Efter att ha misslyckats med att kuva det iranska folket med militär makt vänder sig USA-imperialismen återigen till att skärpa sanktionsregimen mot Iran. Med den pompösa beteckningen ”ekonomisk Dagen D” avser USA nu att genomföra ”en aldrig tidigare skådad, regeringsövergripande ekonomisk kampanj mot Islamiska republiken Iran och dess möjliggörare”.
Denna upptrappning av belägringskrigföringen mot Iran kommer bara att utöka USA:s långa lista över internationella brott. Det är ett tecken på desperation hos den amerikanska regeringen, som misslyckats i sina försök att störta den iranska regeringen efter revolutionen 1979.
Såväl tolvdagarskriget 2025 som det anfallskrig som inleddes i februari i år har lämnat den amerikansk-israeliska alliansen segerlösa. USA tvingades acceptera samförståndsavtalet i juni men började omedelbart bryta mot avtalet.
Trots upprepade amerikansk-israeliska överträdelser och aggressioner har kriget lett till evakueringen och förstörelsen av USA:s militärbaser i regionen, blockaderna av Hormuz- och Bab el-Mandeb-sundet samt sammanslutningen av det iranska folket – inklusive kritiker mot regeringen – i konfrontation mot imperialismen.
Kriget har kostat USA och dess allierade hundratals miljarder dollar och fortsätter att strypa den globala ekonomin. I sin desperata jakt på en seger har USA nu vänt sig till en av de främsta vapnen i den imperialistiska arsenalen: sanktioner.
Sanktionerna, även kallade unilaterala tvångsåtgärder, som har införts av USA och EU har i årtionden ödelagt det globala syd, skördat tiotals miljoner människoliv och brutit mot internationell rätt. Denna senaste omgång sanktioner mot Iran är ett sätt att förlänga ett redan förlorat krig.
Dessutom kommer dessa sanktioner att få förödande konsekvenser för dem som imperiet ständigt fäller krokodiltårar över: det iranska folket. Orsaken till denna barbari är uppenbar. Iran har vägrat att överge Palestina och förblir en nagel i ögat på sionismen och den USA-ledda imperialismen i Västasien.
Iran attackeras för att stoppa landets stöd till det antiimperialistiska motståndet i regionen och för att beröva dem kontrollen över sina egna resurser. Det borde vid det här laget vara uppenbart för alla. Ändå finns det många, i synnerhet i västvärlden, som väljer att blunda för denna verklighet.
Samma dag som USA tillkännagav sina ”D-dagen sanktioner” mot Iran publicerade The Guardian ett öppet brev som påstod sig uttrycka solidaritet med iranska politiska fångar. Brevet, som undertecknats av bland andra Angela Davis och Judith Butler, möttes omedelbart av kritik för att dra en falsk parallell mellan den iranska regeringen och USA-imperialismen.
Två saker bör uppmärksammas gällande brevet: för det första, beskrivningen av Irans antiimperialism som ”ihålig”, och, för det andra, tidpunkten då brevet publicerades. Iran är det land i regionen som mest hängivet stöder den palestinska befrielsekampen.
Dessutom har landet spelat en central roll i motståndsaxeln – en allians av antiimperialistiska krafter i Palestina, Libanon, Irak, Syrien och Jemen – som utsatts för ständiga angrepp från USA och Israel. Inget av detta kan beskrivas som ihålig antiimperialism.
Viktigast av allt är dock att brevet kommer vid en tidpunkt då Iran skaffat sig ett strategiskt övertag gentemot sina imperialistiska angripare, främst genom att säkra kontrollen över Hormuzsundet. Denna dramatiska vändning i imperialismens långvariga krig i Västasien kan knappast beskrivas som ”ihåligt”.
Det enda ihåliga i sammanhanget är brevet i The Guardian och det imperialistiska propagandakrig som det är en del av.
Ett annat liknande upprop, som undertecknades av bland andra Angela Davis och Robin D. G. Kelley, hade cirkulerat i månader innan det öppna brevet publicerades. Uppropet fördömer uttryckligen Irans antiimperialistiska roll i Västasien.
Uppropet hävdar att Irans ”antiväst-retorik, slagord om att utplåna Israel, regionala äventyrspolitik och stöd till proxy-styrkor” saknar ”koppling till det iranska folkets nationella intressen” och har ”bilvit en av de främsta källorna till instabilitet i regionen”.
Iran har inte inlett något anfallskrig mot ett annat land. Tvärtom är det Iran som utsatts för flera anfallskrig. Ändå framställs landet som en huvudsaklig källa till instabilitet.
Uppropet blottlägger vad som idag utgör den främsta irritationskällan över Iran i västvärlden, nämligen landets vilja och förmåga att bekämpa sionismen och imperialismen i Västasien. Det är vår plikt att organisera oss mot denna nya sanktionsregim.
Vi ska inte ignorera, bagatellisera eller motarbeta kampen mot den senaste aggressionen mot Iran, så som många så kallade vänsteranhängare i Väst gör idag. Vi bör helhjärtat stödja Irans kamp mot imperialismen, i synnerhet nu när landet har vunnit betydande strategiska segrar.
Vi kan inte förbehålla vårt stöd till Iran tills landet blivit ännu ett av imperialismens många offer. Vi måste stödja Iran även nu, när landet utgör en formidabel motståndare till imperialismen.
Carl Eriksson
Student på Ämneslärarprogrammet, Stockholms universitet, medlem i Antiimperialistisk Aktion
Mohammad Haydar
Magister i Praktisk Filosofi från Stockholms universitet, medlem i Antiimperialistisk Aktion
Andreas Andersson
Kandidatstudent i Filosofi och Lingvistik, Stockholms universitet, medlem i Antiimperialistisk Aktion
Tesfaye Woubshet Ayele
Doktorand i Engelsk Litteratur, Stockholms universitet, medlem i Antiimperialistisk Aktion
