Valcirkusen är över för den här gången. Återigen lyckades Socialdemokraterna schabbla bort det som länge såg ut att bli en promenadseger mot regeringsskifte och återigen lyckades etablissemanget rädda kvar Liberalerna i riksdagen.
Det mesta pekar mot ett regeringsskifte. Det kommer dock inte innebära något politikskifte. Miljardrullningen till militären kommer att vara oförändrad. EU:s tvångströja över svensk politik består liksom resursbristen i välfärden.
Valet i stort måste beskrivas som ännu ett högerval, även om intressanta avvikande tendenser finns. De fem öppet borgerliga partierna, inklusive Centerpartiet, samlade drygt 56 procent av rösterna.
Tidöpartierna stod för en massiv upphämtning under valrörelsen. De senaste veckornas ökade stöd för Tidösidan handlar inte så mycket om deras egen förmåga utan snarare om Socialdemokraternas oförmåga.
Magdalena Anderssons ständiga varning för att en seger för Tidösidan skulle innebära tolv ministerposter till SD, samtidigt som sossarna lagt om sin migrations- och rättspolitik för att ligga så nära Tidögängets inhumana politik som möjligt, imponerade på få. Varför rösta på kopian när originalet finns där och vill fortsätta på den inslagna vägen? För detta straffades socialdemokratin som gjorde sitt sämsta val sedan 1928.
Nedgången var som störst i norra Sverige och mest tappade de till Vänsterpartiet som gjorde en markant ökning. Det är dock svårt att se att V ökat särskilt mycket på sin egen politik, utan många har övergivit sossarna för att de i flera avgörande frågor står för samma inriktning som de öppet borgerliga partierna.
Vänsterpartiet har den gångna mandatperioden slutit en överenskommelse med Sverigedemokraterna och de andra partierna om fantasisummor till militären. Fem procent av BNP ska gå till det så kallade försvaret.
De är också överens med de andra sju riksdagspartierna om huvuddragen i det finanspolitiska ramverket, och på så sätt kan de i den praktiska verkligheten inte föra en nämnvärt annorlunda ekonomisk politik än den nuvarande. Inget parti har talat om någon återställarpolitik och att till exempel dra tillbaka de skattesänkningar och jobbskatteavdrag som dränerat välfärden på resurser och gjort att klyftorna i samhället ökat markant.
Vänsterpartiet har i stället lyckats locka till sig väljare, varav många med invandrarbakgrund och bosatta i det som kallas utsatta områden, utifrån en utbredd rädsla i väljarkåren för Sverigedemokraternas aggressiva invandrarfientliga politik. Oron för borgarnas hårdare migrationspolitik, indragna uppehållstillstånd och hot om utvisning har fört nya väljargrupper till V.
Agerandet mot olika Palestinaktivister och borttagna kandidater, som av Israellobbyn anklagats för antisemitism, borde straffat V – men så har inte skett. Uppenbarligen har rädslan för SD och avskyn för deras politik varit större än upprördheten över V-ledningens feghet och kryperi.
En sorglig konsekvens av att Vänsterpartiet lagt sig platt för anklagelserna om utbredd antisemitism och hyllande av terrorism är att högern lyckats skapa ett narrativ om att antisemitismen är utbredd i samhället och att vänstern underblåser den. Här måste Vänsterpartiet ta sitt ansvar och våga stå upp för den palestinska motståndskampen mot ockupationsmakten Israel.
Bilden av en liten vänsterströmning är inte entydig. En växande grupp har samtidigt lagt sig på soffan och vänt riksdagsetablissemanget ryggen. Valdeltagandet ser ut att sjunka med mer än en procentenhet. Soffan har fler väljare än det tredje största partiet Sverigedemokraterna.
SD var vid sidan av S valets stora förlorare. Deras allt mer aggressiva framtoning har inte bara lockat väljare till motståndarna, det har även fått deras egna väljare att överge partiet. Att SD för första gången backar i ett riksdagsval är en viktig observation. Bilden av ett framgångsparti är bruten och de tappar nu tydligt bland unga och arbetare.
Partitopparnas självbild har fått sig en rejäl smäll. I framtiden kommer möjliga SD-väljare tänka efter en extra gång innan de lägger sin röst. Nu vet de vad SD-politiken innebär i praktiken, en politik som varken gynnat pensionärerna eller fått ner arbetslösheten.
Tendensen att många väljare i detta val röstat som en negation, inte på något man vill ha utan mot det man inte vill ha, förstärks av vilka frågor väljarna anser vara viktigast. I SVT:s stora vallokalsundersökning, Valu, anger väljarna att sjukvården var valets viktigaste fråga, följt av skola och utbildning.
Men dessa två frågor har fått mycket begränsat utrymme i valrörelsen. Riksdagspartierna har knappt diskuterat dem och än mindre lanserat några förslag eller förändringar inom dessa fält. Undantaget är KD som utan närmare argument lanserat att vården borde förstatligas.
I högerval där de ideologiska skillnaderna tonas ned har partier som Solidaritet, Framtidens Vänster och Kommunistiska Partiet svårt att göra sig gällande. På många orter är Kommunistiska Partiets röster inte räknade ännu men på några orter har vi tappat röster. I Göteborg har partiet gjort en markant ökning och i Lysekil har fullmäktigerepresentationen försvarats.
Djupare analyser får göras när det slutgiltiga valresultatet blir klart. Men redan nu kan konstateras att den som vill se en annan samhällsutveckling än ökade klyftor, fortsatt rustningsvansinne och EU-dikterad högerpolitik inte har något att hämta i valresultatet 2026.
För en annan utveckling krävs att man engagerar sig, i kamp för de välfärdsfrågor som svenska väljare tycker är viktigast. Vi kommunister fortsätter arbetet för socialismen, som är motsatsen till den politik som förs i riksdagen, alldeles oavsett vilket av de två blocken som bildar regering.
