Frågor och svar om skärpt Ukrainakris

• Hur ska man karaktärisera upproren i östra och södra Ukraina?
I grunden finns ett folkligt missnöje hos den i huvudsak rysktalande befolkningen i dessa delar av landet. Missnöjet fanns långt innan Viktor Janukovitj störtades 22 februari men har eskalerat efter statskuppen. I öster och söder finns starka kulturella band till Ryssland, vilka den nya ryskfientliga kuppregeringen anses vara ett hot mot.

Detta är också den mest industrialiserade delen av Ukraina, vars ekonomiska utbyte i huvudsak sker med Ryssland. Bryts banden österut hotas både jobb och trygghet, och det i en situation där många invånare redan är drabbade av arbetslöshet och fattigdom.

Till detta kommer den uppgörelse som premiärminister Arsenij Jatsenjuk nyligen slöt med IMF. I utbyte mot mångmiljardlån ska de offentliga utgifterna slaktas. Slopade gassubventioner och kraftigt sänkta pensioner är några av de krav som ställts.

När gruvarbetarna i öster nu deltar i myndighetsockupationerna så slåss de för sina klassintressen.

• Hos de protesterande talas mycket om de fascistiska krafternas frammarsch. Vilken roll spelar hotet från extremhögern?
Det spelar en stor roll. Ukraina har en regering med fyra ministrar från Svoboda, ett parti som hyllar nazistiska krigsförbrytare. Det väcker starka känslor hos ett folk som utsatts för nazismens folkmord.

Svoboda har ett folkligt stöd i Ukraina, men det varierar stort. I väster finns tre regioner där partiet i valet 2012 fick över 30 procent. I Kiev var stödet 10 procent. I industribältet Donbass, där det pågående upproret är starkast, fick Svoboda bara drygt en procent av rösterna.

Antifascismen riktar sig inte bara mot Svoboda. Att fascistiska våldsgrupper tillåts angripa kuppmotståndare gör att många människor upplever detta som ett reellt hot.

• Carl Bildt och andra borgerliga röster avvisar talet om våldsamma fascister som rysk propaganda. Är det hotet överdrivet?
Det finns ett rykande aktuellt exempel. Torsdag förra veckan sattes det ukrainska kommunistpartiets nationella högkvarter i Kiev i brand. Detta skedde efter att byggnaden varit ockuperad av fascister ända sedan kuppen 22 februari. Kommunisterna har vänt sig till inrikesministeriet och polisen för att få tillbaka byggnaden utan att något hänt. Förstörelsen är nu omfattande efter branden och efter systematisk vandalisering.

Ett par dagar tidigare tvingades kommunistpartiets ordförande Petro Symonenko bort från talarstolen i parlamentet. En av de Svobodamedlemmar som tog till våld var Igor Mirosjnitjenko, vice ordförande i parlamentets yttrandefrihetskommitté. Han blev ökänd när han för en knapp månad sedan misshandlade chefen för Ukrainas statliga tv tills han skrev på sin avskedsansökan.

I måndagskväll utsattes presidentkandidaten Oleh Tasariov, tidigare ledande i Regionernas parti, för en brutal misshandel. Han angreps i samband med en tv-debatt.

Detta är förutsättningarna för presidentvalet 25 maj. Vilka chans har de kandidater som under månader har motarbetats med våld av grupper lierade med regeringen?

• Vilken roll har Ryssland i det som pågår i östra och södra Ukraina? De styrande i väst skyller unisont allt på Ryssland.
De väljer att säga det som passar deras intressen. Carl Bildt talar till exempel om nödvändigheten att ingripa mot ”laglösa ligister i östra Ukraina”, men han har inte med ett ord fördömt de ligister i Kiev som satte eld på kommunisternas högkvarter.

Angående de folkliga protesterna i öster och söder mot de styrande i Kiev så går detta till delar hand i hand med Rysslands intressen. Att hävda att den ryska regeringen bara är en passiv åskådare vore löjligt. Ryssland är en stormakt i regionen som naturligtvis försöker värna sina intressen. I det läge som uppstått i Ukraina är det tydligt att Ryssland vill tvinga regeringen i Kiev till någon form av kompromiss, till exempel om att Ukraina ska hållas utanför krigsalliansen Nato.

