”Det lyser en framtid”. Det är namnet på ett arbetarspel av diktaren Stig Sjödin. Prologen till spelet lästes upp på IF Metalls kongress 1961.
Det var under en tid då fackföreningsrörelsen fortfarande hade en idé om vad man ville uppnå, en dröm om ett bättre samhälle. Då fanns fortfarande kraven om ekonomisk demokrati och produktionens socialisering som en del av målsättningen.
Denna dröm om ett bättre samhälle verkar idag vara död. Den svenska fackföreningsrörelsen befinner sig i en identitetskris.
Utvecklingen beskrivs i boken LO och arbetarrörelsens kris av LO-utredaren Örjan Nyström. Vid storkonflikten 1980 fanns stridsviljan i LO-facken kvar, samtidigt som socialdemokratin allt mer började röra sig högerut. En högervandring som fortsatte genom kanslihushögerns kupp 1985.
Under 1990-talet pågick det som kallades rosornas krig mellan socialdemokratin och fackföreningsrörelsen. Här någonstans verkar LO ha tappat bort sig själva.
På kongressen 1996 lanserade man konceptet “back-to-basic” och det vi idag känner till som “det fackliga löftet”. Samtidigt sopades alla idéer om ett annat samhälle, ett samhälle bortom kapitalismen, bort.
Året efter skrev ett litet gäng inom LO under ett fredsavtal med arbetsköparna. Fredsavtalet döptes till industriavtalet, efter den bransch parterna ingick i, och gäller hela arbetsmarknaden.
Industriavtalet har varit en succé – för svenska kapitalister. Även om avtalet också levererat reallöneökningar under tidigt 2000-tal så minskade fackföreningsrörelsens möjligheter att vidta den enda stridsåtgärd de har: strejkvapnet.
Svenska storföretag skördar idag enorma vinster. LO kräver ingen kompensation för inflationen, vilket nu istället resulterat i reallönesänkningar.
Industriavtalet har befäst borgerliga idéer. Strejker är samhällsfarliga. Alltför höga löner hindrar produktivitetsutvecklingen och slår ut företag. Det som är bra för företagen är bra för arbetarklassen.
LO har idag accepterat att kapitalismen inte kan förändras genom reformer. Alla drömmar är döda.
Men det finns de som vill ta kampen, även inom 6F-facken. I veckan ska Byggnads välja en ny förbundsledning och på kongressen ta ställning till valberedningens förslag att peta Kim Söderström som förbundsordförande. Söderström har hamnat i onåd hos delar av Byggnadsledningen efter att han försvarat den petade förbundssekreteraren Jakob Wagner.
Den fackliga byråkratin, som vill att facket mest ska vara ett försäkringsbolag, utmanas av de som vill flytta ner demokratin till medlemmarna och satsa på bildning, bäst exemplifierat med kursen “Vägen framåt” som genomförts inom Byggnads.
Här finns en grogrund för en kämpande fackföreningsrörelse. Det är knappast några revolutionära idéer. Det är snarare en traditionellt socialdemokratiska och reformistisk linje. Men en reformistisk fackföreningsrörelse med drömmar och idéer är bättre än en död, korrupt och besegrad rörelse.
Mitt eget fackförbund, IF Metall, genomför just nu en nederlagsstrejk mot världens rikaste man – just för att de inte lyckats sätta hårt mot hårt och engagera medlemmarna. Byggnads medlemmar har nu chansen att välja en annan väg framåt och återfå hoppet om en lysande framtid.
Andreas Köhler
Industriarbetare och medlem i IF Metall
