I antologin Nio författare – hundra år i Göteborg (2018) presenteras, som titeln skvallrar om, nio betydelsefulla författare med anknytning till Göteborg. Den förste är arbetarförfattaren Bengt Anderberg (1920-2008), den siste är den hyllade och återigen bokaktuelle poeten Johannes Anyuru, som förvisso är uppvuxen i Växjö, men sedan början av 2000-talet kallar Hisingen sitt hem.
Det känns passande att den sistnämnde nu får ett pris uppkallat efter den förstnämnde. Anderberg och Anyuru tar avstamp i olika genrer och litterära traditioner – men samhällsengagemanget lyser lika starkt igenom i bådas verk.
På stadsbiblioteket i Göteborg har Bengt Anderberg-sällskapet kallat till författarsamtal och prisutdelning. Johannes Anyuru välkomnas med stora applåder.
Han har på sig en tröja med texten ”Assata is welcome here”, en gammal slogan till stöd för Svarta Pantrarna-medlemmen Assata Shakur, som befann sig på flykt undan lagen.
Samtalet sveper över allt mellan himmel och jord, men framför allt handlar det om hans författarskap och kanske mest om nya boken, Upplyst sten, som behandlar känslan av att bevittna världens första livestreamade folkmord – den pågående massakern av det palestinska folket.
Efter samtalet står folk i kö för att få sina böcker signerade. Vi har stämt träff för en intervju, men då klockan hunnit bli sent väljer vi, båda lättade av överenskommelsen, att ta intervjun två dagar senare på ett fik vid Vågmästareplatsen – hemmaplan för oss båda.
Jag smuttar kaffe och filar på frågorna när Anyuru kliver in på fiket. Han har på sig en annan Svarta Pantrarna-tröja – och jiu-jutsu-brallor. Han har träning sen på en närliggande dojo.
Jag funderar på om den renskrivna texten ska innehålla en formulering i stil med ”vid sidan av skrivandet är engagemanget för Palestina…”. Men nej. Här finns inget ”vid sidan om”. Johannes Anyurus skrivande är så sammanflätat med hans politiska och humanistiska engagemang att det är svårt att skilja dem åt. Upplyst sten är ett prima exempel.
– Det där är en fråga som jag tänkt på och brottats med hela mitt författarskap. Kan litteraturen vara meningsfull utan att ta ansvar för världen? Vad är det för mening som i så fall uppstår? Jag har alltid haft en känsla av att jag egentligen inte är en författare som tänker ”nu ska jag skriva något utifrån mitt politiska engagemang”, utan att jag tvärtom liksom ”snubblar in” i det politiska. I Upplyst sten finns ett citat av den palestinske författaren Ghassan Kanafani: ”Mina romaner är inte ett resultat av min politiska övertygelse, tvärtom är min politiska övertygelse ett resultat av mina romaner.” Kanske är det så jag känner, säger Johannes Anyuru.
– När jag skrev min debutdiktsamling för 25 år sen målade jag de bilder och känslor jag såg runt mig i miljonprogrammet Araby i Växjö där jag växte upp. Jag skrev om vanmakt, ursinne, längtan bort, frihetsberusning, svindel inför natthimlen, om knivbråk och blåljus. Min politiska skolning bestod väl i att jag hade läst Göran Greiders och Sonnevis poesi, och en del grejer av Svarta Pantrarna. Jag skrev inte medvetet politiskt, utan om det jag såg. Men min värld var politisk. Mina ögon i världen var politiska. Den nya boken handlar om de senaste tre åren, så som de varit för mig. Den handlar om bilder jag sett i min mobil när jag har suttit i mitt vardagsrum, och om det språk som offentligheten och nyhetsmedia har använt för att beskriva de bilderna. Den handlar om det obscena i det språket och om sorgen inför bilderna, och inför vår oförmåga att, ja, men ta ansvar kanske, för världen.
– Livet är politiskt i betydelsen att vi lever här tillsammans med andra människor, i gemenskaper, försöker komma överens, och det finns människor som har ett intresse av att slå sönder våra gemenskaper, för att de har ett intresse av att vi ska vara ensamma individer. Jag tror det var Majakovskij som diktade om att han inte behövde läsa sig till den dialektiska materialismen, utan att han lärde sig den av sitt liv. Jag lever i ett imperium som exploaterar världen, grundat i klass, rasism och kolonialism. Det är inte nåt jag läst mig till, utan något jag vet utifrån mina erfarenheter, mina föräldrars erfarenheter.
Johannes Anyuru berättar att han i sitt skrivande försöker undvika ”det uttjänta, tumslitna politiska språket”.
