Skydd för landet

Det dödliga våldet i Malmö fortsätter att skörda offer. Söndagen den 5 februari sköts ytterligare en person ned på öppen gata mitt i centrala Malmö. I förra veckan sköts en man som arbetade med snöröjning, till synes helt oprovocerat, och svävar nu mellan liv och död.

Helt naturligt breder rädslan ut sig. Kan jag hamna i skottlinjen nästa gång? Kan jag misstas för en konkurrerande maffialedare som ska avrättas i ett krig om knarkterritorier?

Polisen, vars organisation slagits sönder av nyliberalt New Management-tänk där alla insatser ska göras mätbara och passa in i budgeten, står handfallna.

Allt fler reagerar och kräver att detta får ett stopp. Varför gör politikerna ingenting? Stefan Lövfen är frånvarande, upptagen med det han kan bäst – kratta manegen för Wallenbergfamiljens affärer. Den här gången i mullornas diktatur i Iran. Regeringen skickar istället den alltid lika beskedliga inrikesministern Anders Ygeman för att försöka gjuta olja på vågorna.

Han säger mycket riktigt att politikerna svikit förorterna, och att det måste tillföras resurser. Men det blir bara tomma ord när han samtidigt inte säger att den nyliberala svångremspolitiken måste överges. I Ygemans och regeringens värld innebär att tillföra resurser att ta från en annan del av budgeten. Det blir en annan utsatt del av Sverige som ska betala.

Är det den offentliga sektorns arbetare som ska arbeta ännu hårdare? Är det landsbygden som fortsatt ska utarmas? Ygeman blir svaret skyldig. Oavsett vilket, de 92 miljarder i vinst som storbankerna håvade in förra året på våra påtvingade banklån lär lämnas orörda.

Kriminalitet är ett socialt problem och lösningen är i grunden social. Det är segregationens förnedring och hopplöshet, vetskapen om att vara en andraklassens medborgare som driver människor till missriktade utlopp för sin frustration. Samma mekanismer driver unga människor in i gängkriminalitet.

Det krävs ordentliga satsningar på bostäder, arbete, offentlig service, social verksamhet och fritidsaktiviteter. En sådan politik skulle dock bara stoppa nyrekryteringen till de kriminella gängen. Aldrig så storartade sociala insatser kommer inte påverka de välorganiserade kriminella gäng som genom EU:s fria rörlighet och avregleringspolitik har växt till storföretag. Något annat är naivt att tro.

För att garantera människors trygghet, inte minst för alla de som bor i förorterna och är de som drabbas värst av våldet, så krävs krafttag och även polisiära insatser. De personer som förfaller i kriminalitet ska omhändertas, så enkelt är det. Behöver polisen resurser så ska den få det. Ett krav som också hörs direkt från förortens invånare.

Anders Ygeman lyfter också att inflödet av vapen måste stoppas, men återigen blir resonemanget halvt. Han nämner inte med ett ord hur det svenska gränsskyddet medvetet raserats genom det svenska EU-medlemskapet.

Kommunistiska Partiet var motståndare till EU-anpassningens avskaffande av det svenska gränsskyddet i mitten av 1990-talet. Inte för att vi älskar att köa vid passkontroller, utan för att det var ett led i det svenska monopolkapitalets raserande av de hinder och begränsningar som gav arbetarklassen i Sverige en starkare ställning.

Finansiella avregleringar och företagens möjligheter att utnyttja överskottet på billig arbetskraft i världen är delar av samma frigörelseprojekt, där kapitalets frihet blir arbetarnas växande ofrihet.

Pratet om att slippa visa pass på semestern var bara propaganda för populasen för att sälja in EU-projektet. Dessutom falsk propaganda då du trots allt måste kunna bevisa att du är EU-medborgare. Du måste visa pass för att bevisa att du inte behöver visa pass, så snurriga regler kan endast tänkas ut i den byråkratiska bikupan i Bryssel.

De tjugo år som har gått sedan det svenska gränsskyddet avskaffades ger oss ingen anledning att ändra ståndpunkt, och inte bara för att stoppa inflödet av illegala vapen som nu används för dödsskjutningarna.

Det skulle också vara en skyddsvall mot den ständiga floden av narkotika, sprit och smuggelcigarretter som väller in över de av EU befriade gränserna. 1994, det sista året före Sveriges EU-inträde, beslagtog den svenska tullen 331 kilo cannabis, amfetamin, kokain och heroin. Samma siffra 20 år senare är runt 1,7 ton, samtidigt som Tullverkets personal minskat med nästan en tredjedel. Det ger ett hum om de mängder narkotika som smugglas in och som oftast utgör de kriminella gängens kärnverksamhet.

Ett upprättande av gränsskyddet inbegriper dessutom ett stopp för företagens import av lönedumpande arbetskraft, trafficking och människohandel.

Det innebär också ett avskaffande av de så kritiserade id-kontrollerna. När staten och inte privata transportbolag står för verksamheten kan människor söka asyl, samtidigt som IS-terrorister och andra efterlysta förbrytare hindras från att komma in i landet.

För att människor ska känna trygghet i sina bostadsområden, på gator och torg behövs att samhället upprättar landets gränsskydd. Det skulle också vara ett steg närmare att Sverige lämnar EU.