Dotter till revolutionen – Proletären träffar Aleida Guevara

Aleida Guevara har valt samma bana som hennes pappa en gång gjorde som ung i Buenos Aires. Innan Ernesto Guevara träffade Fidel Castro och tillsammans med honom och ett dussintal andra revolutionärer inledde ett gerillakrig på Kuba mot diktatorn Fulgencio Batista. Upproret blev till revolution och tack vare Che och Fidel fick Aleida Guevara växa upp i ett land där det inte längre bara var de rika som kunde studera och bli läkare.

Aleida Guevara är i Göteborg för att tala om den kubanska revolutionens landvinningar och om nödvändigheten av att USA:s ekonomiska blockad mot Kuba bryts. Proletären träffar henne för en pratstund på hennes hotell, innan vi promenerar genom ett vinterkallt Haga till Marx-Engelshuset där hon ska tala.

Långt från den allmänna bilden av att den redan hävts, i samband med Obamas förändrade Kubapolitik och hans besök i Havanna i mars i år, är USA:s blockad mot Kuba i allt väsentligt kvar.

Fartyg som anländer Kuba är förbjudna att lägga till i USA:s hamnar de följande sex månaderna och företag som handlar med Kuba får inte sälja sina produkter på USA:s marknad. Viktiga medicinska produkter saknas på Kuba eftersom de helt eller delvis tillverkas i USA och därför inte får säljas till Kuba.

Blockaden är ständigt närvarande när Aleida Guevara börjar med att svara på frågan om den aktuella ekonomiska situationen på Kuba.

– Vi är fortfarande ett land som är satt under ekonomisk blockad av USA, därför är situationen fortsatt svår. Men vi arbetar hårt för att förbättra den kubanska ekonomin inifrån. Vi försöker utöka kooperativen, inte bara i jordbruket utan även i tjänstesektorn.

Aleida Guevara berättar att de reformer som initierats de senaste åren börjat märkas i vardagslivet.

– Stimulansen till jordbruket och de höjda lönerna till jordbruksarbetarna har gett resultat. Vi har numera grönsaker året runt, även om de fortfarande i vissa fall är mycket dyra. Den senaste cyklonen förstörde mycket, men fram till nyligen var priserna överkomliga även om de måste sänkas ytterligare.

– För att kunna göra det behöver vi producera mer. Vi försöker stimulera jordbruket för att produkterna ska bli billigare för hela befolkningen.

På Kuba finns sedan 1994 två valutor. Den kubanska peson och den konvertibla, som motsvarar en dollar. De dubbla valutorna är ett bekymmer som bidrar till orimliga löneskillnader mellan de som hanterar konvertibla pesos och de som får lön av staten i kubanska pesos.

– Problemet finns framför allt inom turistnäringen. De som jobbar på ett hotell eller i en bar tjänar bara på dricksen mycket mer än vad vi läkare gör, trots att staten dubblat lönerna för oss nyligen och gett oss en del andra incitament också. Alla läkare i landet har till exempel fått köpa en bärbar dator billigt. Staten försöker alltså jämna ut de här skillnaderna men det behövs fortfarande mycket mer ekonomisk utveckling.

Den konvertibla peson, som infördes under den så kallade specialperioden, då extremt svåra förhållanden rådde på Kuba, ska fasas ut och de båda valutorna ska bli till en. Men det är en komplicerad process. Aleida Guevara tror att det kommer att ta minst fyra, fem år till, men säger att enligt Kubas ekonomer kan det ske inom två år.

– De är mer optimistiska än jag, säger Aleida Guevara med det smittsamma skratt hon ständigt har nära till. Men de bör ju veta.

Besvärligheterna i ekonomin bleknar i ljuset av de fantastiska resultat revolutionen uppnått med gratis utbildning och sjukvård. I bostadsbristens kapitalistiska Sverige kan det också vara svårt att ens föreställa sig att lägga så lite som en femtiondel av lönen på boendet.

