Ett klipp från debattkanalen Dialogiskt dök upp i mitt flöde på sociala medier. Det var en ”debatt” mellan högerextremisten Nick Alinia och den tidigare medlemmen i hiphopgruppen Kartellen Leo ”Kinesen” Carmona.
Tyvärr kunde jag inte låta bli att titta.
Ämnet var lite oklart: Huruvida demonstrationer mot krig är ett hot mot samhället – som om det ens är en fråga att diskutera. Men det hela liknade mest ett avsnitt av den gamla amerikanska 90-talsshowen Jerry Springer.
I ett av klippen, som fått över en miljon visningar, syns Carmona lyfta ett litet bord och hota med att kasta det på Alinia, som i sin tur hånar Carmona.
I själva ”debatten” försvarade Carmona Palestinademonstrationerna och kallade Alinia för sionist. Alinia, å sin sida, tyckte att Palestinademonstranter inte borde få vara i Sverige eftersom de ”förstör gatubilden”.
Nick Alinia tillhör gruppen högerextrema ”journalister” som gör pengar på att ”granska”, förfölja och provocera bland annat Palestinaaktivister eller vänsterpersoner. Tack vare en lång trollsvans av SD-följare får deras videoklipp ofta hundratusentals visningar, vilket ger reklamintäkter eller swish-pengar.
Det är den lägsta formen av journalistik. Istället för att granska makten, avslöja korruption eller väcka opinion, lever dessa på högertrolls primitiva reaktioner på nätet – på hat och rasism.
Själva poängen för sådana som Alinia är att skapa ”content”. Bäst blir det om de personer han förföljer på olika sätt blir utåtagerande. Han försöker därför gång på gång provocera fram reaktioner.
Man kan säga att Nick Alinia är som mellanstadiemobbaren som hävdar att ”luften är fri”, viftandes framför ansiktet på sina offer.
Ett exempel: I ett klipp från en 8 mars-demonstration, som bland annat Kommunistiska Partiet och RKU är med och anordnar, försöker han håna vakterna – som dock ignorerar honom. I kommentarerna flödar hatet och föraktet mot demonstranterna.
Inte alla i högern gillar Alinias mobbingmetoder. På Twitter har Alinia bråkat med högerprofilen Chang Frick, som bland annat kallat honom ”handväskan” för sin längd och sin relation med den 25 år äldre SD-riksdagskvinnan Jessica Stegrud. I efterföljande ”debatter” – nästan lika oseriösa som den i Dialogiskt – har Frick uttryckt att Alinia är otrevlig, dryg och förstör för den övriga högern.
Till och med hästhandlarhögern i form av Chang Frick, som i jämförelse framstår som en seriös journalist, tycker alltså att Nick Alinia är en dryg mobbare.
Det är därför inte så konstigt at Leo Carmona, som väl inte direkt är känd för sitt tillbakahållna och nyanserade sätt, tappade det.
Men Carmona gick rakt i fällan. Han skapade ”bra content”, inte bara åt Victor de Almeida och hans program Dialogiskt, utan också åt Nick Alinia. Hundratusentals klick och fler följare. Carmona framstår som labil medan Nick Alinia framstår som sansad.
När högeraktivister försöker göra ”content” av provokationer och tjänar pengar på hat och rasism ska vi andra inte låta oss provoceras. Hur mycket man än tycker att en mellanstadiemobbare egentligen förtjänar stryk.
August Eliasson
chefredaktör Proletären
