Den säkerhetskyddslag som antogs 2018, och som sedan byggts ut i flera omgångar, används allt oftare mot arbetare på svenska arbetsplatser. I Stockholms T-bana har tre arbetare nyligen placerats om för att SL-ledningen ser dem som säkerhetsrisker.
– Det är absolut politiska skäl bakom det här, men arbetsgivaren kan använda vilka skäl som helst. De som blir drabbade av det får ju inte veta varför de sparkas eller omplaceras. Så visst kan de se på en persons politiska åsikter eller aktiviteter och bestämma att ’den ska inte jobba här’, säger Louise Strömbäck i samband med ett möte i Stockholm om hur kampen ska föras mot lagstiftningen och hur den utnyttjas.
Louise Strömbäck, stationsvärd på T-banans gröna linje och styrelsemedlem i Sekos stridbara klubb 111, menar att den här frågan borde gå att skapa enighet om, och att ta upp i avtalsrörelsen:
– Det är svårt, det är ju lagar, men vi måste protestera på något vis, och att ta upp det i avtalsrörelsen är ett bra sätt. Det här påverkar folk, det märks redan.
De som omplacerats i T-banan nu är folk som jobbar i trafikledningen; de har blivit omplacerade till förare.
– Vi har inte en aning om vad som föranlett arbetsgivarens agerande. De som omplacerats vet inte heller vad det beror på. De får bara veta att de inte klarar [säkerhetsklassningen], inte varför de inte gör det, säger Louise Strömbäck.
Hamnarbetarförbundets Erik Helgeson har själv drabbats av säkerhetslagstiftningen – ett fall Proletären redogjort för i flera artiklar.
– Vi måste visa arbetsgivaren att de inte kan begränsa den fackliga aktiviteten. Men tar vi fajten ett fack i taget, då blir det svårt. Vi borde försöka skapa någon typ av facklig enhet för att få till mer rättssäkerhet och rätt till överprövning, menar Erik Helgeson.
– Lagstiftningen är problematisk; vilken är motåtgärden från dem som drabbas av den? I första hand måste vi ha en säkerhetsventil där man kan överklaga, ett oberoende och rättssäkert system, inte något jävla godtyckligt system där arbetsgivarna bedömer vad som är rätt och fel. Här måste vi kolla vilka som drabbas och vad vi kan göra tillsammans. Finns det klubbar som kan agera även om inte deras förbund gör det? Och så bygga utifrån det.
Erik Helgeson konstaterar att arbetsgivarna i skydd av säkerhetslagstiftningen använder nästan vilka argument som helst när de vill blir av med en arbetare.
– Det första steget är ofta att säga att ’du passar inte in här, kan du inte säga upp dig?’. Vi [i hamnen] har sett hur de använder beskyllningar om missbruksproblem och stora skulder, eller tar upp anhöriga som gör arbetaren sårbar. Då kommer säkerhetslagen in i bilden. De bedömningar som görs i den högsta säkerhetsklassningen där Säpo är inblandat, de är i alla fall halvseriösa. Det går ju att kommunicera med Säpo, även om det inte är transparent på samma sätt som med andra myndigheter.
I lägre klassningar görs bedömningarna av arbetsgivarna själva och/eller av ett inhyrt konsultbolag som har ekonomiska intressen i fallet:
– Om arbetsgivaren vill hitta något på en arbetare och konsultfirman inte gör det… ja, då går jobbet till en annan konsult nästa gång. Så de gör ju nästan vad som helst för att vara arbetsgivaren till lags. De hittar olika sårbarheter och de hänger ut folk, konstaterar Erik Helgeson.
Han menar att det finns ett stort mörkertal kring säkerhetslagstiftningen och hur den används.
– Det finns ett stort mörkertal och det växer kraftigt på klubbnivå. Bara i Hamnfyran har vi hanterat 20 sådana här ärenden, några där vi sagt att ’det här är fel’. Och efter två veckor kommer arbetsgivaren tillbaka och säger att ’ja, det tycker vi också’.
– Blir man uthängd som ett säkerhetshot så är det ett jävla problem. Det gör att många vill ur det snabbt och tar olika former av förlikningar. Det är en risk man tar om man vill kämpa vidare; väger man det mot kanske två årslöner och att arbetsgivaren går med på att inte prata om att ’du är spion’, då är det högst mänskligt att inte kämpa vidare.