• Hur mycket tjänar du som läkare på Kuba idag?
– En specialist av första graden som jag, med bara ett specialistområde, tjänar strax över 1400 pesos. Det blir ungefär 50 dollar i månaden. Men det går inte att jämföra med lönerna här. Jag betalar ingen skatt för vård och utbildning som är helt gratis på Kuba.

• Betalar du någon hyra?
– Nej, jag har betalt av mitt hus. Men det statliga boendet på Kuba kostar väldigt lite. Jag betalade till exempel 30 pesos i månaden, vilket är lite mer än en dollar. Därför går det inte att jämföra lönerna på Kuba med andra länder. Det är väldigt svårt att få någon här att förstå att jag betalade en dollar i månaden för mitt hus.

Sedan fem år tillbaka är det lagligt att köpa och sälja bostäder på Kuba. Aleida Guevara förklarar att man enligt lag får sälja sitt hus, men inte marken det står på, och att huset bara får säljas till en kubansk medborgare. Hon håller ändå med om att lagändringen öppnade upp för spekulation.

– Helt säkert. Därför är priserna på de privata husen fortfarande mycket höga, spekulation kom in i bilden. Men naturligtvis finns det regler och man får inte äga fler än två bostäder.

Aleida Guevara svarar öppenhjärtigt på frågor om problem i den kubanska ekonomin och de nya utmaningar som de ekonomiska reformerna för med sig. Samtidigt är hon noga med att framhålla hur de nödvändiga förändringarna i ekonomin står under folklig kontroll och att kubanerna ställer tydliga villkor för investeringar i landet.

– Utländskt kapital investeras på Kuba men alltid med villkoret att den kubanska marken inte är till salu, den är enbart det kubanska folkets egendom. Och investeringarna som accepteras måste vara till förmån för folket, annars accepteras de inte. Men blockaden slår mycket hårt mot oss. USA fortsätter att pressa företag att inte handla med Kuba och det är ett stort problem.

Det är omöjligt att förutspå vad USA:s nyvalde president kommer att betyda för relationerna mellan de båda länderna, menar Aleida Guevara som använder en yrkesterm för att beskriva honom.

– Trump är en mycket svår­diagnosticerad typ. Jag har ingen aning om vad hans tillträde kommer att innebära. Om han låter sin instinkt som affärsman leda honom vore det logiska att blockaden försvann, för den skadar även jordbrukarna i USA. Historiskt sett har vi varit den närmaste marknaden för dem och stor konsument av spannmål, bönor, ris och grönsaker som odlas i södra USA. Så ur den aspekten skadas också USA:s ekonomi av blockaden.

– Å andra sidan saknar Trump politisk erfarenhet och är mottaglig för manipulation av personer som han bjudit in till regeringen och som är väldigt reaktionära i förhållande till Kuba. Lyssnar han till dem är det möjligt att han drar tillbaka allt vi vunnit fram till idag. Vilket är mycket lite, men alltid är det något. Att ambassaderna öppnades var ett steg framåt.

Aleida Guevara ser ingen fara i återupptagna diplomatiska relationer med USA.

– Inte alls. Vi har relationer med Europa, vad skulle vara skillnaden? Att USA är lite mer aggressivt?

– Europa har varit kolonisatör, erövrare, exploatör och fortsätter att stjäla från Latinamerika. Vilken är skillnaden? Det finns ingen. Bara att USA ligger där och Europa här.

Det senaste året har högern tagit makten i Argentina och Brasilien. Maurico Macri vann valet i Argentina och i Brasilien avsattes president Dilma Rousseff i en parlamentarisk statskupp iscensatt av några av de mest korrupta och kriminella av Brasiliens politiker. Samtidigt är Venezuela hårt ansatt av reaktionära krafter både innanför och utanför landets gränser.