Men att som Bildt påstå att allt är regisserat från Ryssland är att nedvärdera de folkliga stämningarna i öster och söder. Det pågående folkupproret har en egen dynamik som Ryssland knappast har kontroll över.

• Under hela konflikten har Proletären riktat krutet mot USA och EU och deras liberala och fascistiska allierade i Ukraina. Finns det inte anledning att också kritisera Ryssland?
Visst är det så att det snabba ryska införlivandet av Krim är en kränkning av folkrätt och FN-stadga, oavsett att folkmajoriteten på Krim stödjer detta. Gränser kan ändras, men inte genom ett ensidigt införlivande såsom skett med Krim. Agerandet är i linje med vad väst gjorde när Kosovo styckades av från Serbien.

Frågan om Krims status är dock komplicerad, eftersom avskiljandet från Ryssland 1954 skedde i strid med både den dåvarande sovjetiska konstitutionen och den ryska. Hur man ska se på detta i förhållande till folkrätten är en fråga som skulle behöva utredas.

Men vi måste också lyfta fram att USA och EU har brutit mot folkrätten när de blandat sig ett lands inre angelägenheter och understött en statskupp. Denna massiva inblandning har Proletären tidigare redovisat. Västmakterna har agerat utifrån sina militära och ekonomiska intressen. George W Bushs gamla dröm om att krigsalliansen Nato slutligen ska nå Rysslands gräns lever.

Det var efter kuppen 22 februari som Ryssland gick till motattack och gjorde Krim till ryskt territorium. Syftet var att säkra sin militärbas på halvön och sin viktigaste hamn i Svarta havet.

Detta är stormakten Ryssland som försvarar sig mot västs expansion. Att ryssarna inte stillatigande kan acceptera att kraftigt pressas tillbaka av västimperialismen, det inser även en ärkereaktionär som USA:s tidigare utrikesminister Henry Kissinger.

• Ryssland utpekas av västmakterna ut som den mest ondskefulla staten. Men det finns även de som hyllar Putin som en folkhjälte som står upp mot USA. Hur se på Ryssland?
Vi tänker inte sänka oss till nivån att beskriva allt i svart eller vitt. Här finns flera faktorer som tillsammans ger en betydligt mer komplex bild av verkligheten.

Låt oss börja med att säga att Ryssland, såsom världen idag ser ut, spelar en viktig roll som motkraft till västimperialismen. I Syrienkonflikten har Ryssland agerat som en stark röst för fred och förhandlingar mot de krigshetsande västmakterna.

Att det finns länder som står upp mot USA är viktigt. Det skapar utrymme också för små stater att åtminstone lite frigöra sig från de imperialistiska bojorna.

Men vi får aldrig förvilla oss att tro att Ryssland är en progressiv stat, likt Venezuela eller andra vänsterländer i Latinamerika. Duon Putin-Medvedev representerar ryska oligarkintressen, och de driver en prokapitalistisk och arbetarfientlig politik, som också tar sig uttryck i en reaktionär familjesyn.

Kommunister och vänsterkrafter i Ryssland kan stödja delar av utrikespolitiken men de är inte några anhängare av Putin och de klassintressen han representerar.

• Tillbaka till Ukraina. När detta skrivs sägs ”antiterrorinsatsen” mot de upproriska städerna vara igång. Carl Bildt försvarar rätten att använda våld. Finns det någon annan lösning på den uppkomna konflikten?
Att skicka trupper mot missnöjda invånare framstår som vansinne. Det kommer inte att öka stödet för Kievregeringen i denna del av Ukraina. Men regeringen agerar inte på egen hand. Den gångna helgen mötte CIA-chefen John Brennan de ukrainska ledarna i Kiev. Denna fråga lär ha diskuterats då.

Risken är att insättandet av militär uppmuntrar nationalistisk splittring och separatism och i värsta fall driver Ukraina till inbördeskrig och sönderfall likt Jugoslavien. Med USA-EU som uppbackare av den ena sidan och Ryssland av den andra.

Kommunistpartiet, det tidigare styrande Regionens parti och andra sansade röster i Ukraina menar att dialog och förhandlingar kan lösa konflikten, inte militärt våld. Att låta det ukrainska folket få folkomrösta om utökat självstyre för regionerna är en möjlig väg som förespråkas från allt fler håll.