliga kamerarörelser gestaltar absurda situationer på ett sätt som bär lika mycket drag av Monty Python som svår europeisk konstfilm. Det är ömsom tragiskt, ömsom roligt och inte sällan surrealistiskt. En och annan gång är det faktiskt riktigt obehagligt.
Vid en första anblick kan det här kännas ganska svåråtkomligt. Men det beror främst på att Roy Anderssons filmspråk är så annorlunda gentemot vad vi är vana vid. I de flesta filmer får vi en tydlig berättelse att följa från början till slut. Här får vi istället en rad scener som storymässigt inte alltid hänger ihop med varandra. Filmerna bryter medvetet mot den konventionella dramaturgin för att skapa en fascination och ökad uppmärksamhet hos publiken.
En annan skillnad från vad vi är vana vid är avsaknaden av klipp och kamerarörelser i scenerna. Vi får inga närbilder utan allt händer i den tablå vi får presenterad för oss i början av varje scen. Roy Anderssons tanke med detta är att människan måste visas i sitt sammanhang för att vara intressant.
Sist av allt bör man tänka på att allt inte måste förstås. Huvudsaken är att filmerna och de enskilda scenerna väcker tankar.
Undertiteln på filmen är ”Sista delen i en trilogi om att vara människa”, men det säger inte riktigt allt. Mer specifikt är det den lilla människan i det kapitalistiska samhället det handlar om. Vad som händer med oss och våra relationer till varandra i ett system som obarmhärtigt kränker och trycker ner oss.
Svärtan och pessimismen genomsyrar filmen, men det gör även humorn. Vi erbjuds att skratta i och åt vårt eget elände. I denna avslutande film tränger dessutom strimmor av ljus in, och bryter med den grå tristessen och svartsynen. Som om Roy Andersson vill säga ”Så jävla illa är det ändå inte. Det går fortfarande att förändra!”