Från Kosovo till Krim

Söndagens folkomröstning på Krim väcker ilska i borgerligheten, som om folkets vilja inte skulle ha med saken att göra.

Det är en märklig och synnerligen korttänkt reaktion. Minns för all del Kosovo. När västvärlden bröt loss Kosovo från Serbien, genom den militära interventionen 1999, ljöd borgerlighetens fanfarer och när Kosovo förklarade sig självständigt 2008, så var USA och EU snabba med att erkänna den nya staten, trots att FN:s resolution 1244 entydigt slår fast att Kosovo utgör en del av Serbien.

Säger man A får man säga B; säger man att den autonoma provinsen Kosovo i Serbien har rätt till självständighet kan man inte i nästa andetag kategoriskt förneka den autonoma republiken Krims rätt till självständighet från Ukraina. Någon ordning måste gälla i den internationella rätten.

För vår del hävdar vi principiellt alla folks rätt till självbestämmande, detta för att nationell diskriminering inte skall stå i vägen för klasskampen. Det betyder inte att varje liten folkgrupp har rätt att ”bilda eget”, om den är missnöjd med sina statsrättsliga förhållanden, men väl att folkviljan måste respekteras. För självbestämmande betyder inte nödvändigtvis statligt avskiljande, utan kan lika gärna utgöras av olika grader av autonomi, av självbestämmande inom ramen för en annan stat.

Utifrån denna principiella hållning uttalade vi oss 2008 för Kosovos rätt till självbestämmande; efter tio år av faktisk separation från Serbien såg vi ingen väg tillbaka för Kosovo. Samtidigt uttalade vi oss mot den imperialistiska avstyckningen av Kosovo, som skedde i strid med gällande internationell lag och utan minsta hänsyn till Serbiens och den serbiska befolkningsminoritetens legitima intressen.

Detta bör understrykas. Efter andra världskriget har den internationella rätten starkt betonat befintliga staters territoriella integritet, detta för att undvika kaos i de internationella förhållandena. Skall gränser ändras måste det enligt internationell rätt ske i samförstånd mellan de stater som berörs. Det var denna ordning som bröts genom avstyckningen av Kosovo.

Mellan Kosovo och Krim finns många likheter. Så är Krim sedan 1992 en autonom republik inom Ukraina, med eget parlament och till 1994 också med egen president. Faktum att parlamentet i Simferopol utropade Krim som självständigt redan 5 maj 1992, med överväldigande stöd från befolkningsmajoriteten på halvön.

Beslutet möttes dock av häftiga reaktioner från Kiev och fick inte stöd från Boris Jeltsin i Moskva, så redan dagen därpå ändrades beslutet till att slå fast att Krim utgör en autonom republik inom Ukraina, en ordning som fortsatt finns inskriven i Krims gällande konstitution från 1998.

Autonomin inkluderar rätten för parlamentet i Simferopol att uttala sig om Krims statsrättsliga status och att kalla till folkomröstning i frågan, vilket det gjort. Så långt finns inget att bli upprörd över. För varför skulle folket i den autonoma republiken Krim inte ha samma rätt som andra folk att uttrycka sin vilja?

Problem uppstår först om och när Ryssland hörsammar en begäran från Krim om att bli upptagen i Ryska Federationen, vilket enligt gällande rätt bara kan ske i samförstånd med Ukraina.

Till det skall påpekas att Ryssland hittills varit mycket återhållsamt vad gäller att erkänna utbrytarrepubliker inom det forna Sovjetunionen. Så erkändes utbrytarrepublikerna Abchazien och Sydossetien först 2008, efter det att västvärlden skapat ett nytt prejudikat genom att erkänna Kosovo. Och det trots att Abchazien då varit de facto självständigt från Georgien sedan 1991. Av naturliga skäl. Det mångnationella Ryssland, som består av inte mindre än 21 delrepubliker, är förmodligen det land i världen som har mest att förlora på en världsordning som inte erkänner länders territoriella integritet.

Från Sovjetunionens bildande 1922 och fram till 1954 var Krim en del av Ryska SFSR, först som krimtartarisk delrepublik och från 1946 som län i Ryssland. 1954 ”skänktes” dock det då ryska länet Krim till Ukraina, genom ett författningsstridigt infall från Nikita Chrusjtjov.

Historien gör viljan att återförenas med Ryssland förståelig, men den är samtidigt djupt problematisk, då det finns stora ryska minoriteter i alla tidigare sovjetrepubliker.

Till den problematiken skall slås fast, att rätten till självbestämmande inte omfattar den typen av befolkningsminoriteter. Krim utgör ett möjligt undantag, på grund av halvöns historia och status som autonom republik, men i Ukraina i övrigt (och i andra länder med liknande befolkningsstruktur) måste linjen vara att arbetare förenar sig över nationsgränserna i kamp mot kapitalismen, istället för att som idag ty sig till ukrainska respektive ryska kapitalister.

Var krisen på Krim landar återstår att se, men vi ger inget för den borgerliga ilskan. Det är Kosovo som bäddat för Krim.