Värmeböljan som svept in över Europa de senaste veckorna är på flera håll den värsta som regionen någonsin uppmätt. Frankrike noterade sin varmaste dag sedan mätningarna började och Storbritannien hade sin varmaste junidag i historien. I dessa extrema temperaturer pressas våra samhällen till bristningsgränsen. Fler än 1.300 europeer tros ha dött på grund av värmen.
För drygt tio år sedan lät meteorologer i en rad länder visa upp prognoser för hur vädret skulle se ut 2050 om ingenting gjordes åt klimatkatastrofen – en framtid med rekordhetta tycktes då ligga en hel generation bort. Prognosen har slagit in nästan ett kvarts sekel i förväg.
Nu diskuterar klimatforskare om själva referenspunkten för att fånga hur snabbt klimatet ändras måste skrivas om. Det är tydligt att de åtgärder och målsättningar som politiker beslutat om ”till 2045” eller ”till 2050” skulle ha behövts för länge sedan.
Värmen dödar inte heller jämlikt. De som dör är främst de gamla, de sjuka och de som bor i lägenheter som förvandlas till ugnar när temperaturen stiger. WHO konstaterar att de flesta av dödsfallen hade kunnat förebyggas. Den som har resurser kan köpa sig bättre bostäder, med effektivare luftkonditionering i svalare områden.
Som med allt annat är klimatkrisen en klassfråga gällande vem som drabbas hårdast och inte minst vem som egentligen står för skulden. Överklassens skuld sker både genom deras konsumtion och deras ägande.
Vi lever i en värld där en handfull personer äger mer än den fattigare halvan av jordens befolkning. Med så stora kapitalkoncentrationer följer en oerhörd makt att styra världen och få sina egna och sin klass intressen tillgodosedda.
Samtidigt som rekordvärmen dragit in över Europa så höll den politiska eliten sommarfest i Visby. Almedalsveckan kretsade officiellt kring tre teman, där ett av dem var klimatet. Men från partiledarna på Almedalscenen hördes inte mycket om vilka åtgärder som krävs för att undvika en klimatkatastrof.
Att högern inte nämner det förvånar ingen, men inte heller Magdalena Andersson och Nooshi Dadgostar tog upp frågan.
Miljöpartiet gjorde det pliktskyldigt, men utan att nämna det som en systemfråga eller ge svar på vilka krafter det är som driver klimatkatastrofen framåt. Politikernas tystnad är ingen tillfällighet. Det räcker inte med politiska mål om att elektrifiera bilflottan, eller investera i riskkapitalisternas gröna stål. Den tekniska utvecklingen kan inte lösa det som i grund och botten är kapitalismens inneboende problem.
Kapitalismen vilar på oändlig tillväxt utan slut. Att frivilligt krympa produktionen genom att låta olja och gas ligga kvar i marken eller att låta profitbegäret underordnas planetens gränser strider mot systemets hela logik. Därför fortsätter det. Medan de svar och åtgärder som borgerligheten och dess politiker erbjuder är noggrant utformade för att aldrig röra det ekonomiska systemet.
De senaste storinvesteringarna för det internationella monopolkapitalet är i artificiell intelligens. AI slukar energi på en nivå som saknar motstycke.
Enligt internationella energirådet IEA kommer världens datacenter mer än att fördubbla sin elförbrukning fram till 2030, till omkring 945 terawattimmar per år. Det är mer än hela Japans energianvändning idag.
Bara i USA planeras och byggs just nu över 3.000 nya datacenter. Vid decenniets slut räknar man med att dessa kommer behöva mer el än tillverkning av stål, cement, aluminium och kemikalier tillsammans.
Också i Sverige står datacenter för motsvarande 8.000 megawatt och köar för att ansluta sig till elnätet – mer än den samlade installerade effekten i landets alla kärnkraftverk.
Fossilgas står redan för drygt en fjärdedel av datacentrens elförsörjning, internationellt. När elen inte räcker till så bygger techbolagen egna gaskraftverk eller återstartar nedlagda kärnreaktorer för att försörja sina serverhallar.
Marknadens försvarare invänder att problemet löser sig självt – se bara på sol- och vindkraftens frammarsch! Det är sant att förnybara energikällor just nu byggs ut i rekordfart. Under 2025 stod de för mer än 17 procent av världens elproduktion. Ändå nådde de globala koldioxidutsläppen från fossila bränslen samma år en ny rekordnivå på drygt 38 miljarder ton.
Under kapitalismen ersätter den gröna energin inte den fossila, den läggs ovanpå. Sol och vind tränger inte undan kol och olja. De matar bara en aldrig mättad hunger efter mer energi och mer tillväxt. Därför fortsätter förbrukningen av kol, olja och gas att stiga år efter år.
Samtidigt som monopolkapitalet är villiga att fortsätta investera i nya fossilprojekt. Så länge drivkraften är profit och tillväxt utan slut blir mer förnybart aldrig mindre fossilt, bara mer av allt.
Det är denna verklighet partiledarna i Visby inte vill se, än mindre tala om. För att en ärlig klimatpolitik skulle kräva att man utmanar själva systemet och det är ingen av dem beredd att göra.
Bara genom att göra slut på kapitalismen och bygga en planerad ekonomi utifrån människors behov går det att ställa om i den takt som nu krävs. Marknaden kan helt enkelt inte rädda klimatet. Det kan bara ett samhälle där människorna, inte kapitalet, avgör vad som ska produceras och varför. Ett sådant samhälle kallar vi socialism.
