När de första nyheterna kom om att det palestinska motståndet tagit sig igenom muren runt Gaza började mitt hjärta slå snabbare.
Min spontana tanke: Äntligen! Nu händer det!
Samtidigt blev jag rädd. Jag såg framför mig, redan innan propagandalögnerna började spridas, hur Israel skulle ta tillfället i akt att slå tillbaka hårdare än de någonsin gjort förut. Hur många tusentals palestinier skulle behöva sätta livet till?
Verkligheten överträffade tyvärr mina värsta farhågor.
Så gick vi ut på gatorna. Självklart för att fira motståndet. Men också, och kanske mest, för att protestera mot Israels eskalerande folkmord.
I Helsingborg var vi tusentals den första tiden. Kvinnor, män och barn med olika ursprung tågade genom staden. Vi skrek ut vår vrede, vår frustration och vår sorg.
Jag höll i en utbildning den hösten. Bland deltagarna fanns några palestinier. Samtidigt som de var förkrossade över Israels grymma vedergällning och hade svårt att koncentrera sig på vad vi sa, var min kollega upprörd eftersom hen hört att Hamas våldtagit en farmor och tvingat hennes barnbarn att titta på. Jag blev mållös.
Propagandan mot den palestinska motståndskampen var massiv redan från start. Metoden väl förberedd och sedan länge beprövad. Många köpte de falska påståendena om halshuggna spädbarn och andra påstådda bestialiska brott med hull och hår. När uppgifterna senare motbevisades, var det redan försent.
Hamas kunde inte nämnas i media utan tillägget ”terrorstämplade”. Om det ändå råkade hända, kom genast en korrigering och ursäkt.
Motståndskampen likställdes med terrorism. Antisionism utmålades som antisemitism. Alla som på något sätt uttalade sig i riktning mot att palestinier har samma mänskliga rättigheter som alla andra var tvungna att svara på frågan ”Stödjer du Hamas?”.
Och inte har det blivit bättre. Folkmordet har blivit vardagsmat.
Israels konstanta övergrepp får passera obemärkt. Och den som höjer sin röst till försvar av palestinierna måste ständigt försvara sig.
Var är de upprörda ledartexterna om de ständiga brotten mot vapenvila? Om den fortsatta katastrofala bristen på basala livsmedel och mediciner? Om att våldet från ockupationsmakten eskalerar även på Västbanken?
Istället fokuserar media på att svensk-palestinier haft mage att fira att deras folk rest sig mot ockupation och förtryck. Att de hoppas att kampen ska lyckas och att Palestina ska bli fritt.
Vänsterpartiet hakar på, utan tillstymmelse till problematisering. Dadgostar och partiledningen välkomnar Expressens ”granskning”. Inte ett enda ifrågasättande av anklagelserna. Istället hjälper de till i häxjakten.
Det är skrattretande. Men det är också blodigt allvar.
Flera av mina palestinska vänner och kamrater är oroliga. De är rädda för att förlora sina jobb. Rädda att förlora rätten att bo kvar i Sverige. De skräms till tystnad medan politiker som påstått sig stå på deras sida kastar dem till vargarna.
Det är nu viktigare än någonsin förr att stå upp för det som är rätt. Att inte vika sig för de spelregler imperialismen satt upp.
Vi spelar inte det spelet, vi är inte med.
Vi som står på mänsklighetens sida är trots allt fler än de som stödjer folkmord. Låt oss välta spelplanen och istället bygga upp en rättvis värld!