• Hur ser du på utvecklingen i Latinamerika den senaste tiden, med en politisk tillbakagång på flera håll.
– De två länder där det varit en verklig tillbakagång har aldrig varit socialistiska eller deklarerat att de gick mot socialismen. Néstor och Cristina Kirchner i Argentina har aldrig varit socialister. De är argentinska nationalister, peronister. Arbetarpartiet [PT] i Brasilien med Dilma och Lula är inte heller ett socialistiskt parti. I PT hittar du folk som är center-vänster och folk som är höger. PT är en smältdegel av många saker och har aldrig varit socialistiskt, även om det naturligtvis arbetat för välfärd åt folket.

Aleida Guevara menar att de länder som verkligen gjort skillnad för den revolutionära rörelsen i Latinamerika är de som gått in i ALBA (Bolivarianska alliansen för Latinamerikas folk) tillsammans med Kuba: Nicaragua, Ecuador, Venezuela och Bolivia.

– Tyvärr har ingen av de två latinamerikanska giganterna gått med i ALBA även om vi önskat att de gjorde det. Med Brasilien och Argentina hade rörelsen stått mycket säkrare.

– Så för oss, ur politisk synvinkel, är det inte en så stor tillbakagång. Däremot är det tveklöst ett stort bakslag för folket i Brasilien och Argentina. Men den avancerade rörelsen i Latinamerika, ALBA, fortsätter vägen framåt.

Även i Venezuela hotar dock högerkrafter. Aleida Guevara säger att reaktionen i Venezuela går att härleda till hur venezolanerna i och med den bolivarianska revolutionen för första gången blev ägare till det de producerar när regeringen nationaliserade oljeindustrin.

– Pengarna från oljan går inte längre till två eller tre familjers bankkonton utan till att förbättra situationen för folket. Och det har påverkat USA ekonomiskt. Gatorna i Washington är asfalterade med venezolansk olja som USA köpte för mellan fem och sju dollar fatet. Nu måste de betala det rådande priset på världsmarknaden.

Aleida Guevara säger att det var uppenbart att USA inte skulle förhålla sig passivt till utvecklingen i Venezuela när de plötsligt fick betala marknadspriser för oljan.

– USA sprider desinformation och spelar en stor roll i den interna destabiliseringen av landet. President Maduro och hans regering arbetar väldigt hårt men situationen är verkligt oroande. USA har den ekonomiska makten att påverka. Bilder som påstås visa hur demonstrationer slås ner i Venezuela men som i själva verket är från Chile lurar och förvirrar människor.

Aleida Guevara pekar på likheter och svårigheter för de sociala processerna i Venezuela och Bolivia.

– Det är svårt, för i båda länderna är de revolutionära processerna väldigt unga. För att ett folk ska ha friheten att bestämma vad det vill måste det ha bildning. Man skaffar sig inte den kulturella nivån genom några få år av revolution. Fortfarande idag, efter 57 år av socialistisk revolution på Kuba, måste vi arbeta för att höja vårt folks kulturella nivå. Den kan aldrig bli tillräckligt hög.

– Tänk dig då en process som haft mycket mindre tid på sig och där folket är under mycket högre press utifrån. Det är väldigt svårt att folket ska hinna nå den nödvändiga politiska nivån. Vilket har inneburit en stor påfrestning för Kuba, för ett sätt att hjälpa folken är att se till att de verkligen kan känna förändringarna, kan ta på dem.

Aleida Guevara menar att det inte räcker att tala om sociala förändringar, de måste bli av i verkligheten.

– Om du bara pratar och pratar om förändringar men folket inte kan ta på dem märker de dem inte. Därför har vi tusentals läkare som arbetar gratis hos våra broderfolk inom ALBA och gör fantastiska saker, som till exempel Operación milagro som helt gratis hjälper personer med ögonsjukdomar.

