Sex nya år med Hugo Chávez

Hugo Chávez fick i söndagens val folkets stöd för ytterligare sex år som president. Det betyder att venezuelanerna i sammanlagt fyra presidentval och en folkomröstning gett Chávez förtroendet att leda landet.
Segermarginalen på knappt elva procent stämmer väl med de flesta opinionsmätningar. Trots Chávez tydliga övertag rapporterade många medier i väst att den sittande presidenten stod inför sitt tuffaste val någonsin.

När 96,7 procent av rösterna räknats segrade Chávez i 22 av landets 24 delstater. Även i starka oppositionsfästen, som den oljerika delstaten Zulia, röstade majoriteten för den kandidat vars viktigaste vallöfte är att fortsätta övergången till socialismen.

Resultat bekräftar folkmajoritetens stöd för Chávez politik, som kännetecknats fattigdomsbekämpning, demokratisering och frigörelse från USA-imperialismen. Segermarginalen är så pass stor att presidentens legitimitet knappast kan ifrågasättas.

Trots det är resultatet oroande. Sant är att Chávez i söndags fick fler röster än han någonsin tidigare fått. 700.000 fler än i presidentvalet 2006.

Men sant är också att ökningen av antalet röster i ännu högre grad gäller oppositionen. Capriles fick 2,1 miljoner fler röster än vad högerns kandidat, Manuel Rosales, fick 2006.

Vad beror denna uppgång på?

En förklaring kan vara att Capriles delvis lyckades med försöket att dölja sin verkliga nyliberala agenda.

I valkampanjen lovade han att behålla de populära sociala program som startats under Chávez, trots att oppositionens hemliga interna dokument pekar ut sociala nedskärningar och privatiseringar som vägen framåt.

Att Venezuela gjort stora framsteg i fattigdomsbekämpning kan inte ifrågasättas. Men en rad allvarliga problem, ärvda från den nyliberala eran, orsakar också missnöje. Vilket Capriles naturligtvis använt sig av i kritiken mot Chávez.

Kriminaliteten är en sådan fråga. Den tungrodda statliga byråkratin, korruptionen och de återkommande elavbrotten är andra saker som försvårar livet för venezuelanerna, något som kanske fick en och annan att sluta upp bakom oppositionskandidaten.

Segern i presidentvalet är av oerhörd betydelse. Den politiska färdriktningen åt vänster ligger fast, även om innebörden i ”det tjugoförsta århundradets demokratiska socialism” ännu är oklar.
Men det ökade röstetalet för oppositionen kan snart visa sig vara ett stort bekymmer.

Traditionellt sett lyckas ”chavisterna” bäst med att mobilisera sina väljare i val som handlar om Chávez personligen, det vill säga presidentval. I parlamentsval, delstatsval eller lokalval är betydligt svårare att motivera den breda massan att gå och rösta.

De som kandiderar i dessa val väcker inte alls samma entusiasm som den bolivarianska revolutionens självklare ledare.

För högeroppositionen är det annorlunda. Dess röstetal brukar variera mindre, vilket ger högern större möjligheter att få politisk kontroll över exempelvis delstater och städer.

Detta var precis vad som skedde i november 2008, då oppositionen vann guvernörsvalet i flera folkrika delstater. Då fick ”chavisterna” totalt sett endast 200.000 fler röster än oppositionens kandidater.

I december hålls nästa val i Venezuela. Då ska bland annat guvernörer för 23 delstater samt borgmästaren för huvudstadsdistriktet Caracas väljas.

Är det med sikte på att flytta fram positionerna i detta val, som Capriles och merparten av oppositionen valde att acceptera förlusten i presidentvalet?

Även om Chávez deklarerat att Venezuela aldrig mer ska återvända till nyliberalismen, så är nyliberalismens försvarare i landet fortsatt en maktfaktor att räkna med.