– Vissa begrepp, klassiska vänsterbegrepp som klass, alienation och så vidare, kan vara avgörande för att förstå tillvaron, men som litterära verktyg kan de ställa sig i vägen. Jag misstänker att litteraturens lite paradoxala uppgift är att med språk beskriva fenomen och erfarenheter sådana de är före språket. Mina politiska ställningstaganden, eller det som folk uppfattar som såna, är egentligen en sorts brottning med existensen och språket. Jag tror att det är därför folk uppskattar dem.
Språket är ett verktyg. Det kan vara både vasst och trubbigt. Överflödigt, men ibland skrämmande otillräckligt.
– En sak som har slagit mig dessa år är att en del av mina kollegor som hade ett väldigt raffinerat språk för att skriva om mörkret i människan, för krig och fasa, för grymhet och omänsklighet, av någon anledning blev helt förstummade inför Gaza, inför en verklig ohygglighet som trängde in i våra liv på ett väldig omedelbart sätt, in i vår konsumtion, in i vårt akademiska liv, in i vår representativa demokrati på så sätt att vår statsminister och vice statsminister plötsligt står och försvarar ett folkmord.
Johannes Anyuru har inte valt tystnadens väg. Han är en av många kulturpersonligheter som uttryckligen tagit ställning – i sociala medier, debattartiklar, på manifestationer och genom att signera upprop för kulturell bojkott av Israel. En av många. Men alldeles för få, är vi båda överens om.
– Det kostar ju något att ta ställning i Palestinafrågan, till skillnad från när man till exempel tar ställning mot rasism på ett mer allmänt sätt. Jimmie Åkesson kan väl slänga ur sig att han tar ställning mot rasism nu för tiden… När det kommer till Gaza är det annorlunda.
Exemplen ur kulturvärlden är många. Stina Wollter, som fick sin programserie bortplockad från SVT, Athena Farroukhzad, som inte fick sitt kontrakt förlängt på Kulturhuset Stadsteatern…
– Men för skrivande människor så kostar det kanske framförallt något annat. En sorts ambivalens eller öppenhet som man arbetar med när man skriver, och som man förlorar just därför att det här ställningstagandet betyder något. Att som författare säga ”jag stödjer Palestinas rätt till självbestämmande och självförsvar” är att träda in i en förbindelse med världen, eller att erkänna att den förbindelsen alltid finns. Att man inte är ”fri”. Man blir läst på ett annat sätt.
Men Johannes Anyuru tror inte att tystnaden, att låtsas som ingenting, är en framkomlig väg.
– En anledning till att jag skrev texterna som ingår i Upplyst sten var en oro för att mitt eget författarskap skulle vissna bort om jag försökte låtsas som ingenting. Jag har verkligen i djupet av min själ blivit helt ointresserad av de här författarskapen som låtsas om att vi inte varje dag ser barn slitas sönder av vapen som vår försvarsmakt har att göra med. De är litterärt ointressanta eftersom de måste titta bort från den här helt akut påträngande verkligheten för att kunna tala om åtrå och minnen och så vidare.
Även om långt ifrån alla som är verksamma i offentligheten törs, vill eller orkar ta ställning så är det ändå något i just offentligheten som har förändrats, menar Johannes Anyuru.
En aktuell händelse som riktar ljuset på detta är debaclet med rapparen Macklemore och popstjärnan Ed Sheeran. Macklemore tog ställning för Palestina och blev kickad från Sheerans turné. Det ledde till en kulturstorm som svepte över hela västvärlden – alla tycktes vara överens om att Macklemore hade rätt. Sheeran fick pudla, eller åtminstone göra ett taffligt försök att rädda sitt pr-skinn.
– Jag som är en gammal undergroundrappare från 90-talet har tyckt att Macklemore är lite töntig och tekniskt oskicklig kanske, och alldeles för mainstream… men på nåt sätt lyckas han här. Min bild är att det är uppenbart för alla att framtiden tillhör Macklemore och inte Ed Sheeran, att Sheeran om ett par år inte ens kommer kunna få ett gig på en vägkrog för en pastasallad och en öl. Men jag kan ha fel.
När vi ses är det bara en dag kvar till Bokmässan, Nordens största litteratur-
event. Johannes Anyuru är i valet och kvalet om han ska gå.
Flera andra har bojkottat eventet, en har till och med skrivit en polisanmälan. Detta för att Vänskapsförbundet Sverige-Israel, en av utställarna, har bjudit in IDF-talespersonen Jonathan Conricus, som, i Johannes Anyurus ord, ska ”sitta där och ljuga och ljuga”.