Projektet Operación milagro, som finns i ett trettiotal länder i Latinamerika, Afrika och Asien, är bara en del av Kubas hälsoarbete i världen. Kuba är världsunikt vad gäller hjälp vid internationella katastrofer och har gjort ovärderliga insatser bland annat på det orkanhärjade Haiti och i det eboladrabbade Västafrika.

– Vart vände sig Världshälsoorganisationen WHO för hjälp när ebolaepidemin bröt ut i Afrika? Inte var det till USA, inte till de rika länderna i Europa. De vände sig till Kuba, och i första hand var det våra läkare som åkte dit.

Aleida Guevara berättar stolt att det finns närmare 12000 kubanska läkare i Brasilien, 11000 i Venezuela och runt 2000 i Bolivia.

– Vi är ett folk som försöker hjälpa till och det medför extraordinära uppoffringar. Inte minst för barnen som är kvar på Kuba samtidigt som deras mamma eller pappa är på läkarmission i ett annat land.

Aleida Guevara säger att de stora mänskliga uppoffringarna är nödvändiga för att folket i länder som Bolivia och Venezuela ska märka av förändringarna. Hon menar att Kuba får anstränga sig extra för att de andra latinamerikanska länderna på sikt ska kunna resa sig till samma imponerande nivå av välfärd.

– Om folken inte märker förändringarna kan de inte försvara dem. Men om de känner av dem så är folken inte dumma. De märker att det här systemet ger oss värdighet och människovärde, och försvarar det.

Sociala framsteg imponerar däremot inte på den klass som har pengar att betala för sig med. Aleida Guevara ger ett skrämmande exempel på de starka reaktionära stämningar som finns i Venezuela. Hon berättar om ett gratissjukhus i Carácas som motståndare till regeringen omringade med skräp att sätta fyr på.

– Samma typer som pratar om mänskliga rättigheter och frihet och allt möjligt kom för att sätta eld på sjukhuset med den kubanska personalen därinne! Tack vare grannarna blev ingen skadad, men på den nivån är de som den bolivarianska staten försöker ha en dialog med.

• På tal om mänskliga rättigheter och demokrati. Vad säger du till de som påstår att Kuba är en diktatur?
– Det bästa svaret på den frågan har jag fått från en ung chilenare på en konferens i Frankrike. Han sa: “Ursäkta mig, men jag kommer från en diktatur. Jag vet vad en diktatur är och jag har då aldrig sett en diktator som bryr sig om sitt folks hälsa och som bryr sig om andra folks hälsa. Jag har aldrig sett en diktator som bryr sig om utbildning. Som ni själv sa, om ett folk ska vara fritt måste det ha utbildning. Alltså är det självklart inte i en diktators intresse att folket utbildas. Vad är det här för diktatur vi pratar om? Om det är en diktatur så vill jag bo där.”

Aleida Guevara ger med glädje en detaljerad beskrivning av valsystemet på Kuba. De kubanska val som inte verkar existera, om man ska tro svensk media från Lotten Collin till Åsa Linderborg. Det kubanska demokratiska systemet, med personval som kräver att kandidaterna är uppskattade på sina arbetsplatser och i sina bostadsområden för att bli valda, duger inte åt de svenska förståsigpåarna som föredrar demokrati av USA:s typ.

• Slutligen, antikommunismen är stark idag. Vad skulle du säga till en ung människa i Sverige som alltid fått höra att kommunism och socialism är lika med förtryck?
– Att det räcker med att du ser dig omkring. Vi är ett socialistiskt samhälle och vi är solidariska med världens folk. Vi föder inte krig, vi försöker stoppa krigen. Vi har aldrig provocerat fram en aggression av ett folk. Vi är kommunister.

Det märks att Aleida Guevara med rätta provoceras av frågan.

– Jag kan inte säga hur ni ska leva, det är inte min rättighet. Jag säger bara vad jag gör och vad jag är. Och jag lever mycket bättre så. Så som jag är idag, så som mitt system är. Ni måste också bestämma hur ni vill göra.