Kidnappning visar Libyens förfall
Två år efter Natos bombkrig och avrättningen av Muammar Gaddafi befinner sig Libyen i totalt kaos. Libyen är numera ett land där till och med premiärministern plötsligt kan kidnappas av regeringslojala styrkor.
”Sällan har en statsmakts fiasko och vidhängande förnedring visats så öppet som denna morgon genom premiärminister Ali Zeidans kortvariga kidnappning från sitt hotell av en milisstyrka som är allierad med regeringen och dessutom utan att ett enda skott avlossades.”
Det skriver brittiska Independents Mellanösternkorrespondent Patrick Cockburn den 10 oktober och han fortsätter:
”Trots det snabba frisläppandet så är budskapet klart: Libyen imploderar två år efter att förre ledaren Muammar Gaddafi släpades ut ur en tunnel under en väg för att summariskt skjutas.”
Den omedelbara bakgrunden till kidnappningen av premiärministern Zeidan var tillfångatagandet av al-Qaidaledaren Nazih Abdul-Hamed al Ruqai, känd som Abu Anas al-Libi. Han anklagas av amerikanerna för att ligga bakom 1998 års attacker mot de amerikanska ambassaderna i Kenya och Tanzania som dödade 224 personer.
Enligt uppgifter var det en amerikansk specialstyrka som tillfångatog al-Qaidaledaren. I början av veckan fördes han enligt Reuters till USA för att åtalas för ambassadattackerna.
Men det finns olika versioner om al-Libys tillfångatagande. En version säger att han greps av amerikanska specialstyrkor efter morgonbönen vid vägen till huvudstaden Tripolis flygplats. En annan version säger att han togs av en libysk styrka som överlämnade honom till amerikanarna för att komma över belöningen på fem miljoner dollar.
al-Libys son förnekar att hans far var inblandad i attentaten 1998 och vill att rättegången skall hållas i Libyen.
Den styrka som kidnappade den nuvarande premiärministern Zeidan för att sedan släppa honom samma dag anklagade honom för att ha gett USA uppgifter var al-Qaidaledaren Abu Anas al-Libybefann sig.
Tillfångatagandet vållade en politisk kris för den bräckliga centralregeringen och man tvingades kräva en förklaring av amerikanska regeringen.
Abdul Bassit Haroun, ledaren för en islamiststyrka som arbetar för regeringen, kommenterade tillfångatagandet av al-Liby:
”Det är mycket dåligt att inga statliga organ hade blekaste aning om denna process […] Det innebär att den libyska staten inte existerar.”
Independents korrespondent Patrick Cockburn kommenterar å sin sida i ovan nämnda artikel det yrvakna uppvaknandet i de internationella medierna kring kidnappningen och konstaterar:
”Den libyska revolutionen 2011 var något av en bluff, inte i betydelsen att Gaddafi var populär, men genom den massmediala bilden att han störtats av en väpnad opposition bestående av libyer, och att Nato endast spelade en undanskymd roll. I verkligheten var det den militära styrkan och kraften, från USA, Storbritannien och Frankrike som störtade och dödade Gaddafi. Utan Natos taktiska flygstöd i form av attackplan och raketer skulle […] miliserna inte kunnat hålla stånd i mer än ett par veckor. Miliserna som nu försöker styra landet var i militära termer en rent hoprafsad styrka. ”
De utländska medierna gav bilden av en genuin folklig revolution som var redo att ta makten. Men Natos störtande av Gaddafi och hans regering skapade ett maktvakuum som övriga världen valde att blunda för, med dödandet av den amerikanske ambassadören förra hösten som enda undantag, skriver Patrick Cockburn.