Ledaren: Fyra döda på en vecka – varför agerar inte politikerna?

På bara en vecka har fyra unga människor dödats i knarkkrigen mellan gangstergängen. Hur har det kunnat bli så här?

17. januari 2018 - 10:38 Av

Ledarredaktionen

Arkivbild/Proletären

På bara en vecka har fyra unga människor dödats i knarkkrigen mellan gangstergängen. Fyra familjer har förlorat en son, ett syskon, en älskad. Fyra unga liv är för alltid utsläckta. Och detta inom loppet av bara en vecka.

Med tanke på detta skulle man kunna tro att de politiska partier som bär ansvar för situationen genomlider någon form av livskris. Att de ödmjukt frågar sig vad har vi gjort för fel? Hur har det kunnat bli så här?

Men icke. I det stora hela rullar allt på som förr. Låt oss ta Göteborg som exempel. I Kortedala vill politikerna stympa biblioteket. En redan misshandlad förortskultur ska bantas ytterligare, samtidigt som man fortsätter att strö pengar på att skapa eventstaden Göteborg. Miljoner av göteborgarnas pengar går till pr-bolag och eventkonsulter som ska locka världsartister och internationella idrottsevenemang till Göteborg, samtidigt som föreningslivet går på knäna i förorterna.

I Angered mullrar det inom föreningslivet. I västra Göteborg planeras för en nådastöt mot föreningslivet när lokaler ska göras om till lägenheter. Runt om i staden genomförs renovräkningar när hyresvärdar vill locka till sig mer pengastarka hyresgäster.

Nu är det ingen som påstår att folk springer och skjuter ihjäl varandra bara för att ett bibliotek läggs ner. Det är bara vulgära högerdebattörer som påstår att någon skulle tro detta.

Men hur ska det kunna byggas en motkraft mot gangsterromantiken när skolorna inte fungerar, när kulturen läggs ner och föreningslivet dukar under.

Utöver problemen med arbetslöshet, trångboddhet och allmän hopplöshet inför framtiden är ett stort problem att det har uppstått en gangsterromantik som föraktar den som arbetar och gör rätt för sig. Segregationens spegelbild är det självvalda utanförskapet. Med unga män som inte känner någon skyldighet eller plikt mot samhället, som tvärtom hatar samhället och föraktar den som arbetar och bidrar till samhället.

Det hela understöds av den kulturimperialism med avsändare USA som propagerar gangsterromantik och individuella lösningar. Att du som individ ska bli rik och framgångsrik är allt som gäller. Om du inte har pappas pengar i ryggen eller Zlatans talang för fotboll återstår den kriminella banan. Gangsterromantiken är bara en underklassvariant av överklassens individualism och rikedomskult.

Med kunskap som tjänstevapen

Det behövs ett kultur- och föreningsliv som motarbetar denna individualism och gangsterromantik. Istället för att diskutera svenska värderingar borde vi diskutera arbetarklassens värderingar – att värna det kollektiva, att ta ansvar för något som är större än du själv och att det bara är tillsammans som vi kan befria oss alla från otrygghet, fattigdom och ett evigt trälande i lönearbetets grottekvarn.

Så visst bär de politiska partier som ansvarar för att lägga ner förortsbibliotek och fritidsgårdar, och som vägrar att ingripa när föreningslivet dör ut, även ett ansvar för de fyra döda den gångna veckan.

Lika oansvarigt beter sig den politiska eliten inför polisens problem. För att visa handlingskraft tävlar de i media om att kräva mer resurser till polisen. Men ingen nämner elefanten i rummet. Den elefant som utgörs av polisens omorganisering, som följer samma katastrofala nyliberala new management-tänk som plågar både skola och sjukvård. Budget ska hållas till varje pris, helhetsperspektiv slås sönder och allt ska kvantifieras. Byråkratin växer, pengar sugs bort från kärnverksamheten och anställda tvingas sitta och rapportera i olika datorsystem istället för att ägna sig åt att vårda sjuka, undervisa elever eller ta fast kriminella.

Lägg därtill privatiseringspolitiken som inneburit att lokaler för polisstationer har sålts ut och privatiserats, vilket försvårar att återupprätta närpolisstationer. Polisens kris bör läggas till listan av nyliberala katastrofer tillsammans med Postnord, järnvägen, skolan och sjukvården.

Sociala satsningar i förorten och polisiära insatser mot gangstergängen räcker inte så länge inflödet av knark och vapen tillåts fortsätta. Hur många till ska dö innan man vågar ifrågasätta EU-medlemskapets raserande av det svenska gränsskyddet?

Den gångna veckans fyra dödsfall kommer snart att försvinna i mängden av döda. Dock inte för dessa fyras familjer och nära som har förlorat en oersättlig älskad.

Men antalet döda kommer fortsätta att öka så länge vi inte bryter med den förödande politik som prioriterar skrytevenemang, budgetregler, individuella framgångssagor och att lyda EU-makten. De folkliga protesterna i de göteborgska förorterna den senaste tiden ger hopp om en förändring.