Vi har inget fredsparti i Sveriges riksdag idag.
Det är en obekväm sanning men den måste sägas. Vi lever i en tid då bomber faller över civila, en tid när folkrätten försvagas och en tid när militära lösningar allt oftare presenteras som den enda vägen framåt, i detta saknar Sverige en tydlig politisk kraft som sätter fred, nedrustning och självständighet främst. Vi har en stark tradition av fredsarbete och en växande fredsrörelse i Sverige, det bör vi värna om.
Under de senaste åren har världen bevittnat ett av de mest dokumenterade övergreppen mot en civilbefolkning i modern tid. Vi har sett barn, journalister och sjukvårdspersonal mördas och ett helt samhälle ödeläggas inför våra ögon. Världens första livesända folkmord. Samtidigt har stora delar av den politiska makten i väst valt en linje där principer om mänskliga rättigheter och folkrätt gång på gång får ge vika för geopolitiska intressen.
Men detta handlar inte bara om Gaza. Det handlar om vilken roll Sverige vill spela i världen.
Samtidigt som Sverige har blivit medlem i Nato har vi övergett en säkerhetspolitisk tradition som präglat vårt land i över 200 år. En tradition som byggde på alliansfrihet, självständighet och ambitionen att stå utanför stormakternas krig.
Den politiken var inte perfekt. Den var aldrig fri från motsägelser. Men den gav Sverige ett handlingsutrymme. Den bidrog till att Sverige kunde föra en mer självständig utrikespolitik än många andra små stater. Den politiken kastades bort på mycket kort tid.
Medlemskapet i Nato drevs igenom utan den breda folkliga diskussionen som ett sådant historiskt vägval borde ha krävt. Därefter slöts Defense Cooperation Agreement (DCA-avtalet) med USA. Ett avtal som ger amerikansk militär tillgång till svenska baser och svenskt territorium, där svensk lag inte gäller de amerikanska styrkorna. Vi fick höra att detta skulle göra Sverige säkrare.
Men säkerhet handlar inte bara om fler vapen, fler soldater och fler militära samarbeten. Säkerhet handlar också om att kunna stå självständigt, att undvika att bli en bricka i stormakternas konflikter och om att ha möjlighet att säga nej när krigspolitiken trappas upp. Säkerhet handlar även om sammanhållning och solidaritet.
Ett land som blir en del av en militärallians blir också en del av alliansens konflikter. Det är en verklighet som Sverige nu måste förhålla sig till.
Natoanhängare säger att medlemskapet skyddar oss. Men de vägrar ofta att diskutera den andra sidan av frågan, nämligen att ett svenskt territorium som används för en stormakts militära intressen också kan bli en måltavla i en framtida konflikt.
Fred byggs genom diplomati, internationell rätt, nedrustning och genom länder som vågar stå upp för principer även när det är politiskt obekvämt. Det är här den svenska politiken har misslyckats.
Vi ser samma mönster gång på gång. Politiker som talar högt om demokrati och mänskliga rättigheter när det passar men blir tysta när allierade bryter mot samma principer. Vi ser en dubbelmoral där vissa människors liv väger tyngre än andras.
Det är därför vi behöver se oss i spegeln och säga som det är. Vi har inget fredsparti i Sveriges riksdag idag.
Visst finns det enskilda politiker som ibland höjer rösten. Det finns företrädare som kräver sanktioner, vapenvila eller större respekt för folkrätten. Men det finns inget parti som konsekvent driver en politik för fred, nedrustning och militär självständighet.
Oppositionen har i stora delar accepterat samma grundpremisser som regeringen. Skillnaderna handlar ofta om taktiken, inte om riktningen. Frågan är inte längre om Sverige ska militariseras, utan hur snabbt och i vilken omfattning. Men människor har rätt att kräva mer av sina politiker.
Demokratin kan inte bygga på att människor ständigt tvingas acceptera politik de egentligen motsätter sig, bara för att alternativet påstås vara eller är värre.
Utan människors krav på förändring, upphör politiken att utvecklas.
De största samhällsförändringarna kan vi av historien lära oss inte kommer uppifrån. De har kommit när människor organiserat sig, när folkrörelser vuxit fram och när vanliga människor vägrat acceptera att världen måste fortsätta som den gör.
Så var det när arbetarrörelsen kämpade för demokratiska rättigheter. Så var det när fredsrörelsen kämpade mot kärnvapen och kapprustning. Så har det alltid varit när människor tillsammans har förändrat historien.
Makten förändras inte för att den plötsligt blir övertygad. Makten förändras när människor underifrån kräver något annat. Vi behöver åter bygga en stark fredsrörelse i Sverige.
En rörelse som vågar säga nej till krig som politiskt verktyg. En rörelse som kräver att Sverige åter blir en röst för fred, diplomati och nedrustning. En rörelse som vägrar acceptera att vår säkerhet ska byggas genom att vi binds allt hårdare till stormakters konflikter. En röst som kräver utträde ur Nato.
Vi har inget fredsparti i riksdagen idag.
Då måste fredsrörelsen byggas utanför riksdagen.
Det är upp till oss.
Kamal El Salim
Ordförande, Förbundet Tillsammansskapet
