Motstridiga intressen i Brasilien-protester

De initiala kraven från organisationen Moviemento Passe Livre, Nolltaxerörelsen, på inga höjningar av busstaxorna har fått gehör efter att den sittande presidenten Dilma Rousseff ingrep. Pressad av demonstrationerna tryckte hon i sin tur på borgmästare och guvernörer i olika städer och delstater att dra tillbaka de föreslagna höjningarna av busstaxorna.

Även med de nuvarande bussbiljettpriserna lägger en arbetare som går på minimilönen 20 procent av sin inkomst på dagliga resor. Även bättre bemedlade arbetare som kan betala för sig är allmänt missnöjda med det bristfälliga kollektivtrafiksystemet.

Genom att man tvingas använda sig av olika transportslag för att ta sig fram i en storstad som São Paolo så kan en person behöva köpa fyra biljetter på en dag. Allt medan ägarna tjänar stora pengar på indraget underhåll.

Något som spätt på ilskan är att det samtidigt görs stora satsningar med offentliga medel inför nästa års fotbolls-VM i Brasilien samt inför värdskapet för Olympiska spelen 2016.

Den partipolitiska vänstern i Brasilien togs på sängen av protesterna men kom att uttala stöd för många av de ursprungliga demonstrationernas krav. Lägre busstaxor och nej till omfattande skrytbyggen när den offentliga sektorn och hälsosystemet uppvisar stora brister är viktiga vänsterkrav.

I ett tv-tal sade president Rousseff att demonstrationerna visar på Brasiliens styrka. Hon förklarade att hon i kampen mot militärdiktaturen och under de tre år hon satt fängslad kämpade för att vanliga människor skulle få demonstrera fritt.

Brasilien är ett kapitalistiskt land med enorma klasskillnader. När undertecknad besökte São Paolo syntes ett trettiotal hemlösa män som övernattade i kartonger utanför det konferens-center där kommunistpartierna höll möte.

Trots att São Paolo är Brasiliens rikaste stad och genererar en tredjedel av landets BNP, så är fattigdomen utbredd och klassskillnaderna är enorma. Den överklass som inte vill trängas i timslånga bilköer, där för övrigt rån- och kidnappningsrisken är stor i den stillastående trafiken, tar helikopter från sina inhägnade förorter in till megastadens finanskvarter. Därför kallas São Paulo för världens helikopterhuvudstad.

Så medan det finns en center-vänsterregering i landet som höjt minimilöner och genomfört progressiva åtgärder mot fattigdomen så är landet i grunden ett rått kapitalistiskt klassamhälle.

Men dessa spontana missnöjesdemonstrationer kring progressiva och legitima krav sätter samtidigt en rad sinsemellan motstridande klasskrafter i rörelse.

Under de första bussbiljettsprotesterna stämplade högern demonstranterna som ”vandaler”. Snart gavs en betydligt mer positiv bild då kritiken riktades mot center-vänsterregeringen.

Redan efter några dagars protester slöt allt fler medelklassungdomar upp i demonstrationerna. Då började det allmänna missnöjet med progressiva vänsterförtecken blandas med krav som gynnar helt andra agendor. Det är ett försök av de välartikulerade ungdomarna ur övre medelklassen att spänna den folkliga dynamiken framför sin egen vagn.

En fråga som dök upp i protesterna var att ”medelklassen är utsugen” av de höga skatterna samt att absolut ingenting progressivt har hänt i Brasilien under center-vänsterstyret. Syftet med att påstå detta är att i det folkliga medvetandet radera ut de faktiska sociala framsteg som gjorts det senaste decenniet under presidenterna Lula da Silva och Dilma Rousseff.

Det är uppenbart att den spontana rörelse som uppkommit i Brasilien är vidöppen för reaktionära krafter som vill driva utvecklingen åt höger. Samtidigt som man säger sig vara upprörd över den epidemiska korruptionen så känner många ur den starka överklassen och övre medelklassen ett klassmässigt hat mot de sociala reformer som genomförts under det senaste årtiondet. Man vill ha hela kakan för sig själv.

Det har under demonstrationerna skett sammanstötningar mellan överklassungdomar och högerextremister å ena sidan och fackföreningar och politiska vänsterpartier på andra sidan.

Det var vad som inträffade i i São Paulo när vänsterpartier och ett mindre antal fackföreningsmedlemmar deltog med sina fanor i en demonstration. De attackerades av högerextremister som slet ned fackföreningsfanorna och brände upp dem, samtidigt som vänstermänniskorna i demonstrationen attackerades med pepparsprej och järnrör och kastades ut ur demonstrationståget.

Det är uppenbart att högern försöker styra protesterna bort från sociala krav och social kamp under paroller om ”inga partier” och mot politisk korruption, höga skatter och mot brottslighet.

Lenins ord om att ”ingen politik är borgerlig politik” äger sin allmänna giltighet. Parollen mot ”politisk korruption” är i detta konkreta politiska sammanhang uteslutande riktat mot den sittande regeringen och har anammats av högern i den taktiska smutskastningen av allt som luktar vänster.

En annan demonstration i Rio de Janeiro, som organiserats av Socialistisk ungdom, nationella studentförbundet UNE, det styrande arbetarpartiet PT och de två kommunistpartierna PCdoB och PCB stötte in i en högerdemonstration på en stor aveny i staden. Det slutade i våldsamheter och i att högerkrafterna krävde att politiska partier skall ut ur proteströrelsen.

Kommunisterna i Brasilien stödjer rörelsens ursprungliga sociala krav men varnar för högerkrafterna.

– Demonstrationerna samlade rörelsen inte endast kring biljettpriserna, utan det handlade om större förändringar i landet, säger Jamil Murad som är PCdoB:s ordförande i Säo Paolo till partiets dagstidning Vermelho.

I ett radioprogram uttalade PCdoB:s ledare Renato Rabelo sitt stöd för de folkliga demonstrationerna, men varnade även för att högerkrafter utnyttjar demonstrationerna till att störta regeringen.

– Vi skall gå ut på gatorna för att främja reformer. Men framför allt skall vi kämpa för att de mörka tiderna med fattigdom och förtryck inte kommer tillbaka, sade han och åsyftade militärdiktaturen i landet 1964-1985. Militärjuntan kom till makten med hjälp av amerikanska CIA. Diktaturens sociala bas var just en missnöjd övre medelklass.