– Det är antagligen inte strategiskt rätt för mig att bojkotta. I år tror jag att det kan vara bra om jag och min bok är med och kanske normaliserar min… relativa ”radikalitet”. Bokmässan vill låtsas att det politiska inte är politiskt, eller egentligen att det mänskliga inte är mänskligt, och ställer då författare inför det här omöjliga valet. Och de är helt oförmögna att säga något om det som inte är en reklamslogan som lika gärna hade kunnat användas för att sälja hamburgare på McDonald’s… ”det här är en mötesplats och här är vi fria…”.
När Israelvurmarna klankar ner på Palestinarörelsen är de skickliga på att spela på rasistiska föreställningar om palestinier, araber, muslimer och svarta människor, menar Johannes Anyuru.
– Vi lever i en djupt rasistisk samtid där den som tar ställning mot folkmordet alltid riskerar att framstå som en barbar, som en person som knappt kan alfabetet. Oavsett hur många priser man exempelvis har vunnit som författare. Man manar alltid fram bilden av att vi som inte tittar bort från eländet är en sorts ociviliserade grobianer, att vi inte kan ha vanliga samtal eller se båda sidorna av frågan. Och det gör mig egentligen ingenting. Men man bör tänka strategiskt och vara försiktigt med att ge de som ursäktar folkmordet ett sken av att de är civiliserade genom att låta dem säga: ”Vi står på yttrandefrihetens sida. Vi vill tala om allt. Vi kan tala om allt.” I själva verket är det ju de som är barbarer. Den här gången har de bjudit in en människa som tystat hundratals röster, en representant för en armé som mördat hundratals journalister, som avrättat poeter. När bokmässan säger att de är ”en plats för alla röster”… tja, ni är inte en plats för dem som Israel helt enkelt har sprängt i luften. Och de är väldigt många.
Palestinavännerna har också stått väldigt ensamma medialt i Sverige, menar Johannes Anyuru.
– Den så kallade vänsterpressen, den som man hade kunnat tänka sig skulle skärskåda den media som ”granskar” Palestinarörelsen, den som skulle upplåta plats till människor att skriva, har svikit. Jag tänker då till exempel på Flamman, som är en gammal kommunisttidning. Där kan chefredaktören säga ”vi har inte gett plats åt särskilt många palestinska skribenter, för här i Sverige är palestinier framför allt arbetare”. För det första så stämmer det inte nödvändigtvis, men för det andra, och viktigare… Vem ska skriva i Flamman om inte en arbetare?! I Upplyst sten nämner jag att ETC:s Andreas Gustavsson alldeles i början av folkmordet skrev att palestinierna kommer att få uppleva ett lidande, och att de hade Hamas att tacka för det lidande. Det låter förstås liberalt och rumsrent och trevligt, som att han bara tar avstånd från alla sorters hemskheter. Men det han faktiskt sa var att det inte var de israeliska bödlarna som var ansvariga för folkmordet. Det var en grupp ibland dem själva. Det var de mördades bröder och söner och fäder som var ansvariga. Det är ett oerhört påstående.
Flera av de här skribenterna försöker nu tvätta sig rena och förvandla sig till något annat, menar Johannes Anyuru. De bjuder in till låtsasdiskussioner och ”spelar teater”.
– I den nya akten ska man på ett klädsamt sätt rannsaka sig själv, men naturligtvis inte på ett sätt som utkräver verkligt ansvar. Så här kommer det vara hela vägen från chefredaktörerna i Sverige till soldaterna i Israel. Man kommer göra fler filmer där israeliska soldater talar om sina krigsbrott och gråter sina tårar. Och det är väl bra. Men problemet är detta: man bekänner inte krigsbrott inför en kamera, man gör det i domstolen i Haag. Och dessa gester kommer göras överallt i hela denna civilisation, som vet om att den är ansvarig, och som har vetat det sedan dag ett.
Johannes Anyuru och jag skiljs åt. Han går till kampsporten, jag till den kamp som är att natta min tvååring. På kvällen ligger jag och doomscrollar på min ”upplysta sten”. Det har kommit nya satellitbilder från Google som visar omfattningen av förödelsen i Gaza. Det är bara grus kvar av de tätbebyggda städerna.
Nästa gång vi ses är på Bokmässan två dagar senare. Jag får ett fast handslag och ett varmt leende. Han har Palestinasjal. Kanske en tredje Svarta Pantrarnatröja… jag hinner inte riktigt kolla. Senare går han och deltar i manifestationen för alla journalister i Gaza som Israel har mördat.
Upplyst sten gavs ut på Norstedts förlag i augusti 2026.
Vill du stödja Proletären? Teckna en prenumeration! Endast 1:- första månaden. Klicka här för att läsa mer.
