Man brukar säga att tillvaron är komplex, inte minst mänskliga relationer. Det har vi alla fått smaka på vid fler än ett tillfälle.
Hur människor förväntas samverka, förhålla sig till varandra och vad som anses kutym i olika sammanhang. Vad som är normativt. Det brukar kallas social kompetens, har jag lärt mig.
Det finns olika sanningar relaterat till vilket socialt sammanhang du befinner dig i och lever under beroende på samhällelig och social ställning.
Förortstugget fungerar inte i över- eller medelklassområden. Det är heller inte särskilt troligt att någon från Norrmalm skulle ha någon framgång i orten.
Det är helt enkelt klassamhället som vi lever under som skapar dessa sakernas tillstånd. Tänkandet, värderingarna och grunderna läggs tidigt och tydligt. Det är inget vi föds till utan snarare föds in i. Det sociala arvet, om ni så vill.
Sanningen och problemet är bara den att den härskande normen utgår från de mer besuttna.
Så vad kan hända då, och vad händer? I dagens överindividualiserade verklighet där du är din egen vara? Där hela grejen är att bli något och att jämföras med andra.
Glöm ditt sociala ursprung, skit i klassen och börja tänk som en borgare.
För några funkar det säkert. För andra inte alls. Det knyter sig i magen och hela känslan skriker att det är knas. Är inte vår verklighet, mina erfarenheter, något värda? Mitt sätt att uttrycka mig, mitt sätt att se ut och bete mig?
Varför ska vi anpassa oss och underordnas. Stoltheten och det som format mitt jag ska malas ned. Fuck normen och den sociala kompetensen!
Klart att känslorna tar över ibland, man gapar och reagerar inte alltid så förnuftigt logiskt. Förmågan att se till helheten och sammanhangen och rikta sin frustration är inte lätt när man är ung och letar efter sin identitet.
Idag är det inte bara unga människor som är socialt utsatta som mår skit.
Individualismen och tävlandet och känslan av att inte duga och känna sig tillfreds drabbar även andra samhällsskikt. Det är minst sagt horribelt att så många unga människor, och inte minst tjejer, får piller mot depression.
Man skulle gott kunna säga att det råder en diagnoshysteri idag. Tveklöst är den mest utbredda uppfattningen att de så kallade neuropsykiatriska diagnoserna har sin grund i biologiska orsaker.
Det har uppstått en diagnosfälla. En förutfattad mening. Man söker efter information som bekräftar den hypotes man redan har, samtidigt som man ignorerar sådant som motsäger det. Som ordspråket lyder: som man ropar får man svar.
Det är att göra det lätt för sig. Det är också till glädje för läkemedelsindustrin och inte minst de privata vårdalternativ som får betalt efter diagnos.
Jag är väl medveten om att problematiken och symtomen är så stora och omfattande här och nu för många barn och vårdnadshavare att mediciner och andra strategier varit nödvändiga för att få tillvaron att fungera.
Men vad som görs idag är att behandla symptomen med piller.
Förmågan och viljan att anlägga ett helhetsperspektiv på vad som händer saknas.
Skulle man ha ett sådant skulle man blotta att vi på många sätt har ett ovärdigt och inhumant tillstånd i vårt samhälle.
Vi som kan se ett helhetsperspektiv måste reagera över detta tillstånd. För även om ett mänskligare samhälle där alla har en plats känns bortom oss idag, så kan vi inte i väntan på det låta våra unga vara symtomet på samhällets tillstånd och knapra psykofarmaka för att hanka sig fram.
