Lenins resa genom Sverige

Vladimir Iljitj Lenin har flera, kanske oväntade, kopplingar till Sverige. Få känner till att han kinesade hos Gustaf Mannerheims storebror på Karlaplan i Stockholm 1905. Eller att han lät sig förföras av Hinke Berggrens Bellmantolkningar när han slaggade på hans soffa uppe på Vanadisvägen vid Hagaparken.

Eller att den enda gången Lenins mor Maria hörde honom tala var på ett möte i Stockholm för ryska emigranter 1910. Eller att Lenin, på sin moders sida, härstammar från den ur Uppsala till Petersburg utvandrade guldsmeden Karl Fredrik Öhrstedt.

Nå, allt detta är ju underhållande kuriosa men vad som kanske är mer relevant för oss är Lenins sjätte och sista besök i Sverige i april 1917, bara dagarna innan hans ankomst till Ryssland skulle sätta outplånliga spår i världshistorien.

Lenin satt i exil och politisk isolering i det neutrala Schweiz när nyheten om tsarens störtande nådde honom och i sin iver att ta sig hem till det kokande Ryssland, när alla gränser på grund av kriget var stängda och Storbritannien och Frankrike för allt i världen inte ville att en rysk revolutionär skulle ta sig till sitt hemland och stoppa de mänskliga köttkvarnarna vid fronten, föreslog Lenin att han skulle försöka fixa ett svenskt pass och uppträda som dövstum.

Ett förslag han ganska raskt skippade efter inrådan från sin hustru: ”Du kommer tala i sömnen när du drömmer om mensjeviker och ropa ’knölar, knölar!’” Men, med risk för att utpekas som tysk agent, fick Lenin tillstånd att fara genom Tyskland och senare över Östersjön till Trelleborg. Ett våghalsigt spel!

Nionde april om morgonen avreste Lenin tillsammans med 31 andra exilryssar, varav en ensam fyraårig flyktingpojke vid namn Robert, från Zürich i en plomberad vagn med exterritorialrätt, det vill säga ingen tysk tjänsteman skulle äga rätt att kontrollera pass eller bagage.

Lenin hade telegraferat den provisoriska ledningen för det svenska vänsterpartiet som mötte upp i form av Otto Grimlund och följde Lenin (efter att ha bjudit de säkerligen mycket hungriga hemvändande flyktingarna på smörgåsbord på hotell Savoy i Malmö) till Stockholm där han anlände på morgonen 13 april, bevakad av svensk civilklädd polis, för ett möte på hotell Regina, Drottninggatan, med Fredrik Ström, Carl Lindhagen, Ture Nerman, Karl Kilbom och C N Carleson.

Det sägs att portiern på hotellet försökt avvisa revolutionärerna med hänvisning till deras slitna kläder, men att Fredrik Ström ska ha räddat situationen genom att betala i förskott.

Efter frukosten på hotell Regina höll Lenin ett möte för ryska emigranter i Stockholm och därpå ville han besöka Zeth Höglund som satt inspärrad för antikrigspropaganda på Långholmen, något som dock inte hanns med.

Exakt vad Lenin ska ha sagt till de svenska kamraterna är inte lätt att veta. Vad Fredrik Ström 25 år senare skriver i sina memoarer kan säkerligen bättre passa in med den åldrade Ströms egna åsikter än med Lenins egna, men i Ströms referat finns säkert en kärna av sanning som kan vara oss intressant.

Lenin ska ha sagt att ”svenskarna är ett organisationsfolk och ett bildat folk, men pacifister. Även ni på yttersta vänstern är borgerliga pacifister … Den ryska revolutionen befriar er från krigsfara. Finland skall bli fritt först av alla stater … Den borgerliga demokratin är rutten och blott formell … Den sociala revolutionen skall genomföra den verkliga friheten och demokratin. Den proletära diktaturen betyder centralisation av kraften men får icke upphäva demokratin ... Branting är klokare än ni, men hans politik är felaktig. Han är småborgare, mensjevik, och tror på Ententen, i stället för på proletariatet. Men ni har den rätta revolutionära andan, och geist är förmer än form och metod. Historien kommer lära er den rätta metoden. Historien är en fördömt god läromästare.”

Lenin antydde under mötet att reskassan var knaper varpå en snabbinsamling bland svenskarna ordnades som inbringade några hundralappar samt ett förslag om att köpa Lenin en ny rock. Det är en utbredd myt att Lenin ska ha sprungit upp på varuhuset PUB och tjackat denna rock. Det hade Lenin inte tid med.

Istället fixade man fram en svensk med liknande kroppsform och rollen som provdocka föll på bokbinderiarbetaren Nils Björkman. Björkman ordnade en kostym och överrock med sammetskrage åt Lenin och glömde aldrig bort att noga granska alla bilder på Lenin i revolutionens Ryssland för att se om han bar den av Björkman utprovade kostymen. Det gjorde han ofta.

Färden skulle gå vidare mot Haparanda, tidningen Politiken skrev dan därpå:

”De hemresande var vid ett strålande humör, mangrant prydda med röda revolutionsemblem. Kring plattformen rådde ett myllrande, feberaktigt liv. In i det sista konfererades det och utväxlades informationer. I ett fönster syntes Lenins karaktäristiska huvud. Han var naturligtvis medelpunkten för intresset. Strax före tågets avgång höll en armenier ett entusiastiskt tal för Lenin, internationalismens omutlige talesman.

Så ljöd Internationalen från allas av rörelse darrande läppar. Från de fullpackade vagnsfönstren fladdrade små röda fanor. Sorlet och sången var som en återklang av det stora revolutionsbruset i öster. Vid det första rycket i tåget utbringades av svenskarna ett leve för revolutionen, hänfört besvarat av ryssarna. Under obeskrivligt jubel och otaliga ’do svidanja’ rullade tåget bort med de män som snart skall ta del i ledningen av det fria Rysslands öden.”

Alla svenska socialister var dock inte så hänförda av Lenin och hans kamrater. En svensk friherre och ledande socialdemokrat, Erik Kule Palmstierna, såg sin chans att avstyra den ryska revolutionen och låta kriget fortsätta.

Palmstierna, som senare var utrikesminister i Brantings första regering, skryter i sina memoarer om att han ringt upp Branting och sagt ”Du känner ju Kerenskij [den ryske regeringschefen]. Säg honom, att Lenin kommer med nästa tåg och måste nedskjutas eller inspärras när han passerar gränsen.”

Branting hade fnissat åt Palmstierna och vad han uppfattat som ett dåligt skämt och lagt på luren, skrattande för full hals. För Palmstierna var det dock inget skämt, han menade blodigt allvar, Lenin skulle mördas.

Historien tog inte den vändningen, ryssarna for över Torne älv, ut ur det provinsiella Sverige och in i världshistoriens centrum.

Magnus Hedman