USA och Iran har kommit överens om ett samförståndsavtal som syftar till ett slut på de militära konflikterna. Det återstår att se vad som händer framöver. Mycket är osäkert, inte minst kopplat till Israels agerande. De amerikanska och israeliska angreppen har med varierande intensitet pågått sedan slutet av februari. Kriget är ett av många uttryck för ökad desperation och alltmer påtagliga aggressiva impulser hos en försvagad ”stormakt”.
Men låt oss stanna upp en stund och fråga oss vad som kännetecknar den amerikanska militarismen. Hur stora resurser läggs egentligen på militärmakten? Frågan lyfts i en alldeles nyutgiven rapport som visar att de uppgifter som bland annat det svenska fredsinstitutet Sipri återger kraftigt underskattar omfattningen på den amerikanska militarismen.
USA har under hela perioden efter andra världskriget varit ett extremt militariserat samhälle. Redan på 1950-talet pekade marxistiskt influerade forskare som Robert Heilbroner och Michal Kalecki på militärutgifternas centrala betydelse för den amerikanska ekonomin. Paul Baran och Paul Sweezy skrev i sitt klassiska arbete Monopolkapitalet från 1966 att militarismen fyllde viktiga förebyggande funktioner för den amerikanska kapitalismen.
Via ökade rustningar och återkommande krig absorberades det överskott som annars kunde bidra till minskade vinster och krympta investeringsmöjligheter. Samtidigt blockerades socialt nyttiga offentliga investeringar som hade kunnat stärka arbetarklassen och i förlängningen utmana de ekonomiska makthavarnas inflytande på enskilda arbetsplatser, på arbetsmarknaden i stort och i politiken.
I den senaste amerikanska budgeten för 2027 ökar anslagen till krigsmakten från 900 miljarder till 1.500 miljarder dollar. Som jämförelse kan nämnas att hela den svenska bruttonationalprodukten uppgick till strax under 670 miljarder dollar år 2025. Det är en historiskt kraftig ökning av de militära anslagen. I praktiken betyder det att närmare 70 procent av anslagen i den federala budgeten går till militären.
Men är dessa uppgifter rättvisande? I en rapport som presenterades av organisationen Project on Government Oversight i dagarna av David Vine, John Bellamy Foster och Gisela Cernadas (The True Total U.S. Military Budget) framkommer att de amerikanska skattebetalarnas kostnader för militären är betydligt högre än vad som syns i budgeten.
Tar man hänsyn till olika sociala ersättningar till nuvarande och tidigare militärer, kostnader för kärnvapen (som sorterar under ett civilt departement), militärrelaterade rymdforskningsutgifter och ränteutgifter på statsskulden som är direkt relaterade till finansieringen av krig uppgick kostnaderna 2025 till mellan 1.700 miljarder och 2.300 miljarder dollar (den sistnämnda uppgiften täcker också räntekostnaderna på statsskulden).
Sipri anger att USA 2025 stod för 33 procent av världens samlade militärutgifter. Utgår vi från att Sipris beräkningar stämmer för andra länder skulle uppräkningen av USA:s utgifter innebära att USA i själva verket stod för 47 procent av de samlade utgifterna 2025 (när vi inte tar hänsyn till ränteutgifter på statsskulden, vilket SIPRI inte gör). Ryssland och Kina stod för drygt fem respektive drygt tio procent av de globala militärutgifterna.
Författarna till rapporten konstaterar att den amerikanska allmänheten undanhållits information om de verkliga kostnaderna för militarismen. Men verkligheten gör sig påmind i flera avseenden. Inte minst relaterat till den växande ojämlikheten och nedskärningarna inom den redan begränsade välfärdspolitiken.
I juli förra året antogs Donald Trumps ”Big and Beautiful Bill” av kongressen. Den innehöll flera olika delar, bland annat skattesänkningar för de allra rikaste på cirka 4.500 miljarder dollar de kommande åren. Men den innehöll också kraftiga nedskärningar av det sociala skyddet, som Medicaid (sjukförsäkringssystemet för låginkomsttagare) och Supplemental Nutrition Assistance Program (SNAP) som syftar till att motverka hunger bland de allra fattigaste.
Nyligen beslutade också kongressen att göra stora nedskärningar i ett annat riktat stödprogram: Special Supplemental Nutrition Program for Women, Infants, and Children (WIC). Miljontals fattiga och hungrande drabbas. Donald Trump gör ingen hemlighet av syftet. Den federala regeringen ska inte befatta sig med välfärdsfrågor. Utgifterna för det militära har högsta prioritet.
Trump har rätt i att militarismen slukar alltmer resurser. Men det illustrerar också att militarismen inte bara är kopplad till USA:s krigföring. Den utgör ett helt avgörande inslag i ett alltmer utpräglat klasskrig på hemmaplan. Samma mönster kommer sannolikt att upprepas i EU:s medlemsländer. Det talar i sin tur för att kampen mot militarismen bör ta sikte på både fred och socialism.
Jonas Olofsson
Malmö
